Skatten och avgifterna på ersättningen

Vad avses med skatten och avgifterna på ersättningen?

Den som i sin näringsverksamhet betalar ut ersättning för arbete till en person som åberopar ett godkännande för F-skatt i ett uppenbart anställningsförhållande ska anmäla detta till Skatteverket. Om utbetalaren inte fullgör anmälningsskyldigheten kan denna bli betalningsansvarig för skatten och avgifterna på ersättningen (59 kap. 7 § SFL). Läs om förutsättningarna för detta ansvar.

Vad som avses med skatten och avgifterna på ersättningen är beroende av vem som utfört arbetet. Detta framgår av bestämmelsen i 59 kap. 8 § SBL. I denna gör man skillnad mellan två olika situationer, när

• arbetet har utförts av betalningsmottagaren själv
• arbetet har utförts av någon annan än mottagaren.

Arbetet utförs av betalningsmottagaren

När arbetet har utförts av betalningsmottagaren själv är utbetalarens betalningsansvar solidariskt med betalningsmottagarens skyldighet att betala sina egna skatter och avgifter, d.v.s. inkomstskatt och egenavgifter.

Skatten och avgifterna beräknas enligt en schablonregel, som bestämts med hänsyn till att ansvaret omfattar såväl den inkomstskatt som de egenavgifter som belöper på den aktuella ersättningen. Beslutet om betalningsansvar får därför avse högst ett belopp som motsvarar 60 procent av ersättningen för arbetet (59 kap. 8 § första stycket SFL).

Om betalningsmottagaren är ett svenskt handelsbolag eller en i utlandet delägarbeskattad juridisk person, och arbetet utförs av en delägare i bolaget, ska även skatten och avgifterna på den ersättning som vidarebefordras till delägaren beräknas enligt denna schablonregel.

Beloppsgräns för betalningsansvaret

Utbetalaren ska dock inte göras ansvarig för ett större belopp än vad som kan behövas för att betala skatten och avgifterna på ersättningen (59 kap.7 § SFL). Detta innebär att utbetalarens betalningsansvar inte får bestämmas till ett större belopp än summan av samtliga underskott vid avstämningar av mottagarens skattekonto under beskattningsåret. Om underskottet på mottagarens skattekonto är lägre vid beslutstillfället begränsas utbetalarens ansvar till det aktuella underskottet (prop. 2010/11:165 s. 1002).

I följande exempel är grundförutsättningarna för betalningsansvar uppfyllda, d.v.s. uppdragsgivaren har inte gjort en skriftlig anmälan till Skatteverket trots att han har anlitat en uppdragstagare som har eller har åberopat F-skatt i ett uppenbart anställningsförhållande.

Exempel: till vilket belopp ska utbetalarens betalningsansvar bestämmas?

A har i januari år 1 betalat ut 500 000 kr till B som själv har utfört arbetet.

A:s betalningsansvar får maximalt bestämmas till 60 procent av arbetsersättningen, d.v.s. 300 000 kr. Något beslut om betalningsansvar får dock inte fattas om B har redovisat och betalat skatten inom den föreskrivna tiden. Ansvarsbeloppet begränsas alltså till ett belopp som motsvarar B:s brister i redovisning och betalning.

För redovisningsperioderna maj och september år 1 har B ett underskott på skattekontot med 110 000 respektive 90 000 kr. Vid avstämningen av slutlig skatt i december år 2 uppkommer det en skatt att betala med 80 000 kr vilket debiteras B:s skattekonto på förfallodagen den 12 mars år 3. När Skatteverket fattar beslut i juni år 2 finns det på skattekontot ett underskott om 120 000 kr. A:s betalningsansvar – som inte får överstiga 300 000 kr enligt ovan – omfattar bara B:s skatteskulder som är hänförliga till beskattningsåret år 1, d.v.s. 200 000 kr (110 000 + 90 000), dock högst underskottet på skattekontot vid beslutstillfället, d.v.s. 120 000 kr. Underskottet av slutlig skatt ska inte beaktas eftersom det inte har debiterats på mottagarens skattekonto först efter det relevanta beskattningsåret.

I detta fall begränsas A:s ansvar till 120 000 kr, vilket understiger såväl maximibeloppet 300 000 kr som de ursprungliga skatteskulderna på 200 000 kr avseende beskattningsåret år 1.

Arbetet utförs av någon annan än mottagaren

Också i den situationen då arbetet har utförts av en annan person än betalningsmottagaren, om denna t.ex. är arbetsgivare, får utbetalaren göras betalningsansvarig för den skatt och de socialavgifter, nu i form av arbetsgivaravgifter, som belöper på ersättningen för arbetet.

I dessa situationer finns ingen schablonmässig begränsningsregel som när arbetet utförts av betalningsmottagaren själv, utan utbetalarens betalningsansvar fastställs här till de faktiska belopp för skatteavdrag och arbetsgivaravgifter som belöper på den aktuella ersättningen.

Inget krav på betalningsansvar för ”den andra personen”

I de fall arbetet har utförts av en annan person än betalningsmottagaren, finns inte något krav på att betalningsansvaret ska ha ålagts denna andra person, eller någon annan som har varit arbetsgivare åt den som har utfört arbetet.

Utbetalaren kan åläggas ett betalningsansvar även om det inte finns något underskott på betalningsmottagarens skattekonto p.g.a. att han eller hon inte redovisat och betalat skatt. Detta inträffar regelmässigt när en utbetalare inte har redovisat skatteavdrag och arbetsgivaravgifter, eftersom skatter som inte redovisats av naturliga skäl inte medför någon debitering på skattekontot. Det uppkommer därför inte heller någon skatteskuld.

Beloppsgräns för betalningsansvaret

Även i dessa fall gäller att utbetalaren inte ska göras ansvarig för ett större belopp än vad som behövs för att betala skatten och avgifterna på ersättningen.

Om betalningsmottagaren har redovisat och betalat skatteavdrag och arbetsgivaravgifter på den ersättning som lämnats vidare finns det ingen obetald skatt eller avgift som utbetalaren ska göras ansvarig för.

Detsamma gäller om frågan om utbetalarens ansvar aktualiseras när den som utfört arbetet har beskattats för ersättningen om den slutliga skatten redan är betald (prop. 2010/11:165 s. 1002 f.).

Om betalningsmottagaren behåller en viss del av ersättningen och betalar resten vidare

Om betalningsmottagaren behåller en viss del av ersättningen och betalar resten vidare till den som utfört arbetet får man dela upp ersättningen i två delar när utbetalarens ansvar för skatten och avgifterna ska bestämmas.

För den del av ersättningen som betalningsmottagaren behåller är schablonregeln i 59 kap. 8 § första stycket SFL tillämplig, d.v.s. skatten och avgifterna anses vara högst 60 procent av ersättningen.

För den del som vidarebefordrats ska andra stycket i 8 § tillämpas. Det innebär att med skatten och avgifterna på ersättningen avses här i stället skatteavdrag och arbetsgivaravgifter på detta belopp (prop. 2010/11:165 s. 1003).

Om betalningsmottagaren är ett handelsbolag som betalar ersättningen vidare till delägare

Om betalningsmottagaren är ett handelsbolag och arbetet utförs av en delägare i bolaget, ska även skatten och avgifterna på den ersättning som vidarebefordras till delägaren beräknas enligt schablonregeln i första stycket i 59 kap. 8 § SFL.

Bestämmelsen i andra stycket 8 § är alltså inte tillämplig i dessa fall. Att en mottagare som är ett svenskt handelsbolag eller en i utlandet delägarbeskattad juridisk person som i sin tur betalar ersättning till en delägare, inte omfattas av bestämmelsen framgår av 59 kap. 8 § tredje stycket SFL.