Överklagande av konkursbeslutet

Vem kan överklaga ett konkursbeslut?

Ett konkursbeslut kan i likhet med de flesta domstolsbeslut överklagas av den tappande parten. Eftersom ett konkursbeslut berör alla borgenärer (jfr definitionen i 1 kap. 1 § KonkL) har lagstiftaren infört vissa specialregler för överklaganden av konkursbeslut.

Ingen återkallelse efter konkursbeslut

En konkursansökan får inte återkallas sedan ett beslut om konkurs har meddelats (2 kap. 22 § KonkL). Denna begränsning syftar till att hindra att gäldenären och en konkurssökande borgenär gör upp i samförstånd efter konkursbeslutet och omintetgör en eventuell möjlighet till återvinning (Palmér & Savin, Konkurslagen [31 oktober 2015, Zeteo], kommentaren till 2 kap. 22 §). En borgenär ska kunna förlita sig på att en annan borgenärs konkursansökan inte återkallas efter ett konkursbeslut. Detta intresse åsidosätts dock när t.ex. en skattefordran bortfaller helt eller resning kommer till stånd (se NJA 1982 s. 328). Problemet är att endast en enda konkursansökan kan grunda ett konkursbeslut och att återvinningsfristen räknas från dagen det att en konkursansökan inkom till tingsrätten.

Konkursmålen är inte dispositiva

Det är möjligt att en gäldenär överklagar konkursbeslutet efter det att han eller hon har lyckats träffa en uppgörelse med en konkurssökande borgenär eller betalar hela dennes fordran (se Skatteverkets rättsfallskommentar Upphävt konkursbeslut). Som en konsekvens av återkallelseförbudet har sökandens medgivande dock inte tillmätts någon betydelse (se NJA 1992 C 30, NJA 2006 not N 21, RH 1985:8 samt NJA 2009 s. 773). I rättsfallen hade den konkurssökande borgenären medgett eller tillstyrkt bifall till överklagandet och i samtliga fall fastställdes trots detta konkursbesluten. Se även NJA 2002 s. 463: ”Den omständigheten att Riksskatteverket har förklarat sig inte ha någon erinran mot att konkursbeslutet upphävs kan inte i sig läggas till grund för avgörande av målet”.

Eftersom borgenärens inställning saknar betydelse för domstolens prövning brukar staten i stället för att medge överklagandet anföra att ”Skatteverket inte har något att erinra mot att konkursbeslutet upphävs”.

Insolvensprövning efter överklagan

Det har tidigare funnits oklarheter om huruvida man kan stödja sig på 2 kap. 22 § KonkL när någon överklagat ett konkursbeslut eller om bestämmelsen endast omfattar de situationer som nämns i bestämmelsen, d.v.s. att gäldenären själv ansökt om konkurs eller medgett konkursansökan. I de fall borgenären åberopat den allmänna obeståndsgrunden i 1 kap. 2 § KonkL skulle det inte krävas att gäldenären vid ett överklagande visar sin solvens. Bevisbördan skulle även vid prövningen av överklagandet ligga hos borgenären. Nu har Högsta domstolen vid prövning av ett överklagande uttryckligen hänvisat till 2 kap. 22 § KonkL (NJA 2006 N 92).

Även om gäldenären själv har ansökt om konkurs eller om han eller hon har medgett konkursansökan kan han eller hon överklaga konkursbeslutet och få det upphävt. Även i denna situation krävs att gäldenären styrker sin solvens (NJA 1995 C 12, RH 1981:128 och RH 1991:30).

Tidpunkt för insolvensbedömningen

Frågan om gäldenären är solvent eller inte ska prövas utifrån hur de ekonomiska förhållandena ser ut när domstolen ska fatta beslut i det överklagade konkursmålet (NJA 1946 s. 486 och NJA 1966 C 1114). Hur det såg ut vid tidpunkten för tingsrättens prövning är irrelevant och gäldenären bör således bifoga en ekonomisk utredning till sitt överklagande som visar att han är solvent. Många gånger föreläggs dock konkursförvaltaren att yttra sig till domstolen och dennes uppfattning blir i praktiken avgörande för bedömningen av om konkursbeslutet ska upphävas eller inte.

Invändning mot fordran

Hovrätterna och Högsta domstolen måste ta hänsyn till vad som har skett i skattemålen efter underrättens prövning av konkursansökan. Om skattefordran helt har fallit bort beaktas detta men insolvensprövningen görs ändå. Om skatteskulden har undanröjts på grund av ändrad taxering leder detta som regel till att konkursen upphävs. I ett rättsfall upphävde Högsta domstolen konkursen med motivering att det i Högsta domstolen var utrett att staten inte ägde den fordran som låg till grund för konkursansökan (NJA 1994 C 54). Likaså har ett konkursbeslut upphävts sedan det framkommit att gäldenären betalat konkursfordran kort före konkursbeslutet (NJA 1992 C 92, jfr även SvJT 1923 ref s. 80). I dessa fall har det sålunda brustit i statens behörighet att begära gäldenären i konkurs.

Rättsfall: betalat skuld efter konkursförhandling men innan beslut

I sammanhanget kan även noteras fallet NJA 1997 s. 701 som behandlar frågan om statens behörighet att begära en gäldenär i konkurs. Efter konkursförhandlingen meddelade rätten att beslut skulle meddelas två veckor senare. Bolaget betalade skatteskulden efter förhandlingen men innan beslutsdagen. På grund av olyckliga omständigheter blev betalningen varken känd för Kronofogden eller för rätten varför bolaget försattes i konkurs. Högsta domstolen konstaterade att staten, när konkursbeslutet meddelades, inte längre var borgenär i förhållande till bolaget. Konkursbeslutet upphävdes därför. Två liknande fall återfinns i NJA 2005 N 21 och RH 1982:104. I 2005 års fall vägrades dock resning av formella skäl.

Betalning efter konkursbeslutet

Den omständigheten att gäldenären först efter konkursbeslutet på något sätt har betalt sin skuld, t.ex. en förfallen skatteskuld, medför inte i och för sig att konkursbeslutet ska upphävas. Det är inte helt ovanligt att staten inte har något att erinra mot att konkursbeslutet upphävs av hovrätten eftersom staten har fått betalt för sin konkursfordran. Trots detta kan följden ändå bli att konkursen består eftersom hovrätten måste ta hänsyn till frågan om gäldenären är på obestånd trots allt. Beslutet kan upphävas endast om gäldenären efter att ha överklagat visar att han eller hon är solvent eller om det har framkommit någon annan anledning till att konkursbeslutet är felaktigt. Vid denna solvensbedömning har det inte någon betydelse om det har hunnit uppkomma några konkurskostnader. Gäldenären är inte skyldig att styrka sin solvens avseende dessa kostnader eftersom konkurskostnader endast kan utgå ur konkursboet. Om det saknas tillgångar i boet ska konkurskostnaderna i stället betalas av staten (14 kap. 2 § KonkL).

Det är i princip utan betydelse att sökanden har medgett ett överklagande. Det är därför inte ovanligt att konkursen består trots att staten inte har något att erinra mot att den upphävs.