I vissa fall ska en svensk arbetsgivare betala arbetsgivaravgifter på ersättning som ges ut för arbete som utförs utomlands.
Med begreppet ”arbetsgivare” menas såväl arbetsgivare i ordets egentliga betydelse som andra som ger ut ersättning för arbete. Som svensk arbetsgivare räknas en fysisk person bosatt i Sverige eller en svensk juridisk person och som utländsk arbetsgivare en fysisk person bosatt utomlands eller en utländsk juridisk person. Observera att om en utländsk arbetsgivare har ett fast driftställe här gäller samma regler om betalning av arbetsgivaravgifter som gäller för en svensk arbetsgivare.
Den som ger ut ersättning för arbete som utförs i Sverige ska betala arbetsgivaravgifter i Sverige (2 kap. 1 och 4 §§ SAL). Denna grundläggande regel gäller för alla som ger ut avgiftspliktig ersättning, såväl för svenska som för utländska utgivare.
Som arbete i Sverige räknas också arbete utomlands när en svensk arbetsgivare har sänt ut en anställd till annat land under en begränsad tid (1 kap. 8 § SAL). Det betyder att trots att ett arbete rent fysiskt utförs utomlands ska det räknas som arbete i Sverige. Den svenska arbetsgivaren ska betala avgifter enligt svenska regler även under den tid arbetet utförs utomlands. Den regeln gäller enligt vår interna lagstiftning om arbetet utomlands är avsett att pågå under längst ett år. Enligt EU-rätten och enligt konventioner med andra länder finns andra tidsgränser.
Läs mer om begreppet arbete i Sverige på sidan Svensk rätt.
I vissa fall ska en arbetsgivare betala arbetsgivaravgifter på ersättning för arbete i utlandet, även om det inte räknas som arbete i Sverige. Det gäller om personen omfattas av svensk socialförsäkring enligt EU-rätten eller enligt avtal med andra stater när arbetet utförs (2 kap. 4 § SAL).
Det finns ett antal situationer när man måste avgöra om arbetsgivaravgifter ska betalas i Sverige eller inte. Här följer några exempel:
För att kunna ta ställning till eventuell avgiftsplikt måste man först utreda om EU-rätten är tillämplig. Om EU-rätten inte gäller ska man undersöka om det finns ett avtal, en konvention om social trygghet med det land som är aktuellt i frågan. Först i tredje hand får man hämta vägledning i vår interna lagstiftning.
Inom EU finns gemensamma regler om samordning av socialförsäkringssystemen. Den 1 maj 2010 trädde Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen i kraft. Förordning 883/2004 har ersatt en tidigare förordning (EEG) nr 1408/71. Under en övergångstid kommer även den äldre förordningen, nr 1408/71 att tillämpas.
Förordningarna reglerar bland annat vilket lands socialförsäkringslagstiftning som ska tillämpas när en anställd i en medlemsstat arbetar i en annan medlemsstat än där personen är bosatt. En anställd ska enligt huvudregeln tillhöra lagstiftningen i den stat där han eller hon arbetar, oavsett var personen är bosatt och oavsett om arbetsgivaren finns i någon annan medlemsstat (arbetslandets lag). Det land vars socialförsäkring en person tillhör är också det land som har rätt att ta ut socialavgifter. I förordningarna finns också regler om vilket lands socialförsäkring som ska gälla vid utsändningar, när någon arbetar i flera medlemsstater, för offentligt anställda m.m.
Förordningarna har direkt effekt och det betyder att så snart en förordning är antagen gäller den som svensk lag.
Sverige har ingått ett tjugotal konventioner om social trygghet med andra länder. Det är bilaterala avtal som syftar på att lösa de frågor som kan uppstå på socialförsäkringsområdet för medborgare i respektive land som arbetar och vistas i det andra avtalsslutande landet. Konventionerna reglerar därför bl.a. frågor om likställighet i försäkringshänseende mellan det egna landets och andra länders medborgare och sammanläggning av försäkringsperioder från olika länder. Indirekt följer skyldigheten att betala socialavgifter av vilket lands socialförsäkring som konventionen pekar ut i olika situationer. Konventionerna är överordnade den interna rätten men inom EU/EES-området gäller normalt EU:s förordningar.
När det är fråga om förhållanden som rör tredje land, dvs. land utanför EU/EES respektive land som Sverige inte har socialförsäkringskonvention med, gäller vår interna rätt. Den säger att arbetsgivaravgifter ska betalas på ersättning för arbete i Sverige (2 kap. 4 § första stycket SAL). Dessa bestämmelser hänvisar i sin tur till socialförsäkringsbalkens regler om arbetsbaserade förmåner (6 kap. SFB). Läs mer om svensk rätt.