Omröstning och avvikande mening

Omröstningen vid beslutsfattandet

I förvaltningslagen regleras hur omröstningen ska gå till i statliga styrelser, nämnder och liknande organ med flera ledamöter. Om något annat inte är föreskrivet ska beslut fattas enligt den s.k. kollektiva metoden. Denna metod betecknas också som riksdagsmetoden.

Acklamation

Huvudregeln är att beslut fattas genom s.k. acklamation (18 § första stycket FL). Förfarandet kan ske tämligen formlöst (prop. 1985/86:80 s. 68). Ordföranden lägger fram de olika förslag till beslut som har väckts under överläggningen. Varje förslag läggs fram så att det kan besvaras med antingen ja eller nej. Med ledning av vad ledamöterna svarar talar ordföranden sedan om vilket förslag som enligt hens mening omfattas av flest ledamöter. Detta blir myndighetens beslut om inte någon begär omröstning.

Omröstning

Om omröstning begärs ska sådan företas (18 § andra stycket FL). Omröstningen sker öppet, vilket innebär att varje ledamot måste tala om för de övriga hur hen röstar. Röstning med slutna sedlar får inte förekomma annat än med stöd av särskilda föreskrifter. Vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst. Detta innebär att lottning inte får användas.

Omröstningen, som naturligtvis ska omfatta samtliga förslag, går till på följande sätt. Det förslag som enligt ordföranden har segrat vid acklamationsförfarandet blir huvudförslag. Mot detta ska ställas ett av motförslagen. Vilket av motförslagen som ska bli motförslag vid huvudomröstningen avgörs genom en särskild omröstning eller, vid behov, flera särskilda omröstningar. Motförslagen elimineras då undan för undan på så sätt att två av dem alltid ställs mot varandra. Det motförslag som får flest röster, dvs. enkel majoritet, går vidare till nästa omröstning osv. tills bara ett motförslag återstår. Det förslag som vinner den slutliga omröstningen blir myndighetens beslut.

Skyldigheten att rösta i ärenden som avser myndighetsutövning

I ärenden som avser myndighetsutövning mot någon enskild är varje ledamot som deltar i den slutliga handläggningen skyldig att delta även i avgörandet (18 § tredje stycket FL). Ingen av de närvarande får således helt avstå från att rösta. När flera omröstningar äger rum i samma ärende, vilket sker när fler än två förslag föreligger, är det alltså ett minimikrav att varje ledamot röstar för något av förslagen och deltar i de omröstningar som gäller det förslaget. En ledamot är således inte skyldig att rösta för mer än ett förslag men har rätt att delta även i övriga röstningsomgångar. Förvaltningslagen hindrar inte att ledamöter avstår från att rösta i ärenden som inte avser myndighetsutövning mot någon enskild.

Lagtextens uttryck ”deltar i den slutliga handläggningen” innebär att ärenden kan avgöras inte bara vid sammanträden utan också t.ex. efter cirkulation av förslag till beslut. I praktiken kan ett ärende knappast avgöras efter cirkulation i andra fall än då enighet uppnås om utgången.

Ordföranden är alltid skyldig att rösta när det behövs för att ett ärende ska kunna avgöras

Ordföranden är alltid skyldig att rösta när det behövs för att ett ärende ska kunna avgöras, dvs. när ett jämviktsläge annars skulle uppkomma (18 § fjärde stycket FL). När omröstningen sker i flera omgångar gäller denna skyldighet vid varje röstningsomgång. Skyldigheten gäller oavsett om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild eller inte.

Rätten för ledamöter att reservera sig mot beslut

En ledamot som deltar i avgörandet i en styrelse, nämnd eller dylikt har rätt att reservera sig mot beslutet genom att låta anteckna avvikande (skiljaktig) mening (19 § första stycket FL).

Villkoret om deltagande i avgörandet för att reservationsrätt ska finnas är uppfyllt om ledamoten är närvarande vid beslutssammanträdet och röstar för något av de förslag som blir föremål för omröstning. Även den som är närvarande när ordföranden befäster ett acklamationsbeslut har rätt att reservera sig mot beslutet. Den vanligaste situationen är att reservanten är skiljaktig beträffande själva utgången i målet men ingenting hindrar att en reservation begränsas till enbart beslutsmotiveringen.

För att en förklaring från en ledamot om avvikande mening ska ha verkan som reservation krävs att ledamoten talar om vilken avvikande mening hen har.

Vilken verkan har en reservation?

En reservation är en förutsättning för att ledamot ska fritas från ansvar för beslutet. Den som inte reserverar sig mot beslutet anses ha biträtt det och blir då medansvarig för det.

Tidpunkten för reservationen

Avvikande (skiljaktig) mening ska anmälas innan beslutet expedieras eller ges till känna på något annat sätt. Om beslutet inte ska ges till känna, ska anmälan göras senast när det får sin slutliga form genom protokollsjustering eller på liknande sätt (19 § tredje stycket FL).

Särskilt yttrande

Förvaltningslagen ger inte något utrymme för reservation från en ledamot som biträder majoritetsbeslutet med avseende både på skälen och på själva avgörandet. Vill han tillfoga något till utveckling av sin mening får det ske i form av s.k. särskilt yttrande (prop. 1985/86:80 s. 35 f.).

Även föredraganden och andra som deltagit i den slutliga handläggningen har rätt till skiljaktig mening

Föredraganden och andra tjänstemän som är med om den slutliga handläggningen utan att delta i avgörandet har rätt att få avvikande (skiljaktig) mening antecknad (19 § andra stycket FL). Denna rätt gäller oavsett om det är en eller flera beslutsfattare i ärendet. I förarbetena sägs bl.a. att ”parter och andra kan få värdefull information och vägledning genom att avvikande uppfattningar inom myndigheten dokumenteras och bringas till deras kännedom” och att det i vissa fall också kan ”vara ett mera allmänt intresse” att så sker. Denna rätt bör emellertid användas med urskillning och återhållsamhet (prop. 1985/86:80 s. 36).