Konventionernas syfte och utformning

Konventionernas syfte

Sverige har ingått ett tjugotal konventioner om social trygghet med andra länder. I dessa avtal regleras ländernas ömsesidiga förpliktelser för den sociala tryggheten. En konvention anger bland annat vilken socialförsäkring som ska gälla när en person från det ena av de avtalsslutande länderna arbetar i det andra. Konventionerna innehåller inte några regler om betalning av socialavgifter. Men avgiftsskyldigheten följer socialförsäkringstillhörigheten. Avgifter betalas i det land vars socialförsäkring ska gälla för en person enligt konventionen.

Innebörden av konventionerna är att

• ge en person, som flyttar från ett land till ett annat, ett kontinuerligt försäkringsskydd
• tillförsäkra en person som arbetar eller vistas i ett land förmåner, som han eller hon enligt lagstiftningen i det landet annars inte skulle ha rätt till
• försäkringstider i ett land får tillgodoräknas i ett annat land för att en person ska få rätt till bl.a. sjukförsäkrings- och pensionsförmåner
• trygga intjänade pensionsrättigheter
• garantera att rättigheter som har tjänats in i det ena landet bevaras vid flyttning till det andra landet och kan göras gällande när ett försäkringsfall inträffar där.

Konventionerna varierar innehållsmässigt beroende på att de är resultatet av förhandlingar mellan länderna. Alla konventioner är dock i stort sett disponerade på samma sätt och har samma huvudsakliga innehåll. En konvention består vanligen av följande fyra delar:

• allmänna bestämmelser (bl.a. vilka socialförsäkringsgrenar och personer som omfattas)
• bestämmelser om tillämplig lagstiftning (lagvalsregler)
• särskilda bestämmelser (specifika bestämmelser om de olika förmånerna)
• övriga bestämmelser (t.ex. administrativa regler).

Konventionernas rättsliga status

När det finns en socialförsäkringskonvention med ett land är dess bestämmelser överordnade de svenska lagreglerna. Men om en konventionsbestämmelse kolliderar med EU-rätten har i stället EU-rätten företräde. Om det gäller ett förhållande som inte omfattas av vare sig EU-rätten eller en konventionsbestämmelse ska man tillämpa reglerna i vår interna lagstiftning.

Med vilka länder har Sverige konvention?

Sverige har slutit konvention med följande länder:

Konventionsland:	Införd i lag eller förordning:
Nordiska länderna	2013:134 och 2014:164
Chile	2006:286
Frankrike	1981:584
Grekland	1979:56
Indien	2013:524
Israel	1983:325
Italien	1982:887
Jugoslavien	1978:798 och 2002:380
Kanada	2002:221
Kap Verde	1991:1333
Luxemburg	2004:491
Marocko	1982:249
Nederländerna	1983:22
Portugal	1979:869
Québec	1988:100
Schweiz	1980:32
Spanien	1984:555
Storbritannien och Nordirland	1988:106
Sydkorea	2014:834
Turkiet	2005:234
Tyskland	1977:740
USA	2004:1192
Österrike	1997:265

Om Sverige har en konvention med ett medlemsland inom EU och EES-området tilllämpas normalt förordning nr 883/2004 och inte konventionen.

Den nordiska konventionen

Den nordiska konventionen är till skillnad från de övriga ett multilateralt avtal mellan samtliga nordiska länder. Konventionen omfattar även de självstyrande områdena Grönland och Färöarna som inte tillhör EU eller EES. Åland faller också inom konventionens tillämpning.

Den nordiska konventionen innebär en anpassning till EU:s förordningar. Den nya nordiska konventionen hänvisar till förordning 883/04 och trädde i kraft den 1 maj 2014 (lag 2013:134). Konventionen följer förordningens regler om utsändning, arbete i flera länder m.m.

Konventionen får främst betydelse för tredjelandsmedborgare i förhållande till Norge och Island. Med tredjelandsmedborgare avses medborgare i land utanför EU/EES men som är bosatta i ett medlemsland. Eftersom Danmark har ett särskilt undantag i EU för att inte tillämpa EU-regler på andra än EU-/EES-medborgare kommer den nordiska konventionen inte heller fortsättningsvis att påverka tredjelandsmedborgarnas försäkringstillhörighet i förhållande till samordningsreglerna i Danmark (prop. 2012/13:31 s. 16).

Exempel: nordiska konventionen och tredjelandsmedborgare

Japanske medborgaren H. Nagamura bor sedan 1990 i Sverige och har en anställning här hos ett företag. Företaget planerar att sända ut honom till Norge för ett arbete som ska pågå under 7 månader. Nagamura kommer att omfattas av den nordiska konventionen som säger att utsändningbestämmelsen i förordning 883/2004 ska tillämpas (artikel 4 nordiska konventionen). Han står därmed kvar i det svenska socialförsäkringssystemet under arbetet i Norge.

Konventionen med Jugoslavien

Konventionen med Jugoslavien omfattar numera Serbien, Montenegro, Bosnien-Hercegovina, Kroatien och Slovenien. Observera dock att Slovenien sedan 2004 är en medlemsstat i EU varför EU-rätten i de flesta fall är tillämplig i förhållande till Slovenien. Makedonien omfattas inte av konventionen.

Konventionen med USA och Kanada

Konventionerna med USA och Kanada samt den med provinsen Québec i Kanada skiljer sig åt från andra eftersom de bara innehåller bestämmelser kopplade till pensionsförmåner. För socialavgifterna har därför dessa konventioner bara betydelse för de avgifter som har koppling till pensionsförmåner. Övriga socialavgifter betalas enligt bestämmelser i svensk rätt.

Konvention med Indien

Socialförsäkringskonventionen med Indien trädde i kraft den 1 augusti 2014. Konventionen omfattar i likhet med konventionerna med USA och Kanada endast pensionsförmåner.

Konvention med Sydkorea

Konventionen om social trygghet mellan Sverige och Sydkorea trädde i kraft den 1 juni 2015 och tillämpas från detta datum. Även denna konventionen omfattar bara pensionsförmåner.

Vilka personer omfattas av konventionerna

Inte bara medborgare utan alla som är bosatta eller sysselsatta i ett konventionsland är omfattade av konventionens regler. Undantag från detta gäller för konventionerna med Jugoslavien och Marocko. Konventionen med Jugoslavien omfattar enbart medborgare i länderna medan konventionen för Marocko omfattar förutom medborgare i konventionsländerna även flyktingar och statslösa.

Huvudregeln om var en person ska vara försäkrad

Huvudregeln om försäkringstillhörighet enligt konventionerna är att en person omfattas av lagstiftningen i det land där han eller hon förvärvsarbetar. Det är alltså arbetslandets lag som i första hand gäller på samma sätt som inom EU-rätten. Den som påbörjar en lokalanställning i ett annat konventionsland än där han eller hon är bosatt omfattas av socialförsäkringen i det andra landet från anställningens första dag. Från denna huvudregel finns i alla konventioner undantag för en utsänd arbetstagare som vanligtvis medför att den anställde under viss tid omfattas av lagstiftningen i det land varifrån han eller hon är utsänd.

För den som utan att vara utsänd lämnar Sverige för förvärvsarbete i ett konventionsland, innebär konventionernas huvudregel att tillhörigheten till svensk försäkring upphör när han eller hon börjar sitt arbete i det andra landet. Det spelar ingen roll om personen ska arbeta utomlands under exempelvis tre månader eller två år.

Flera av konventionerna innehåller också bestämmelser om statligt anställda, om resande personal och om sjömän.

Exempel: lokalanställning i annat konventionsland

En tekniker som är bosatt i Sverige får en tillfällig anställning under sex månader hos en turkisk arbetsgivare för ett industriprojekt i Istanbul. Konventionens regler om tillämplig lagstiftning innebär att han eller hon under arbetet i Turkiet omfattas av socialförsäkringen där. Socialavgifter ska betalas i Turkiet enligt turkisk lagstiftning.

Konventionerna i förhållande till EU-rätten

Många av konventionerna är slutna med andra EU- och EES-länder och ingicks innan Sverige blev medlem i EU. I de flesta fall har de därför inte längre någon betydelse för skyldigheten att betala socialavgifter eftersom EU-rätten går före bestämmelserna i en konvention. Vissa av konventionerna med EU-, EES-länder och Schweiz ska dock tillämpas i vissa fall. Det gäller för tredjelandsmedborgare i följande fall:

• Den nordiska konventionen tillämpas, i förhållande till Norge och Island, på tredjelandsmedborgare som är bosatta inom Norden.
• Konventionen med Schweiz tillämpas i förhållande till Schweiz för tredjelandsmedborgare som är bosatta i Sverige eller Schweiz.

I förhållande till EES-landet Liechtenstein gäller svensk lag eftersom Sverige inte har någon konvention med Liechtenstein.