Det har från första början funnits ett krav på uppsåt eller grov oaktsamhet i skattelagstiftningens regler om företrädaransvar.
För att företrädaransvar ska kunna dömas ut krävs det så kallad subjektiv täckning. Med subjektiv täckning menas i det här fallet att företrädaren har agerat, eller underlåtit att agera, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet (59 kap. 12-14 §§ SFL). Det subjektiva rekvisitet är alltså uppsåt eller grov oaktsamhet.
Reglerna om företrädaransvar infördes ursprungligen 1968 i uppbördslagen (UBL). I förarbetena hänvisades till att det krävdes uppsåt eller grov oaktsamhet av en arbetsgivare för att denne skulle kunna hållas ansvarig för underlåtenhet att redovisa innehållen skatt. Lagstiftaren ansåg att det ekonomiska ansvaret för företrädaren också borde begränsas till fall där uppsåt eller grov oaktsamhet förelåg (prop. 1967:130 s. 129 ff.).
Gränserna för, och utformningen av, reglerna om företrädaransvar i skattelagstiftningen har alltså styrts av hur det straffrättsliga ansvaret reglerats i motsvarande fall.
Sedan tillkomsten av 77 a § UBL har reglerna kommit att omfatta så gott som alla skatter och avgifter.