OBS: Detta är utgåva 2016.9. Sidan är avslutad 2019.
Här kan du läsa om vad justitiekanslern (JK) och justitieombudsmannen (JO) utövar för tillsyn och har för arbetsuppgifter.
Justitiekanslern, JK, utnämns av regeringen och är regeringens högste ombudsman. JK:s arbetsuppgifter och befogenheter framgår av lagen (1975:1339) om justitiekanslerns tillsyn och förordningen (1975:1345) med instruktion för Justitiekanslern.
JK är chef för myndigheten med samma namn. De allra flesta ärenden hos myndigheten hanteras på så sätt att de bereds av någon av juristerna varefter beslut fattas av någon av cheferna. Handläggaren skriver normalt ett förslag till beslut (eller ibland ett yttrande eller en inlaga till en domstol) som justeras av beslutsfattaren. JK själv är beslutsfattare inom alla ärendekategorier, medan byråcheferna fattar vissa beslut inom sina respektive områden.
JK har tillsyn över statliga och kommunala myndigheter och anställda vid sådana myndigheter. Även andra personer, oavsett om de är knutna till statliga myndigheter eller inte, som har en anställning eller ett uppdrag där det ingår myndighetsutövning omfattas av JK:s tillsyn (3 § förordningen med instruktion för Justitiekanslern och 3 § lagen om justitiekanslerns tillsyn).
Jämfört med JO:s tillsyn är JK:s tillsyn mer övergripande och främst inriktad på att upptäcka systematiska fel i den offentliga verksamheten. JK bestämmer själv om en anmälan från en enskild ska föranleda några åtgärder.
JK:s tillsyn omfattar inte regeringen eller statsråd och inte heller riksdagens myndigheter eller anställda och uppdragstagare vid riksdagens myndigheter (2 § lagen om justitiekanslerns tillsyn). Regeringens handläggning av ärenden och statsrådens tjänsteutövning granskas i stället av konstitutionsutskottet (13 kap. 1 § RF).
Tillsynen omfattar inte heller ledamöter av riksdagen, kyrkomötet eller beslutande kommunal församling (3 § lagen om justitiekanslerns tillsyn).
JK ska bevaka statens rätt och bistå regeringen med råd och utredningar i juridiska angelägenheter. JK får också ta över uppgiften från en annan myndighet att bevaka statens rätt i en tvist som prövas eller kan bli föremål för prövning av en allmän domstol (2 § förordningen med instruktion för Justitiekanslern).
JK ska också vaka över tryck- och yttrandefriheten och är ensam åklagare när det gäller brott mot tryck- och yttrandefriheten (6 § förordningen med instruktion för Justitiekanslern). En annan åklagaruppgift är att värna om meddelarfriheten och anonymitetsskyddet för uppgiftslämnare till massmedierna och att beivra överträdelser av dessa regler.
JK utövar tillsyn över advokaternas disciplinverksamhet som företrädare för det allmänna (7 § förordningen med instruktion för Justitiekanslern) och har vissa befogenheter inom kreditupplysnings- och inkassolagarnas områden samt får del av vissa beslut från Datainspektionen (8 § förordningen med instruktion för Justitiekanslern).
JK bevakar rättshjälpsystemet och har t.ex. rätt att föra talan mot beslut om rätthjälp och ersättningar av allmänna medel till advokater, bl.a. offentliga försvarare (10 § förordningen med instruktion för Justitiekanslern).
JK handlägger också ersättningsanspråk som riktar sig mot staten och som sker med stöd av bl.a.
Se 3 § förordningen om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten.
JK får som särskild åklagare väcka åtal mot befattningshavare som begått brottslig gärning genom att åsidosätta vad som åligger denne i tjänsten eller i uppdraget (5 § lagen om justitiekanslerns tillsyn). JK får i sådana fall, om felet kan ”beivras genom disciplinärt förfarande”, i stället göra en anmälan till den som har befogenhet att besluta om disciplinpåföljd, normalt en myndighets personalansvarsnämnd, eller, om det gäller statligt anställda i högre befattningar, Statens ansvarsnämnd (6 § lagen om justitiekanslerns tillsyn).
JK bör inte ingripa mot lägre befattningshavare som saknar självständiga befogenheter, om det inte finns särskilda skäl (4 § förordningen med instruktion för Justitiekanslern).
JK har rätt att få tillgång till domstolars och förvaltningsmyndigheters protokoll och handlingar (9 § lagen om justitiekanslerns tillsyn). Av bestämmelsen följer att sekretessbestämmelser i vanlig lag inte kan åberopas mot JK och att han eller hon även har tillgång till handlingar som inte är allmänna. JK har således rätt att ta del av handlingar i ett ärende som inte har slutbehandlats av myndigheten, exempelvis anmälan och förhörsprotokoll i en ännu inte avslutad förundersökning.
Domstolar och förvaltningsmyndigheter samt anställda hos staten eller kommuner ska lämna de upplysningar och yttranden som begärs av JK (10 § lagen om justitiekanslerns tillsyn). Samtliga myndigheter och personer som står under JK:s tillsyn är skyldiga att på begäran sanningsenligt uppge alla sakförhållanden som rör tjänsten och t.ex. ge besked om de tjänsteåtgärder som de har vidtagit i form av beslut eller på annat sätt (se t.ex. JO 1997/98 s. 66, som rör motsvarande uppgiftsskyldighet gentemot JO). En offentliganställd person som inte följer en begäran från JK eller dröjer med att svara kan i princip få en disciplinpåföljd för sitt agerande.
Den rätt till upplysningar som JK själv har utövas i praktiken av anställda vid myndigheten.
Riksdagens ombudsmän, eller justitieombudsmännen som de vanligen kallas, granskar att myndigheterna arbetar enligt de lagar och regler som styr deras arbete. Det gäller särskilt sådana lagar som berör enskildas rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten och kommunerna. Det finns fyra justitieombudsmän. De väljs av riksdagen var för sig för en period av fyra år och de kan väljas om. Varje justitieombudsman svarar för tillsynen inom sitt ansvarsområde. Han eller hon är helt självständig i sitt arbete och i sina beslut. Ingen ombudsman kan påverka de andras ärenden.
Förkortningen JO används för såväl en enskild justitieombudsman som för hela JO-ämbetet. En av justitieombudsmännen är administrativ chef för JO-ämbetet och benämns därmed chefsJO.
Riksdagen väljer också två ställföreträdande ombudsmän vars uppgift är att träda in för någon av de ordinarie ombudsmännen vid längre bortovaro, till exempel vid tjänsteresor, sjukdom eller liknande.
JO:s arbetsuppgifter och befogenheter regleras i lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän.
JO har liksom JK tillsyn över statliga och kommunala myndigheter och anställda vid sådana myndigheter (2 § lagen med instruktion för Riksdagens ombudsmän).
Tillsynen omfattar även andra personer som har anställningar eller uppdrag som innebär myndighetsutövning, såvitt avser denna verksamhet.
I likhet med vad som gäller för JK finns undantag från JO:s tillsyn. JO:s tillsyn omfattar t.ex. inte ledamöter i riksdagen, regeringen och enskilda statsråd och inte heller ledamöter av beslutande kommunala församlingar. JO:s tillsyn omfattar inte heller JK. En annan viktig begränsning är att justitieombudsmännen inte står under tillsyn av varandra (2 § lagen med instruktion för Riksdagens ombudsmän).
Det främsta syftet med JO:s verksamhet är att främja rättssäkerheten. JO ska särskilt se till att myndigheter och domstolar följer regeringsformens bestämmelser om opartiskhet och saklighet och att den offentliga verksamheten inte gör intrång i medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter (3 § lagen med instruktion för Riksdagens ombudsmän).
JO:s kontroll initieras både genom anmälningar från allmänheten och genom egna initiativ. JO inspekterar regelbundet olika myndigheter och domstolar runt om i landet.
JO:s befogenheter, som huvudsakligen framgår av 6 § lagen med instruktion för Riksdagens ombudsmän, är bl.a. följande.
JO kan vidare göra en framställning om författningsändring till riksdagen eller regeringen (4 § lagen med instruktion för Riksdagens ombudsmän).
JO kan också överlämna ett ärende till en ordinarie tillsynsmyndighet för handläggning (18 § lagen med instruktion för Riksdagens ombudsmän).
JO bör inte ingripa mot lägre befattningshavare utan självständiga befogenheter, om det inte finns särskilda skäl för ett ingripande (8 § lagen med instruktion för Riksdagens ombudsmän).
Domstolar och förvaltningsmyndigheter samt anställda hos staten eller kommuner ska lämna de upplysningar och yttranden som en ombudsman begär. En ombudsman har också rätt att få tillgång till domstolars och förvaltningsmyndigheters protokoll och handlingar (13 kap. 6 § regeringsformen). Av bestämmelsen följer att sekretessbestämmelser i vanlig lag inte kan åberopas mot ombudsmännen och att de även har tillgång till handlingar som inte är allmänna. En ombudsman har således rätt att ta del av handlingar i ett ärende som inte har slutbehandlats av myndigheten, exempelvis anmälan och förhörsprotokoll i en ännu inte avslutad förundersökning.
Samtliga myndigheter och personer som står under JO:s tillsyn är skyldiga att på begäran av en ombudsman sanningsenligt uppge alla sakförhållanden som rör tjänsten och t.ex. ge besked om de tjänsteåtgärder som de har vidtagit i form av beslut eller på annat sätt (se t.ex. JO 1997/98 s. 66). En offentliganställd person som inte lyder en ombudsmans begäran eller dröjer med att svara anses därigenom åsidosätta sin tjänsteplikt. Han eller hon kan då åläggas disciplinpåföljd för tjänsteförseelse.
Den rätt till upplysningar som ombudsmännen har utövas i praktiken av andra tjänstemän vid JO.
JO ger varje år ut en tryckt ämbetsberättelse som avser tiden 1 juli närmast föregående år till och med 30 juni innevarande år. Berättelsen ska innehålla en redogörelse för vissa av de åtgärder som JO vidtagit i tillsynsverksamheten och för andra viktigare beslut som JO har meddelat. Berättelsen ska även innehålla en översikt över verksamheten i övrigt (11 § lagen med instruktion för Riksdagens ombudsmän).