Konventionernas utformning och omfattning

Konventionernas utformning

Sverige har ingått ett tjugotal konventioner om social trygghet med andra länder. I dessa avtal regleras ländernas ömsesidiga förpliktelser för den sociala tryggheten. I konventionen anges vilket lands socialförsäkringssystem som ska tillämpas när en person från det ena av de avtalsslutande länderna arbetar i det andra landet. Konventionerna är främst avsedda att reglera socialförsäkringsskyddet för sådana personer.

Konventionerna innehåller inte uttryckliga regler om betalning av socialavgifter, men då konventionerna anger vilket lands lagstiftning som ska tillämpas kommer konventionerna att avgöra i vilket land socialavgifter ska betalas.

Konventionerna varierar innehållsmässigt beroende på att de är resultatet av förhandlingar mellan länderna. Alla konventioner är dock i stort sett disponerade på samma sätt och har samma huvudsakliga innehåll. En konvention består vanligen av följande fyra delar:

• allmänna bestämmelser (bl.a. vilka socialförsäkringsgrenar och personer som omfattas)
• bestämmelser om tillämplig lagstiftning (lagvalsregler)
• särskilda bestämmelser (specifika bestämmelser om de olika förmånerna)
• övriga bestämmelser (t.ex. administrativa regler).

Konventionernas rättsliga status

Inom EU/EES-området är EU-rätten överordnad både socialförsäkringskonventioner och intern svensk rätt vid bedömning av socialförsäkringstillhörighet och var sociala avgifter ska betalas.

Utanför EU/EES-området eller när EU:s förordning inte är tillämplig, gäller konventionerna före svensk intern lagstiftning. De flesta konventioner innehåller inget förbud mot att en anställd omfattas av båda ländernas socialförsäkringssystem samtidigt, till skillnad från förordningen (med undantag av den nordiska konventionen, konventionerna med Luxemburg och Österrike som är anslutna till förordningen samt konventionen med Chile). Socialavgifter kan då komma att tas ut i två länder samtidigt.

Flera konventioner omfattar inte egenföretagare. När det gäller uppbörd av socialavgifter är det bara konventionen med Tyskland som har sådana regler.

Med vilka länder har Sverige konvention?

Sverige har slutit konvention med följande länder:

Konventionsland:	Införd i lag eller förordning:
Nordiska länderna	2013:134 och 2014:164
Chile	2006:286
Filippinerna	2019:205
Frankrike	1981:584
Grekland	1979:56
Indien	2013:524
Israel	1983:325
Italien	1982:887
Jugoslavien	1978:798 och 2002:380
Kanada	2002:221
Kap Verde	1991:1333
Luxemburg	2004:491
Marocko	1982:249
Nederländerna	1983:22
Portugal	1979:869
Québec	1988:100
Schweiz	1980:32
Spanien	1984:555
Storbritannien och Nordirland	1988:106
Sydkorea	2014:834
Turkiet	2005:234
Tyskland	1977:740
USA	2004:1192
Österrike	1997:265

Om Sverige har en konvention med ett medlemsland inom EU och EES-området eller Schweiz tillämpas konventionen bara då förordning nr 883/2004 inte är tillämplig, (avsnitt 15.1 Försäkringskassans vägledning 2017:1). Till exempel tillämpas konventionen med Storbritannien och Nordirland för kanalöarna och Isle of Man.

Den nordiska konventionen

Den nordiska konventionen är till skillnad från de övriga ett multilateralt avtal mellan samtliga nordiska länder. Konventionen omfattar även de självstyrande områdena Grönland och Färöarna som inte tillhör EU eller EES. För Åland gäller ännu inte den nya konventionen, (avsnitt 16 i Försäkringskassans vägledning 2017:1).

Den nordiska konventionen innebär en anpassning till EU:s förordningar. Den nya nordiska konventionen hänvisar till förordning 883/04 och trädde i kraft den 1 maj 2014 (lag 2013:134). Konventionen följer förordningens regler om utsändning, arbete i flera länder m.m.

Reglerna i EUs förordning och tillämpningsförordning ska tillämpas generellt på alla personer som är försäkrade och bosatta i Norden och som inte direkt omfattas av förordningen.

Den nordiska konventionen får främst betydelse för tredjelandsmedborgare i förhållande till Norge och Island. Med tredjelandsmedborgare avses medborgare i land utanför EU/EES men som är lagligen bosatta i ett medlemsland. För dansk del gäller dock bestämmelserna om grundpension endast nordiska medborgare. (prop. 2012/13:31).

Exempel: nordiska konventionen och tredjelandsmedborgare

Kinesiske medborgaren A.Wang bor sedan 1990 i Sverige och har en anställning här hos ett företag. Företaget planerar att sända ut honom till Norge för ett arbete som ska pågå under 7 månader. A.Wang kommer att omfattas av den nordiska konventionen som säger att utsändningbestämmelsen i förordning 883/2004 ska tillämpas (artikel 4 nordiska konventionen). Han står därmed kvar i det svenska socialförsäkringssystemet under arbetet i Norge.

Konventionen med Jugoslavien

Konventionen med Jugoslavien omfattar numera Serbien, Montenegro, Bosnien-Hercegovina, Kroatien och Slovenien. Observera dock att Slovenien sedan 2004 är en medlemsstat i EU varför EU-rätten i de flesta fall är tillämplig i förhållande till Slovenien. Makedonien omfattas inte av konventionen.

Konventioner som inte omfattar hela socialförsäkringen

En del konventioner omfattar endast ett begränsat antal försäkringsgrenar. Konventionerna med USA, Kanada, Indien och Sydkorea samt den med provinsen Québec i Kanada skiljer sig åt från andra eftersom de bara innehåller bestämmelser kopplade till pensionsförmåner. För socialavgifterna har därför dessa konventioner bara betydelse för de avgifter som har koppling till pensionsförmåner. Övriga socialavgifter betalas enligt bestämmelser i svensk rätt.

Vilka personer omfattas av konventionerna

Medborgare och alla som är bosatta eller förvärvsarbetar i ett konventionsland är omfattas vanligen av konventionens regler.

Undantag från detta gäller för konventionerna med Jugoslavien och Marocko. Konventionen med Jugoslavien omfattar enbart medborgare i länderna medan konventionen för Marocko förutom medborgare i konventionsländerna även omfattar flyktingar och statslösa.

Huvudregeln i konventionerna

Huvudregeln om försäkringstillhörighet enligt konventionerna är att en person som förvärvsarbetar omfattas av lagstiftningen i det land där hen arbetar. Till följd härav ska då socialavgifter betalas i arbetslandet Det är alltså arbetslandets lag som i första hand gäller på motsvarande sätt som inom EU-rätten.

Den som påbörjar en lokalanställning hos en arbetsgivare i ett annat konventionsland än hen är bosatt omfattas av lagstiftningen i det andra landet från anställningens första dag.

Från denna huvudregel finns i alla konventioner undantag för utsända arbetstagare som vanligtvis medför att den anställde under viss tid omfattas av lagstiftningen i det land varifrån hen är utsänd av sin arbetsgivare.

Flera av konventionerna innehåller också bestämmelser om statligt anställda, om resande personal och om sjömän.

Exempel: lokalanställning i annat konventionsland

En tekniker som är bosatt i Sverige får en tillfällig anställning under sex månader hos en turkisk arbetsgivare för ett industriprojekt i Istanbul. Konventionens regler om tillämplig lagstiftning innebär att hen under arbetet i Turkiet omfattas av socialförsäkringen där. Socialavgifter ska i förekommande fall betalas enligt turkisk lagstiftning.

Konventionerna i förhållande till EU-rätten

Många av konventionerna är slutna med andra EU- och EES-länder och ingicks innan Sverige blev medlem i EU. I de flesta fall har de därför inte längre någon betydelse för skyldigheten att betala socialavgifter eftersom EU-rätten går före bestämmelserna i en konvention.

Tredjelandsmedborgare i vissa konventioner

Vissa av konventionerna med EU-, EES-länder och Schweiz ska dock tillämpas i vissa fall. Det gäller för tredjelandsmedborgare i följande fall:

• Den nordiska konventionen tillämpas, i förhållande till Norge och Island, på tredjelandsmedborgare som är bosatta inom Norden.
• Konventionen med Schweiz tillämpas i förhållande till Schweiz för tredjelandsmedborgare som är bosatta i Sverige eller Schweiz.

Wienkonventionerna

Konventionerna om social trygghet är normalt inte tillämpliga på personal som omfattas av Wienkonventionerna av den 18 april 1961 om diplomatiska förbindelser respektive den 24 april 1963 om konsulära förbindelser.

Av 2 och 3 §§ i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall framgår att medlemmar av främmande stats beskickningar och konsulat åtnjuter immunitet och privilegier enligt Wienkonventionerna om diplomatiska och konsulära förbindelser. Det innebär bl.a. att berörd personal är undantagen från den mottagande statens socialförsäkring, vilket innebär att beskickningen eller konsulatet inte ska betala socialavgifter i den mottagande staten.