Inom borgenärslagen

Kronofogden verkställer allmänna och enskilda mål

Kronofogden verkställer två typer av utsökningsmål: allmänna mål och enskilda mål.

I ett allmänt mål är staten eller en kommun sökande (1 kap. 7 § första stycket UB). Det är i princip alltid Kronofogden själv som företräder sökanden vid förfarandet hos Kronofogden (2 kap. 30 § andra stycket UB). Det finns endast två undantag från detta. Vid prövningen hos KFM kan frågan uppkomma om en ansökan är så bristfällig att den ska avvisas enligt 2 kap. 5 § UB eller om det föreligger ett sådant hinder mot verkställigheten som anges i 3 kap. 21 § UB. I dessa två fall går den myndighet som överlämnat fordringen för indrivning in som part vid handläggningen hos Kronofogden. Transportstyrelsen överlämnar fordringar på obetald trängselskatt och vägtrafikskatt för Skatteverkets räkning. Om det blir fråga om avvisning eller verkställighets­hinder för en sådan fordran torde det därför vara Skatteverkets uppgift att träda in som part.

Handläggningen av de båda måltyperna allmänna och enskilda mål skiljer sig något åt. För handläggningen av allmänna mål gäller ibland särskilda bestämmelser i UB. Detta anges oftast i slutet av respektive kapitel. De undantag som görs i UB i fråga om allmänna mål avser bl.a.

• formerna för ansökan om verkställighet
• möjligheten att verkställa olika slags exekutionstitlar
• tidsfrister för försäljning av egendom
• redovisning av influtna medel
• sökandens ansvar för förrättningskostnader.

De särskilda bestämmelserna om allmänna mål kompletteras av IndrL som innehåller mera specifika bestämmelser rörande KFM:s borgenärsfunktion. Efter att KFM:s borgenärsroll till stor del har överförts till Skatteverket kvarstår bestämmelser om

• gäldenärs­utredning (6 § IndrL)
• uppskov och säkerhet (7–13 §§ IndrL)
• avbrytande av indrivning (18 § IndrL)
• avräkningsordning vid betalning av skattekontofordringar (19 § IndrL).

IndrL kompletteras av bestämmelserna i IndrF. Det råder i princip en skyldighet för en myndighet att begära indrivning av en obetald fordran. I 4 § IndrF anges därför när olika slags fordringar senast ska drivas in. En beskrivning av förutsättningarna för att begära indrivning av sådana fordringar som debiteras av Skatteverket finns under Indrivning och utmätning.

Att Skatteverket, oberoende av vilken myndighet som beslutat om indrivning av fordringen, träder in som part vid överklagade utsökningsmål m.m. kan du läsa om under Borgenärsåtgärder enligt 10 § BorgL nedan.

Borgenärsåtgärder enligt 4–9 §§ BorgL

Skatteverket hanterar borgenärsuppgifter i enlighet med vad som anges i BorgL. Detta verksamhetsansvar innebär att Skatteverket även ska företräda fordringar som påförs av en annan myndighet, enligt 1 § förordningen (2007:780) med instruktion för Skatteverket.

De åtgärder som Skatteverket ansvarar för enligt 4–9 §§ BorgL är

• att besluta om ackord (4 § BorgL)
• att besluta om nedsättning av fordran (5 § BorgL)
• att vara borgenärsföreträdare vid skuldsanering (5 § BorgL)
• att ansöka om konkurs, likvidation och företagsrekonstruktion (6 § BorgL)
• att vara borgenärsföreträdare vid konkurser och företagsrekonstruktioner (7 § BorgL)
• att föra talan om betalningsansvar för annans skulder till det allmänna (8 § BorgL)
• att begära att en boutredningsman ska utses (9 § BorgL).

Skatteverket företräder staten i allmänna mål

För Skatteverkets del är det viktigt att veta vad som är ett allmänt mål. Skatteverket företräder nämligen alla statliga fordringar som handläggs som allmänna mål vid verkställighet hos Kronofogden. Ett enda undantag har gjorts för fordringar på återbetalning av studiestöd. Dessa fordringar hanteras av Centrala studiestödsnämnden (CSN) själv (1 § BorgL).

Här ges exempel på vanligt förekommande fordringar som Skatteverket är borgenärsföreträdare för enligt BorgL, men som påförs av en annan myndighet:

• underhållsstöd (beslutas av Försäkringskassan)
• felparkeringsavgifter (beslutas av Transportstyrelsen)
• tull (beslutas av Tullverket)
• TV-avgifter (beslutas av Radiotjänst i Kiruna AB)
• förseningsavgifter enligt årsredovisningslagen och särskilda avgifter enligt ABL (beslutas av Bolagsverket)
• regressfordran avseende utbetald lönegaranti (beslutas av länsstyrelsen)
• fordonsskatt och trängselskatt (beslutas av Transportstyrelsen).

Vad är ett allmänt mål?

I 1 kap. 6 § UB anges att följande fordringar är allmänna mål:

• böter och viten
• skatter, tullar eller avgifter som tillkommer staten som får verkställas utan föregående dom
• andra belopp som staten, landstingen eller kommunerna får ta ut och som enligt lag eller regeringens föreskrifter utgör allmänna mål.

Att en fordran får verkställas utan föregående dom uttrycks oftast med att ”vid indrivning av fordringen får verkställighet enligt UB ske”, se exempelvis 70 kap. 3 § SFL, 13 § LGF samt 23 § lagen (2009:194) om förfarandet vid skattereduktion för hushållsarbete.

Det finns en viktig föreskrift i 1 kap. 2 § UF som medför att ett stort antal fordringar ska behandlas som allmänna mål. Här bör man notera att Skatteverket kommer att agera som borgenär även för vissa fordringar som inte är statliga.

Det kan även vara föreskrivet i en annan lag att verkställigheten av en fordran ska handläggas som ett allmänt mål. Så är fallet med tv-avgiften enligt 17 § lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst. För sådana regressfordringar för tredje man som anges i 59 kap. 5, 9, 21, samt 22 §§ SFL föreskrivs särskilt i 59 kap. 26 § SFL att indrivning får ske på det sätt som gäller för indrivning av skatt. Bestämmelsen innebär att Skatteverket respektive tredje mannen omedelbart kan överlämna sfordringen till KFM för utmätning eller annan verkställighet. Skatteverket eller tredje mannen behöver alltså inte dessutom skaffa en särskild exekutionstitel genom att ansöka om betalningsföreläggande eller väcka talan vid domstol. Därmed kommer även dessa fordringar att handläggas som allmänna mål hos Kronofogden.

Kronofogdendelar in de allmänna målen i olika medelsslag. En sammanställning över de medelsslag för vilka Skatteverket företräder staten enligt 4–9 §§ BorgL finns i bilaga 2 till Handledning för borgenärsarbetet (SKV 237).

När Skatteverket för talan om ansvar för annans skuld

Det är Skatteverket som för talan om betalningsansvar för någon annans skulder till det allmänna, s.k. tredjemansansvar (8 § BorgL). Behörigheten avser inte bara sådant ansvar som följer av skatterättsliga bestämmelser utan även ansvar på grund av ansvarsbestämmelser i annan lagstiftning, såsom ABL och HBL.

Detta innebär att Skatteverket alltid företräder staten i processer om tredjemansansvar när den fordran staten har mot den huvudansvarige är sådan som anges i 1 § BorgL och 2 § BorgF. Detta gäller oavsett om fordringen mot tredje man i vissa fall kan komma att hanteras som ett enskilt mål vid verkställighet hos Kronofogden.

Skatteverkets behörighet påverkas inte heller av att någon annan myndighet än Skatteverket i vissa fall kan besluta om tredjemans­ansvar som första instans. I författningskommentaren exemplifieras detta med att Skatteverkets processbehörighet gäller även när Tullverket beslutat om ett sådant solidariskt ansvar för bolagsman i handelsbolag som följer av 2 kap. 20 § HBL (prop. 2006/07:99 s. 50). Om bolagsmannen överklagar detta beslut träder Skatteverket in som motpart i processen. Bestämmelsen i 8 § BorgL utgör en sådan avvikande bestämmelse som anges i 1 § andra stycket myndighetsförordningen (2007:515). Det innebär alltså att vad som sägs i 27 § samma förordning om att respektive förvaltningsmyndighet företräder staten vid domstol inom sitt verksamhetsområde, inte gäller i fråga om tredjemansansvar.

Bestämmelserna om företrädaransvar i 59 kap. SFL är tillämpliga på miljöavgifter, enligt 19 § lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion. Skatteverket är behörigt att företräda staten i dessa fall, enligt 20 § lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion.

Deklarationsskyldigheten för tull kan fullgöras genom ett ombud, se artikel 5 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättande av tullkodex för gemenskapen. Ombudsförhållandet kan vara antingen direkt, d.v.s. ombudet agerar i huvudmannens namn och för dennes räkning, eller indirekt, d.v.s. ombudet handlar i eget namn men för huvudmannens räkning. I det senare fallet betraktas ombudet som deklarant. Han är därmed också gäldenär, d.v.s. betalningsansvarig för tullskulden. Även huvudmannen är gäldenär, d.v.s. betalningsansvarig tillsammans med det indirekta ombudet, se artikel 201 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättande av tullkodex för gemenskapen. Processer som rör tulltaxering mot ett indirekt ombud faller utanför tillämpningsområdet för 8 § BorgL. Sådana processer förs alltid av Tullverket.

Läs om de närmare förutsättningarna för tredjemansansvar som inte regleras i SFL, under Associationsrättslig lagstiftning.

Läs om de närmare förutsättningarna för företrädaransvar enligt 59 kap. SFL, under Betalningsansvar för annans skuld.

Borgenärsåtgärder enligt 10 § BorgL

I 10 § BorgL lämnar lagstiftaren en upplysning om att det finns bestämmelser om Skatteverkets hantering av borgenärsuppgifter även i andra författningar.

Skatteverket kan ansöka om preskriptionsförlängning (7 § SPL). Tillämp­nings­området är inte riktigt detsamma som det som gäller enligt BorgL (se 1 § SPL). Eftersom IndrL gäller i fråga om alla fordringar som handläggs som allmänna mål hos KFM, d.v.s. även kommunala fordringar, har uppgiften att ansöka om preskriptionsförlängning ett vidare tillämpningsområde än åtgärderna enligt 4–9 §§ BorgL.

Skatteverket är part i överklagade utsökningsmål samt i sådana tvister som anges i 4 kap. 20–23 §§, 4 kap. 26 §, 9 kap. 11 § tredje stycket samt 13 kap. 7 § andra stycket UB (se 2 kap. 30 § andra stycket UB).

Studiemedelsavgifter är särskilt undantagna från Skatteverkets behörighet enligt såväl BorgL som SPL. Skatteverket kan t.ex. inte ansöka om konkurs och preskriptionsförlängning eller bevaka en sådan fordran vid ett skuldsaneringsförfarande. Däremot företräder Skatteverket dessa fordringar såsom motpart enligt 2 kap. 30 § UB.

Skatteverkets borgenärsroll i överklagade utsökningsmål omfattar alltså samtliga fordringar som handläggs som allmänna mål.

Partsbehörigheten för förrättnings­kostnader hos Kronofogden

Kronofogden får ersättning för sina kostnader genom att myndigheten tar ut dessa i varje utsökningsmål. Förrättningskostnaderna är en del av själva målet mot gäldenären. KFM tar ut kostnaderna utan någon särskild begäran (17 kap. 1 § UB). En grundavgift i ett enskilt mål är alltså en del av det enskilda målet och en grundavgift i ett allmänt mål är en del av det allmänna målet. Om förrättningskostnaden inte betalas av gäldenären har sökanden i ett enskilt mål skyldighet att betala dessa (17 kap. 2 § UB). Detta kostnadsansvar gäller inte i allmänna mål (17 kap. 13 § UB).

Den omständigheten att staten (genom Kronofogden) kan ha en fordran för en grundavgift på en borgenär i ett enskilt mål, medför inte att Kronofogden handlägger denna fordran som ett allmänt mål.

Studiemedelsavgifter är särskilt undantagna från Skatteverkets behörighet enligt 1 § BorgL. Det framgår inte om grundavgifter hos Kronofogden som avser restförda CSN-fordringar ingår i undantaget för Skatteverkets behörighet eller om de ska bevakas av Skatteverket. Det är dock naturligt att se grundavgiften som en del av målet och alltså sammanhängande med huvudfordran. Med detta synsätt skulle även grundavgifterna som avser CSN:s fordringar omfattas av undantaget i 1 § BorgL. En konsekvens av detta är att Skatteverket inte ska bevaka dessa fordringar i samband med konkurser, skuldsaneringar o.s.v.

Det är oklart om Skatteverkets partsroll i överklagade allmänna mål även inkluderar fall där den tvistiga sakfrågan enbart avser Kronofogdens beslut att ta ut förrättningskostnader i målet.

Enligt Skatteverkets uppfattning är verket förhindrat att agera om överklagandet avser förrättningskostnader som uppkommit i ett enskilt mål. Tidigare har Skatteverket i dessa fall kunnat agera som part då verket fram till den 1 juli 2006 var chefsmyndighet till Kronofogden och då företrädde staten vid domstol inom exekutions­väsendets verksamhetsområde, se t.ex. RIC 39/05. Sedan Kronofogden blev helt fristående från Skatteverket företräder dock respektive myndighet staten inom sitt eget verksamhetsområde. Kronofogden torde, trots ordalydelsen i 18 kap. 1 § UB, vara oförhindrad att agera som part för dessa kostnader. NJA 2013 s. 3 ger stöd för ett sådant synsätt eftersom Kronofogden (liksom Lantmäteriet i rättsfallet) har ett direkt intresse av prövningen av frågor om förrättningskostnader och det inte finns något annat samhälleligt organ som bevakar detta intresse. Frågan har dock ännu inte prövats av HD.

När det däremot gäller förrättningskostnader som uppkommit i ett allmänt mål är det Skatteverkets uppfattning att verket träder in som part i domstolsärendet precis som vanligt i överklagade utsökningsmål. Kronofogden har dock i ett ärende om att ta ut förrättningskostnader i allmänna mål argumenterat för att myndigheten skulle ha talerätt. Göta hovrätt avvisade dock överklagandet och hänvisade till 18 kap. 1 § UB där det anges att Kronofogden inte är part i ett domstolsärende som avser ett överklagat utsökningsmål. Beslutet har vunnit laga kraft eftersom HD valde att inte meddela prövningstillstånd (se rättsfallskommentar ).

Kan åtgärder enligt BorgL vara myndighetsutövning?

Att ett ärende ska handläggas enligt FL innebär inte att samtliga bestämmelser i FL ska tillämpas. Vissa av bestämmelserna utgår från att ärendet avser myndighetsutövning mot en enskild. Detta gäller bestämmelserna om muntlig handläggning (14 §), anteck­ning av uppgifter (15 §), parts rätt att få del av uppgifter (16 §), myndighetens kommuniceringsskyldighet (17 §) samt moti­vering och underrättelse av beslut (20 och 21 §§). Frågan om ett borgenärsärende innebär myndighetsutövning har således betydelse för hand­läggningen. Detta gäller särskilt gäldenärens rätt att få del av de upp­gifter som Skatteverket har tillfört ärendet samt Skatte­verkets skyldighet att före ett avgörande kommunicera de inhäm­tade upp­gifterna med gäldenären. Även om det alltid är möjligt att handlägga ett ärende som om det var fråga om myndig­hets­utöv­ning så är det bra att veta om hand­läggningen av ett borge­närs­ärende formellt sett innebär myndighetsutövning eller inte.

En stor del av Skatteverkets borgenärs­åtgärder innebär inte att myndigheten fattar något bindande beslut. I stället är det en annan myndighet eller en domstol som slutligt prövar sakfrågan. T.ex. ansöker Skatteverket endast om tvångslikvidation, företrädaransvar enligt SFL, betalnings­säkring, konkurs eller preskriptionsförlängning varefter någon annan beslutar. Det kan även vara så att Skatte­verket på annat sätt agerar som en vanlig part och t.ex. i ett ärende om konkurs, företagsrekonstruktion eller skuldsanering bevakar en fordran. Sådana åtgärder innebär ingen myndighetsutövning enligt FL. I dessa ärenden tillgodoses den enskildes rätts­säkerhet genom de bestämmelser om kommunicering m.m. som gäller för handläggningen hos den beslutande myndigheten eller hos domstolen.

Frågan är då om de ärenden där Skatteverket fattar bindande beslut för gäldenären innebär myndighetsutövning. Det handlar om ärendena om underhandsackord (4 § BorgL) och nedsättning av fordran (5 § BorgL). Skatteverket ska i dessa fall göra en allsidig pröv­ning och där­med ta hänsyn till annat än rent ekonomiska förhållanden. Detta talar starkt för att ärendena innebär myndig­hets­utöv­ning. Vid handläggningen av dessa ärenden ska därför de centrala bestämmelserna i FL om bl.a. parts­insyn, myndighetens kommuniceringsskyldighet samt moti­vering och underrättelse av beslut tillämpas. En sådan tillämp­ning är också i linje med att det i betänkandet SOU 2010:29, ”En ny förvaltningslag”, föreslagits att begreppet myndighetsutövning ska tas bort. Föreskrifterna om partsinsyn, kommunicering samt motivering och underrättelse av beslut skulle då bli generellt tillämpliga.