OBS: Nedan visas versionen från 4 nov 2015. För att se den senaste informationen, klicka här.

OBS: Nedan visas versionen från 4 nov 2015. För att se den senaste informationen, klicka här.

Meny

Genom olika avtal, konventioner och direktiv finns det möjlighet att få hjälp med att driva in skatter m.m. i utlandet.

Innehållsförteckning

Handräckning krävs i utlandet

Svenska myndigheter kan bara ägna sig åt myndighetsutövning i Sverige. På motsvarande sätt kan en utländsk myndighet inte agera i Sverige. Däremot kan stater få hjälp av varandra genom att myndigheten i en stat ansöker om bistånd med myndighetsutövning i den andra staten, s.k. handräckning. Sådant samarbete kan vara reglerat antingen genom multinationella konventioner, EU-förordning, EU-direktiv eller genom multi- eller bilaterala avtal och överenskommelser.

I beskattningssammanhang kan handräckningen avse olika åtgärder, såsom

  • utbyte av upplysningar,
  • deltagande i skatteutredningar,
  • bistånd vid indrivning samt
  • delgivning av handlingar.

Uppgiften att begära handräckning i en annan stat och att ta emot motsvarande ansökningar från andra stater sker genom en särskilt behörig myndighet.

Indrivningsbistånd

När handräckningen gäller indrivningsbistånd så inkluderar detta även åtgärder för att säkra betalning, s.k. säkerhetsåtgärder. I ett indrivningsärende kan det även förekomma bistånd med utbyte av upplysningar och delgivning.

Möjligheten till handräckning gäller ömsesidigt mellan staterna. Sveriges möjligheter att begära indrivning i andra stater motsvaras alltså av att svenska myndigheter är skyldiga att bistå dessa staters myndigheter med indrivning i Sverige av utländska skatter och andra offentligrättsliga fordringar.

De avtal, konventioner och direktiv som reglerar möjligheten till indrivningsbistånd omfattar olika slags skatter och avgifter. Det är viktigt att vara uppmärksam på detta så att man från svensk sida inte begär biträde med att driva in en fordran som inte omfattas av en viss överenskommelse. Det är lika viktigt att inte svenska myndigheter hjälper andra stater med indrivning och andra åtgärder som ligger utanför överenskommelsen.

Kronofogden är behörig myndighet vid indrivningsbistånd

När det gäller bistånd med indrivning är Kronofogden behörig myndighet. Uppgiften som behörig myndighet utförs av ett team vid Kronofogden, benämnt BMT (behöriga myndighetsteamet). De granskar alla utgående framställningar om handräckning och kontrollerar att de är formellt riktiga. BMT granskar på motsvarande sätt alla handräckningsansökningar som inkommer från andra stater, innan de lämnas vidare för registrering och verkställighet. BMT är även kontaktyta mot behöriga myndigheter (Competent Authority) i andra stater. Även skriftväxling mellan Sverige och andra stater under pågående handläggning ska gå via BMT. Detta gäller både handräckningsärenden från Sverige och sådana ärenden till Sverige. På så sätt behöver de behöriga myndigheterna bara ha en kontaktyta i varje stat.

BMT har dock inga verkställande uppgifter. Verkställigheten av utländska fordringar hanteras av Kronofogden på samma sätt som motsvarande svenska fordringar.

Allmänna förutsättningar för handräckning

LÖHS är en övergripande lag som innehåller gemensamma bestämmelser för olika slags handräckningsåtgärder mellan Sverige och annan stat. Indrivning är en av dessa åtgärder.

Lagen kompletteras av en motsvarande förordning, FÖHS.

När det gäller bistånd med indrivning finns det även särskilda författningar som knyter an till EU:s indrivningsdirektiv. Läs om detta här.

Handräckning i Sverige för utländska fordringar

Handräckning i Sverige åt en myndighet i en annan stat ska genomföras enligt vad som gäller för den svenska skatt som är närmast jämförlig med den utländska skatt som handräckningen avser (5 § LÖHS). Detta inkluderar att åtgärder kan behöva vidtas för att försätta den betalningsskyldige i konkurs eller att inleda rättegångsförfarande vid annan domstol än förvaltningsdomstol (prop. 1989/90:14 s. 108 – 109). Likställigheten med svensk skatt torde även innebära att Kronofogden har möjlighet att avräkna den utländska skatten mot sådana återbetalningar från svenska myndigheter som omfattas av AvrL (prop. 2011/12:15 s. 41).

Vid verkställigheten hos Kronofogden handläggs de utländska skatterna som allmänna utsökningsmål. I regel kommer preskriptionsbestämmelserna i den utländska staten att vara tillämpliga (10 § LÖHS och 18 § biståndslagen).

Bistånd med indrivning får inte innefatta att en svensk myndighet

  • vidtar en åtgärd som avviker från svensk lagstiftning eller administrativ praxis
  • strider mot allmänna hänsyn eller intressen som är väsentliga för Sverige (6 § första stycket LÖHS).

Vid informationsutbyte i samband med ett indrivningsärende får en svensk myndighet inte lämna en upplysning

  • som inte är tillgänglig enligt svensk lagstiftning eller svensk administrativ praxis
  • som skulle röja handels-, affärs-, industri- eller yrkeshemligheter eller kommersiella hemligheter eller arbetsmetoder i näringsverksamhet, om detta skulle kunna få allvarliga konsekvenser för näringsidkaren i hans eller hennes näringsverksamhet
  • om det skulle strida mot allmän hänsyn eller intressen som är väsentliga för Sverige (6 § andra stycket LÖHS).

Om ett bistånd med indrivning innebär att talan behöver föras inför svensk domstol eller myndighet får Kronofogden ta emot stämning samt själv eller genom ombud föra talan (7 § LÖHS). Enligt 2 kap. 30 § UB är det emellertid Skatteverket som är part i domstolen vid överklagande av Kronofogdens beslut i allmänna utsökningsmål. Eftersom en lag som reglerar ett visst område (lex specialis) har företräde framför en lag som reglerar allmänna frågor (lex generalis) får bestämmelsen i UB anses ta över bestämmelsen i 7 § LÖHS. Detta innebär, att om Kronofogden har utmätt egendom för betalning av en utländsk skattefordran och gäldenären överklagar beslutet är det Skatteverket som träder in som part i domstolen och företräder den utländska fordringen.

Tullverket är behörig myndighet för tullsamarbetsavtalen, inklusive de med indrivningsbestämmelser (2 § LÖHS).

Skatteverkets borgenärsuppgifter vid indrivningsbistånd

Vid indrivning i Sverige är det särskilt föreskrivet att bestämmelserna i IndrL och IndrF gäller (5 § FÖHS). Däremot hänvisas det i LÖHS inte till bestämmelserna i BorgL eller BorgF (som i sig endast omfattar svenska statens fordringar samt vissa andra svenska fordringar enligt 2 § BorgF) . Omfattningen av Skatteverkets deltagande i samband med indrivning i Sverige av utländska fordringar kan därför verka något otydlig. Det är dock särskilt föreskrivet att den behöriga myndigheten ska uppdra åt vederbörande svenska myndighet att ombesörja handräckningen om den behöriga myndigheten inte kan utföra handräckningen själv (4 § LÖHS). Det innebär att när indrivningen inte begränsar sig till ren verkställighet och borgenärsuppgifter aktualiseras så kan Skatteverket komma att involveras i handläggningen och på så vis företräda även utländska fordringar. Men detta förutsätter ett förordnande från Kronofogden i varje enskilt ärende.

Indrivningsbistånd i utlandet för svenska fordringar

En begäran om indrivning i en annan stat får bara göras om beslutet i skatteärendet är verkställbart och fordringen inte kan drivas in i Sverige utan väsentliga svårigheter (18 § LÖHS).

När det gäller skattebeslut så är dessa alltid verkställbara, om inte anstånd med betalningen har beviljats. Däremot måste den behöriga myndigheten först utreda om fordringen kan drivas in i Sverige innan handräckning begärs.

En begäran om indrivning får avse inte bara den skattskyldige utan även den skattskyldiges arbetsgivare eller någon annan som är betalningsskyldig enligt svensk lagstiftning (18 § andra meningen LÖHS). Handräckning för indrivning av ett fastställt företrädaransvar kan därmed begäras med stöd av LÖHS. Även andra typer av solidariskt betalningsansvar torde omfattas, såsom borgensansvar för en juridisk eller fysisk persons skatteskulder enligt 63 kap. 8-9 §§ SFL eller 11 § IndrL (se Kronofogdens handbok Internationell verkställighet avsnitt 3.3.4), liksom personligt betalningsansvar enligt 25 kap. 18 § ABL.

Om det uppkommit en restfordran genom en kursförlust vid växling till svenska kronor så faller denna bort (13 § FÖHS). Om det i stället uppstår ett överskott i motsvarande situation efter det att staten fått full betalning för sin fordran ska Kronofogden betala ut beloppet till gäldenären (NJA 2011 s. 751).

Se vidare om LÖHS i Kronofogdens handbok Internationell verkställighet avsnitt 3.3.4.

Indrivningsbistånd inom EU

EU:s indrivningsdirektiv

Inom EU gäller direktivet 2010/24/EU av den 16 mars 2010 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser skatter, avgifter och andra åtgärder (indrivningsdirektivet).

Med stöd av indrivningdirektivet är det möjligt att begära handräckning inom hela unionen.

EU:s genomförandeförordning

Indrivningsdirektivet kompletteras av närmare föreskrifter i Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 1189/2011 av den 18 november 2011 (genomförandeförordningen).

Svenska biståndsförfattningar

I anslutning till indrivningsdirektivet och genomförandeförordningen finns biståndslagen samt biståndsförordningen. Dessa författningar omfattar endast bistånd enligt indrivningsdirektivet.

EU-direktivets tillämpningsområde

Indrivningsdirektivet omfattar alla nationella skatter och avgifter oavsett om de har någon motsvarighet i andra medlemsstater. Ett exempel på en fordran som formellt inte betecknas som skatt, men som ändå är att betrakta som skatt och som därför omfattas av indrivningsdirektivet, är den allmänna löneavgiften. Den allmänna löneavgiften tillfaller staten (3 § lagen [1994:1920] om allmän löneavgift).

Vad som menas med avgifter

Med avgifter menas både huvudfordringar som hör till skatteområdet men som inte benämns som skatter, t.ex. tull, och avgifter som är knutna till huvudfordringarna, t.ex. förseningsavgifter (prop. 2011/12:15 s. 61). Även skattetillägg omfattas av indrivningsdirektivet (artikel 2.2 a).

Indrivningsdirektivet omfattar inte avgifter av avtalsmässig karaktär. Det omfattar t.ex. inte betalning för allmännyttiga tjänster och straffrättsliga påföljder som utdömts efter allmänt åtal eller övriga straffrättsliga påföljder (artikel 2.3 c-d).

Även ansvar för annans skatt kan drivas in

Direktivet medger även handräckning för indrivning av fastställt företrädaransvar. Detsamma gäller borgensåtaganden och bankgarantier som Skatteverket eller KFM har tagit emot enligt bestämmelserna i 63 kap. 8-9 §§ SFL eller 11 § IndrL. Även dödsbodelägares betalningsansvar efter skiftat dödsbo samt bolagsföreträdares personliga betalningsansvar enligt 25 kap. 18 § ABL torde kunna drivas in (se Mikael Berglund, Svensk Skattetidning 2012:3 s. 212).

Kronofogden ska som regel först försöka driva in i Sverige

Innan KFM begär bistånd med indrivning i en annan medlemsstat ska de åtgärder som är lämpliga i Sverige ha vidtagits utom i dessa fall:

  • om det är uppenbart att det inte finns några tillgångar här som kan tas i anspråk för indrivning eller att indrivningen inte kommer att leda till full betalning, och Kronofogden har upplysningar som visar att den berörda personen har tillgångar i den andra medlemsstaten
  • om indrivningen i Sverige skulle medföra orimliga svårigheter (artikel 11.2 indrivningsdirektivet och 12 § andra stycket biståndslagen).

Det är även i vissa fall möjligt att begära indrivning av tvistiga fordringar. Men det förutsätter att fordran är verkställbar både i Sverige och i den andra medlemsstaten trots en eventuell om- eller överprövning (artikel 11.1 jämfört med artikel 14.4 tredje stycket och 12 § biståndslagen).

Att en indrivning verkligen har begärts när det varit möjligt kan få betydelse för möjligheten att begära preskriptionsförlängning.

Arbetsgivaravgifter, socialavgifter och egenavgifter

Arbetsgivaravgifter, socialavgifter och egenavgifter omfattas inte av indrivningsdirektivet (artikel 2.3 a-b). Men med stöd av särskilda EU-förordningar går det sedan den 1 maj 2010 att begära bistånd för indrivning även av sådana fordringar (EG 988/2009 och EG 987/2009). Se vidare om detta i Kronofogdens handbok Internationell verkställighet avsnitt 3.4 och 6.3)

Konkursansökan

Om det vid en indrivning i utlandet blir aktuellt att ansöka om konkurs eller vidta någon annan åtgärd som avses i BorgL, ska Kronofogden inhämta Skatteverkets synpunkter och vidarebefordra dessa till den utländska behöriga myndigheten (10 § biståndsförordningen och 6 a § BorgF). Det är Skatteverket som har kostnadsansvaret för sådana borgenärsåtgärder.

Utöver att konkursansökan kan ingå som ett led i en indrivningshandräckning har Skatteverket formellt sett även egen möjlighet att ansöka om konkurs med stöd av insolvensförordningen.

Det varierar hur andra stater ställer sig till att bevaka svenska fordringar i konkurser och andra insolvensförfaranden i samband med indrivningshandräckningar.

Betalningssäkring är möjligt

Med stöd av indrivningsdirektivet är det även möjligt att verkställa domar och beslut om betalningssäkring.

Kronofogden har möjlighet att själv initiera bistånd med indrivning i Sverige

Om någon som är etablerad eller har hemvist i en annan medlemsstat har rätt till återbetalning i Sverige av annan skatt eller avgift än mervärdesskatt får KFM på eget initiativ underrätta den andra statens behöriga myndighet om detta (8 § biståndslagen jämfört med artikel 6 indrivningsdirektivet). Den andra medlemsstaten kan sedan välja att ansöka om indrivning i Sverige. På motsvarande sätt kan KFM begära indrivning i en annan stat efter att ha fått sådan underrättelse från den staten.

Underrättelsemöjligheten omfattar inte mervärdesskatt, vilket beror på att det redan finns en underrättelseskyldighet för Skatteverket beträffande återbetalning av mervärdesskatt (Rådets direktiv 2010/66/EU av den 14 oktober 2010 om ändringar av direktiv 2008/9/EG om fastställande av närmare regler för återbetalning enligt direktiv 2006/112/EG av mervärdesskatt till beskattningsbara personer som inte är etablerade i den återbetalande medlemsstaten men i en annan medlemsstat).

Enhetligt dokument ska utfärdas

När en medlemsstat begär bistånd med indrivning i en annan stat ska det utfärdas ett s.k. enhetligt dokument, som medger verkställighet i den andra staten. Det enhetliga dokumentet ska motsvara huvudinnehållet i den ursprungliga exekutionstiteln och utfärdas av den sökande medlemsstaten (för Sveriges del av Kronofogden). Det enhetliga dokumentet ersätter den ursprungliga exekutionstiteln som enda rättslig grund för indrivningen och eventuella säkerhetsåtgärder (artikel 12.1 i indrivningsdirektivet, artikel 16 i genomförandeförordningen och 14 § biståndslagen). När det gäller betalningssäkring så ska begäran om säkerhetsåtgärder åtföljas av beslutet om betalningssäkring (3 § biståndsförordningen).

Beloppsgräns finns, men kan frångås i vissa fall

Som huvudregel gäller att fordringsbeloppet ska uppgå till minst 1 500 euro. Men bistånd kan lämnas även för lägre belopp om indrivning kan ske genom avräkning mot återbetalning av skatt eller avgift eller indrivning i övrigt kan ske med en liten arbetsinsats (artikel 18.3 och 12 § första stycket biståndslagen).

Avräkning är möjligt

Indrivning i den anmodade medlemsstaten ska ske på samma sätt som för en motsvarande skatte- eller avgiftsfordran som har uppkommit i den anmodade staten (artikel 13.1). Kronofogden kan därmed vid indrivning i Sverige besluta om avräkning enligt AvrL. Att den lagen gäller har uttryckligen föreskrivits i 14 § biståndslagen.

Det nordiska skattehandräckningsavtalet

De nordiska staterna har den 7 december 1989 undertecknat ett avtal om handräckning i skatteärenden. Avtalet gäller för Sverige, Danmark (inklusive Färöarna och Grönland) samt Finland, Island och Norge (utom Svalbard och Jan Mayen).

Avtalet gäller som lag i Sverige (lag 1990:226 om handräckning i skatteärenden mellan de nordiska länderna). Avtalet finns som bilaga till lagen. Med stöd av artikel 20 i avtalet finns en överenskommelse med kompletterande bestämmelser. Överenskommelsen finns som bilaga 1 till förordningen (1997:1157) om handräckning i skatteärenden mellan de nordiska länderna (överenskommelsen).

Avtalet omfattar i stort sett alla skatter och avgifter inklusive skattetillägg. Men det finns ingen bestämmelse i avtalet om att indrivning kan ske för fordran som avser ansvar för annans skatt. I sådana fall kan KFM i stället begära indrivning i det andra nordiska landet med stöd av indrivningsdirektivet eller Europaråds – och OECD-konventionen.

Domar och beslut om betalningssäkring är verkställbara. För att handräckning ska få begäras krävs att fordringsbeloppet uppgår till minst 2 500 SEK (överenskommelsen bilaga 1 p 6).

En begäran om indrivning får göras endast om den begärda åtgärden inte kan vidtas i den egna staten utan väsentliga svårigheter. Det krävs också att Kronofogden kan verkställa motsvarande handräckning i Sverige (avtalet artikel 4 p 3).

För att kunna inleda ett konkursförfarande eller en rättegång vid en annan domstol än en förvaltningsdomstol så krävs det att den sökande staten uttryckligen har samtyckt till en sådan åtgärd (avtalet artikel 16).

Konkursansökan

Om en utländsk skatt föranleder en konkursansökan i Sverige får Skatteverket inge en sådan ansökan först efter förordnande i det enskilda fallet av behörig myndighet (4 § LÖHS). Innan ett sådant förordnande utfärdas har behörig myndighet som regel inhämtat ett yttrande från den ansökande staten. Ansökarstaten har ansvar för de kostnader som uppkommer på grund av ansökan (avtalet artikel 22).

Skuldsanering

Ett beslut om skuldsanering gäller i princip bara i den stat där beslutet har meddelats. Om Kronofogden eller en svensk domstol har beslutat om skuldsanering och det i skuldsaneringen ingår t.ex. norska skatter, kan dessa skatter inte drivas in i Sverige. Däremot kan de drivas in i Norge av myndigheterna där, om gäldenären skulle återvända dit eller ha tillgångar där. Om en norsk myndighet har beslutat om skuldsanering och det i beslutet ingår svenska skatter, kan på motsvarande sätt dessa skatter inte drivas in i Norge. De kan däremot drivas in i Sverige om gäldenären skulle återvända hit eller ha tillgångar här.

Om skuldsaneringsbeslutet innehåller en avbetalningsplan ska gäldenären betala i det land där han eller hon bor och där skuldsaneringen har beslutats. Företrädare för respektive behöriga myndigheter har tolkat det nordiska handräckningsavtalet på så sätt att om det pågår en avtalshandräckning så ska en myndighet i ”skuldsaneringsstaten” bevaka att gäldenären betalar enligt planen. Om skuldsanering har beviljats i Sverige ska därför Skatteverket, efter förordnande av behörig myndighet, även bevaka att sådana nordiska skatter och allmänna avgifter betalas som ligger i Sverige för handräckning. Om det är fråga om utländska fordringar som inte ligger i Sverige för handräckning får vederbörande myndighet själv bevaka att betalning sker. I gengäld kommer andra nordiska myndigheter i motsvarande situation att bevaka att svenska skatter och allmänna avgifter betalas.

Läs mer om det nordiska handräckningsavtalet i