OBS: Detta är utgåva 2016.9. Sidan är avslutad 2018.
Skatteverket registrerar uppgifter om faderskap och föräldraskap från nordiska och utomnordiska länder i folkbokföringen under vissa förutsättningar.
Enligt IFL godkänns utländska faderskap i vissa fall i Sverige. En man som är eller har varit gift med barnets mor ska anses som barnets far i följande fall, enligt 2 § IFL:
Om barnet vid tidpunkten för födelsen har hemvist i Sverige ska frågan om faderskap alltid bedömas enligt svensk lag.
Det är barnets anknytning till Sverige som avgör om en svensk myndighet är behörig och om svensk lag ska gälla i frågan om faderskap eller föräldraskap. Detta medför att om barnet vid födelsen får hemvist i Sverige ska frågan om faderskapspresumtion alltid bedömas enligt FB:s regler oavsett om föräldrarna har utländskt medborgarskap eller är bosatta utomlands. Detta gäller för barn födda efter den 30 juni 1985.
I ärenden om faderskap och föräldraskap är det barnets hemvist som är avgörande, inte föräldrarnas. En förutsättning för hemvist i Sverige är att barnet vistas här och har för avsikt är att växa upp i Sverige. Ofta sammanfaller barnets hemvist med föräldrarnas, men det kan också vara så att barnet ska stanna här trots att föräldrarna inte kan anses ha hemvist i Sverige. Detta gäller till exempel vid vistelse i flyktingförläggning i samband med asylutredning.
Även om andra regler gäller i det land där barnet är medborgare och en annan man där anses vara barnets far så gäller inte denna presumtion i Sverige. Detta får betydelse i de fall när barnet föds inom en kortare tid efter moderns skilsmässa. I många utländska lagar finns fortfarande bestämmelser om att mannen i äktenskapet i sådana fall ska anses vara barnets far. Av bestämmelsen i IFL framgår att den utländska presumtionen inte gäller här och att en faderskapsutredning därför ska göras av socialnämnden.
I utländska lagar kan det också finnas bestämmelser om att en man blir rättslig far till ett barn om han ingår äktenskap med barnets mor efter barnets födelse (så kallad legitimation). Ett sådant faderskap är inte giltigt i Sverige utan det krävs att faderskapet fastställs genom bekräftelse eller domstolsbeslut (2 § IFL).
Socialnämnden är inte skyldig att utreda faderskapet för ett svenskt barn med hemvist utomlands, men om faderskapet inte kan fastställas på ett godtagbart sätt i hemvistlandet på grund av att bestämmelser saknas, finns det möjlighet för föräldrarna att föra talan vid svensk domstol (2 kap. 1 § FB, 3 § och 4 § 3 IFL).
Frågor om faderskap och föräldraskap med nordisk anknytning regleras i NFL.
En dom som vunnit laga kraft som fastställer faderskap och har meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge, gäller i Sverige. Även en faderskapsbekräftelse eller motsvarande förfarande gäller i Sverige, under förutsättning att fastställelsen är giltig i ursprungslandet och har skett enligt det landets lag (1 § NFL och 2 § NFL).
Undantagsvis kan det förekomma att en nordisk fastställelse av ett faderskap inte ska gälla i Sverige, trots att alla förutsättningar är uppfyllda. Så är exempelvis fallet om faderskapet eller föräldraskapet till barnet redan har fastställts i Sverige eller om en nordisk faderskapsdom har meddelats utan att svaranden fått rimliga möjligheter att föra sin talan i den nordiska domstolsprocessen (3 § NFL).
Det är NFL som ska tillämpas i förhållande till Danmark, Finland, Island och Norge. I NFL finns ingen bestämmelse om att ett fastställande av föräldraskap i ett annat nordiskt land även är giltigt i Sverige. Det finns därför ingen möjlighet att erkänna ett föräldraskap som har fastställts i ett annat nordiskt land. Om barnet senare flyttar till Sverige kan föräldraskapet fastställas genom bekräftelse eller dom (1 § tredje stycket IFL).
Frågor om faderskap och föräldraskap med utomnordisk anknytning regleras i IFL.
För att ett faderskap från ett land utanför Norden ska gälla i Sverige ska antingen den man som är eller har varit gift med barnets mor antas vara barnets far enligt utländsk lag eller så ska faderskapet ha fastställts genom en dom eller en bekräftelse (2 § IFL).
Ett utländskt fastställande av faderskap gäller normalt i Sverige i följande fall
när det finns en faderskapsbekräftelse, som är giltig i det land där barnet eller den som lämnade bekräftelsen var medborgare eller hade sin hemvist när bekräftelsen gjordes (8 § första stycket IFL).
Det saknas stöd i svensk lag för att erkänna ett utländskt faderskap när det varken föreligger någon faderskapspresumtion, faderskapsbekräftelse eller någon lagakraftvunnen dom. Skatteverket kan därför inte godta utländska födelseattester, dopbevis, sjukhusintyg, eller liknande handlingar som grund för att registrera uppgifter om faderskap i folkbokföringen. Inte heller en DNA-analys kan ensam ligga till grund för en registrering av faderskap (HFD 2012 ref. 31).
Det kan i undantagsfall förekomma att ett utländskt fastställande av faderskap inte ska gälla i Sverige trots att alla förutsättningar är uppfyllda. Så är exempelvis fallet om faderskapet eller föräldraskapet till barnet redan har fastställts i Sverige eller om en utländsk faderskapsdom har meddelats utan att svaranden fått rimliga möjligheter att föra sin talan i den utländska domstolsprocessen (7 § andra stycket och 8 § tredje stycket IFL).
Domstolarna och kommunerna (vanligen socialnämnden) underrättar Skatteverket när en dom eller ett beslut om fastställt faderskap har vunnit laga kraft.
Tingsrätt kan, efter ansökan, pröva frågan om ett utländskt faderskapsavgörande är giltigt i Sverige. En sådan ansökan kan göras av en berörd part eller en annan svensk myndighet än domstol. I dessa fall underrättar tingsrätten Skatteverket om beslutet att faderskapsavgörandet ska gälla i Sverige (9 § IFL).
I övriga fall underrättas inte Skatteverket om utländska bekräftelser utan den enskilde får själv meddela detta.
Föräldraskap som har fastställts enligt en utländskt dom eller bekräftelse gäller inte Sverige. Bestämmelsen i 1 kap 9 § FB är begränsad till svenska förhållanden.