OBS: Detta är utgåva 2015.16. Sidan är avslutad 2023.
För personer som bor i ett boende för äldre människor kan i vissa fall en undantagsbestämmelse i folkbokföringslagen gälla.
Nytt: 2016-01-14
Från den 1 januari 2016 gäller en ändring i 15 § FOL som innebär att den som bor på ett äldreboende som huvudregel ska vara folkbokförd där.
Ett undantag gäller för en vistelse på ett äldreboende i en annan kommun än den där personen var folkbokförd när han eller hon flyttade till äldreboendet. En förutsättning är att vistelsen har beslutats av den kommun där han eller hon är folkbokförd. Om detta villkor är uppfyllt ska vistelsen på äldreboendet i en annan kommun inte leda till ändrad folkbokföring.
Tidigare:
En person som flyttar till ett äldreboende för att få vård eller tillsyn kan välja att vara fortsatt folkbokförd i sin gamla församling om äldreboendet ligger i en annan församling än den där personen rätteligen var eller borde ha varit folkbokförd före flytten (15 § FOL). Personen folkbokförs då på den fastighet där denne tidigare var eller borde ha varit folkbokförd, under rubriken ”på församlingen skrivna” eller, om det finns särskilda skäl, på en annan fastighet i församlingen.
Om det finns särskilda skäl kan även den som vistas på ett äldreboende som finns i samma församling som han eller hon tidigare var bosatt i, folkbokföras på en annan fastighet i församlingen. Detta kan tillämpas när personen har en särskild anknytning till en fastighet exempelvis genom att barn eller andra nära anhöriga är bosatta där (15 § andra stycket FOL).
Bestämmelsen om särskilt boende för äldre är ett undantag från huvudregeln att folkbokföring normalt ska grundas på en persons bosättning. Syftet med bestämmelsen är att ge den enskilde en valfrihet kring sin folkbokföring (prop. 1990/91:153).
Det är bara ålderspensionärer som omfattas av bestämmelsen i 15 § FOL. En persons bosättning i ett särskilt boende föregås av ett beslut om bistånd från socialnämnden.
Personer som har sjukersättning omfattas däremot inte. Sjukpensionär kallades tidigare den som av medicinska skäl inte ansågs kunna arbeta. Begreppet är numera avskaffat och har ersatts av begreppet sjukersättning.
Bestämmelsen i 15 § FOL gäller de särskilda boendeformer för service och omvårdnad för äldre människor som avses i 5 kap. 5 § SoL. Bestämmelsen tillämpas både på kommunalt och privat drivna boenden för äldre.
Vad som avses med ett särskilt boende är inte definierat i lag men det är ett boende för dem som inte längre kan bo kvar i sin egen bostad på grund av att behovet av tillsyn eller kravet på trygghet och säkerhet inte längre kan tillgodoses. Begreppet är ett samlingsbegrepp för de former av boenden som tidigare kallades
De s.k. trygghetsbostäderna är däremot inte ett sådant särskild boende som avses i 5 kap. 5 § SoL.
I samband med den s.k. ädelreformen tog kommunerna i stor omfattning över ansvaret för de lokala sjukhemmen. De sjukhem, gruppboenden m.m. som övertagits genom reformen ska anses som sådana boendeformer som avses i 5 kap. 5 § SoL. Detta innebär att bestämmelserna i både 9 § FOL och 15 § FOL enligt sin ordalydelse är tillämpliga på dessa sjukhem. Eftersom 15 § FOL är en undantagsregel har den företräde och ska tillämpas när Skatteverket prövar en flyttanmälan till särskilt boende.
Ibland har det funnits särskilda skäl mot att kommunen tar över en anläggning, exempelvis att inrättningen är organisatoriskt integrerad med ett sjukhus eller någon annan vårdinrättning som ska vara kvar hos landstinget. Det har i dessa fall ansetts lämpligt att t.ex. sjukhemmet blir kvar hos landstinget men att kommunen har kvar betalningsansvaret. Sjukhemmet är då inte att se som ett särskilt boende enligt socialtjänstlagen och 15 § FOL blir då inte tillämplig.