Europaråds- och OECD-konventionen

Parter och ikraftträdande

Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden (konventionen) har införlivats i svensk rätt genom lagen (1990:313) om Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden. Konventionen antogs 1988 och ändrades genom ett protokoll 2010. Konventionens nya lydelse gäller för Sveriges del från och med den 1 september 2011 (SFS 2011:694 och 2011:940).

Europarådet och OECD har även tagit fram en rapport i anslutning till konventionen (Explanatory Report of the Convention on Mutual Administrative Assistance in Tax Matters as amended by the 2010 protocol). Rapporten finns på Europarådets och OECD:s hemsidor. Enligt ingressen till rapporten tillhandahåller denna inte någon auktoritativ tolkning av konventionen men kan underlätta förståelsen av dess bestämmelser. Där sägs vidare att bestämmelser i konventionen som följer motsvarande bestämmelser i OECD:s modellavtal generellt ska tolkas så som uttrycks i OECD:s kommentar till modellavtalet. Detta gäller i praktiken främst konventionens artikel 22 om sekretess och användningsbegränsningar.

För att konventionen respektive (när det gäller parterna till konventionen i dess gamla lydelse) protokollet ska börja tillämpas gentemot en viss stat krävs att konventionen respektive protokollet har trätt ikraft i förhållande till den staten. Närmare bestämmelser om från vilken tidpunkt konventionen, i dess lydelse enligt 2010 års protokoll, ska tillämpas finns i artikel 28 punkt 6. För Sveriges del, se även övergångsbestämmelserna till lagen (1990:313) om Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden och prop. 2010/11:84 s. 70.

Förteckningar över parter, datum för undertecknande och ikraftträdande finns på OECD:s och Europarådets hemsidor (på den senare har konventionen CETS No. 127 och protokollet CETS No. 208).

Alla parter som har undertecknat konventionen i dess gamla lydelse har undertecknat även protokollet. Protokollet har också trätt ikraft i förhållande till alla dessa parter utom USA. Beträffande tillämpningen av den gamla lydelsen (gäller USA), se vidare övergångsbestämmelserna till lagen (1990:313) om Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden och prop. 2010/11:84 s. 70.

Reservationer

Det är möjligt för en part att reservera sig mot vissa av konventionens bestämmelser i den omfattning som anges i artikel 30. I så fall gäller dessa bestämmelser inte i förhållande till någon annan part. En part som har reserverat sig mot en bestämmelse kan inte kräva att en annan part ska tillämpa denna bestämmelse (artikel 30 punkt 5).

En part kan inte reservera sig mot informationsutbyte beträffande sådana skatter som anges i artikel 2 punkt 1 a (artikel 30 punkterna 1 a och 2). När en part har reserverat sig beträffande en sådan skatt som anges i artikel 2 punkt 1 b gäller särskilda användningsbegränsningar enligt artikel 22 punkt 3.

Uppgifter om parters reservationer finns på Europarådets hemsida (konventionen har CETS No. 127 och protokollet CETS No. 208). Sverige har inte gjort några reservationer.

Vilka skatter och avgifter omfattas?

Med skatt avses enligt artikel 3 punkt 1 b varje skatt eller socialförsäkringsavgift på vilken konventionen tillämpas enligt artikel 2. Uppräkningen i artikel 2 (punkt 1) omfattar obligatoriska socialförsäkringsavgifter samt skatter av varje slag. Endast tullavgifter är undantagna. Det innebär att utöver inkomst- och förmögenhetsskatter omfattas bland annat mervärdesskatter och punktskatter.

Varje konventionsstat ska i en förteckning ange vilka skatter och avgifter i den staten som omfattas av konventionen. En sammanställning av dessa förteckningar utgör bilaga A till konventionen. Varje ändring i en stats egen förteckning ska meddelas till Europarådet eller OECD som ändrar bilaga A i enlighet med detta. Ändringen i bilaga A träder i kraft utan åtgärd av övriga konventionsstater (artikel 2 punkterna 2 och 3). Bilaga A finns på Europarådets hemsida (konventionen har CETS No. 127).

Om en konventionsstat, vid sidan av eller i stället för de skatter som anges i bilaga A, inför en skatt som är av samma eller i huvudsak likartad slag, är konventionen tillämplig på den nya skatten från och med dess införande. Inte heller i detta fall krävs någon åtgärd av övriga konventionsstater för att ändringen ska träda ikraft (artikel 2 punkt 4).

Vilka svenska skatter och avgifter som omfattas av konventionen redovisas i bilaga 2 till lagen (1990:313) om Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden. Bilaga 2 till lagen uppdateras i takt med bilaga A till konventionen.

Enligt 3 § samma lag tillämpas konventionen på de utländska skatter och avgifter som huvudsakligen motsvarar eller är av samma art som de svenska skatter och avgifter som anges i bilaga 2 till lagen. Närmare föreskrifter om detta meddelas enligt bestämmelsen av regeringen. Som redovisats ovan är emellertid konventionen direkt tillämplig på de skatter och avgifter som har tagits in i bilaga A till konventionen. Det gäller både svenska och utländska skatter. Några sådana föreskrifter som nämns i 3 § behöver därför inte utfärdas.

Vilka former av informationsutbyte omfattas?

Konventionen ger stöd för alla etablerade former av informationsutbyte, nämligen

• Informationsutbyte på begäran (artikel 5)
• Automatiskt informationsutbyte (artikel 6)
• Spontant informationsutbyte (artikel 7)
• Samtidiga skatteutredningar (artikel 8)
• Närvaro vid skatteutredning i annat land (artikel 9)

Dessutom omfattas indrivning av skattefordringar och delgivning av handlingar som dock inte behandlas närmare här.

Multilateralt avtal om automatiskt informationsutbyte

OECD har tagit fram en rapporteringsstandard (Common Reporting Standard, förkortat CRS) och ett modellavtal (Model Competent Authority Agreement) om automatiskt informationsutbyte om finansiella tillgångar och inkomster samt kommentarer till dessa dokument. Standarden och avtalet bygger på den modell för bilaterala avtal om automatiskt informationsutbyte mellan den amerikanska federala skattemyndigheten och skattemyndigheter i andra stater som var ett resultat av amerikansk lagstiftning 2010 (FATCA).

Med stöd av konventionens artikel 6 om automatiskt informationsutbyte har de behöriga myndigheterna i flertalet konventionsstater, däribland Sverige, ingått ett multilateralt avtal om automatiskt informationsutbyte som grundar sig på det av OECD framtagna modellavtalet (Multilateral Competent Authority Agreement on Automatic Exchange of Financial Account Information). Avtalet finns publicerat som bilaga 1 till prop. 2015/16:29.

Avtalet innehåller endast 8 artiklar och vilka uppgifter som ska utbytas anges tämligen kortfattat i artikel 2. Där används omfattande och detaljrika definitioner som inte finns i avtalet utan i rapporteringsstandarden (CRS) och i nationell lagstiftning i de avtalsslutande staterna.

Informationsutbyte enligt avtalet regleras i lagen (2015:912) och förordningen (2015:922) om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton. Härutöver har införts bestämmelser om identifiering av så kallade rapporteringspliktiga konton samt kontrolluppgiftsskyldighet. Denna svenska lagstiftning behandlas närmare i samband med kontrolluppgifter. En utförlig redovisning av rapporteringsstandarden, avtalet och den svenska lagstiftningen finns i prop. 2015/16:29.

Sekretess

I artikel 22 punkt 1 föreskrivs att uppgifter som en part mottar enligt konventionen ska behandlas som hemliga och skyddas på samma sätt som upplysningar som har erhållits enligt den interna lagstiftningen i denna part. Sekretessens omfattning i en mottagande stat är alltså beroende av den nationella lagstiftningen i denna stat. Du kan läsa mer om tillämpningen av svensk sekretesslagstiftning på uppgifter som har mottagits genom informationsutbyte under Sekretess och behandling av uppgifter.

Användningsbegränsningar

I artikel 22 punkt 2 anges vilka personer och myndigheter i den mottagande staten som får ta del av eller använda uppgifterna och för vilka ändamål uppgifterna får användas. Till skillnad från den sekretess som avses i artikel 22 punkt 1 är användningsbegränsningarna i artikel 22 punkt 2 oberoende av den nationella lagstiftningen i den mottagande staten.

Användningsbegränsningarna i artikel 22 punkt 2 (och motsvarande bestämmelser i andra rättsakter) gäller oavsett vad som annars föreskrivs i svensk lagstiftning (24 § lagen [1990:314] om ömsesidig handräckning i skatteärenden).

Artikel 22 punkt 3 föreskriver ytterligare användningsbegränsningar när en part har gjort en reservation som innebär att konventionen inte är tillämplig på vissa skatter.

Artikel 22 punkt 4 innebär en väsentlig utvidgning av möjligheterna att använda uppgifter som har lämnats med stöd av konventionen. Den stat som har fått uppgifterna får använda dessa för andra ändamål än de som är tillåtna enligt punkterna 1 - 3, om användningen är tillåten enligt lagstiftningen i den utlämnande staten och den behöriga myndigheten i denna stat samtycker till den. Med samtycke av den stat som ursprungligen lämnat uppgifterna får dessa även lämnas vidare till ett tredje konventionsland.

Du kan läsa mer om användningsbegränsningar under Sekretess och behandling av uppgifter.

Förhållandet till andra rättsakter om informationsutbyte

Enligt artikel 27 punkt 1 begränsar inte handräckningsmöjligheterna enligt konventionen, och dessa begränsas inte heller av, de handräckningsmöjligheter som finns enligt existerande eller framtida överenskommelser, arrangemang eller instrument som gäller mellan parterna. Det är till exempel möjligt för två konventionsstater att utbyta information med stöd av konventionen även om det finns ett skatteavtal mellan staterna och utbytet inte kan ske enligt detta.

Enligt punkt 2 får dock EU:s medlemsstater tillämpa konventionen mellan varandra endast i den mån den möjliggör ett längre gående samarbete än vad som följer av EU-rätten (d.v.s. EU-förordningarna om administrativt samarbete i fråga om punktskatter respektive mervärdesskatt och EU-direktivet om handräckning i skatteärenden).

Skatteverket har utfärdat ett ställningstagande om val av rättsakt vid informationsutbyte på begäran, där även frågan om tillämpning av konventionen mellan EU-länder berörs.

Kompletterande lagstiftning och bemyndigande

Vid handläggningen i Sverige av ärenden om informationsutbyte enligt konventionen gäller LÖHS och förordningen (1990:320) om ömsesidig handräckning i skatteärenden.

Skatteverket är behörig myndighet enligt LÖHS. Skatteverket är därmed behörigt att genomföra informationsutbyte enligt konventionen, utom om utbytet ska ske i ett ärende som gäller indrivning (3, 4 och 14 §§ LÖHS).

Som behörig myndighet enligt LÖHS får Skatteverket ingå överenskommelse med myndighet i annan konventionsstat om hur informationsutbytet mellan Sverige och denna stat enligt konventionen ska genomföras. Det kan gälla exempelvis samordnade skatteutredningar eller automatiskt utbyte av kontrolluppgifter (16 § förordningen [1990:320] om ömsesidig handräckning i skatteärenden).