De civilrättsliga reglerna för dödsbon återfinns huvudsakligen i Ärvdabalken (ÄB).
Ett dödsbo är en juridisk person som uppkommer i och med dödsfallet och som består av den avlidnes efterlämnade tillgångar. En äganderättsövergång mellan den avlidne och dödsboet sker vid dödsfallet. Denna äganderättsövergång brukar kallas dödsbosuccession. Dödsboet anses som ägare till den avlidnes tillgångar och som gäldenär i den avlidnes ställe beträffande skulder efter denne. Avtal kan slutas i dödsboets namn och boet kan vara part i en rättegång. Avsikten är dock inte att det i dödsboets namn ska vidtas andra rättshandlingar än sådana som ytterst har till syfte att vara ett led i avvecklingen av boet (18 kap. 3 § ÄB).
Äganderättsövergången från dödsboet till en eller flera fysiska personer sker genom att arvtagarna övertar dödsboets egendom genom arv, testamente eller bodelning med anledning av en makes död.
Ett dödsbo finns kvar så länge tillgångarna i boet inte är skiftade.
Lagen utgår från att dödsbodelägarna själva förvaltar den avlidnes egendom, såväl giftorättsgods som enskild egendom (18 kap. 1 § ÄB). Förvaltningen kan överlåtas på en testamentsexekutor eller en boutredningsman (19 kap. 1 § ÄB).
En efterlevande make förvaltar själv sin egendom.
En delägare i dödsboet kan vara den avlidnes efterlevande make eller sambo, arvingar och universella testamentstagare (18 kap. 1 § ÄB).
Om den avlidne var gift gäller följande arvsordning:
Observera att eventuella efterarvingar inte är dödsbodelägare. En efterarvinge har rätt till först efter att en annan arvinge, dödsbodelägare, avlidit.
Om den avlidne inte var gift ärvs han eller hon i första hand av sina bröstarvingar och i andra hand enligt 3), 4) och 5) ovan. Sambor ärver inte varandra.
Med laglott menas den del av arvslotten som en arvinge äger rätt till trots att det finns ett testamente med annan innebörd. Bara bröstarvingar (och deras avkomlingar) har rätt till laglott. Laglottens storlek är hälften av den arvslott som enligt lag tillkommer bröstarvingen (7 kap. 1 § ÄB).
Den som fyllt arton år (i vissa fall även en yngre person) kan genom testamente förordna om en annan fördelning av sin kvarlåtenskap än som följer av arvsordningen. Testamente ska upprättas i viss i lagen föreskriven form. Om testamente se 9–17 kap. ÄB.
Den avlidnes egendom kan helt eller delvis vara undantagen från den efterlevande makens giftorätt. Sådan egendom kallas enskild egendom (till skillnad från giftorättsgods) och ingår inte i en bodelning. Egendom kan göras enskild på följande sätt (7 kap. 2 § ÄktB)
Om en bodelning mellan makar gjordes före 1988, blev var och ens egendom enskild. Egendomen blev inte giftorättsgods genom att de nya reglerna infördes.
Universell testamentstagare kallas den som den avlidne, testator, satt in i arvinges ställe. Den avlidne kan till den universelle testamentstagaren ha testamenterat hela sin kvarlåtenskap, en viss andel av kvarlåtenskapen eller överskottet därav (11 kap. 10 § andra stycket ÄB).
Legatarie kallas den som genom testamente får ett visst belopp, en viss sak, en viss rättighet etc. (11 kap. 10 § första stycket ÄB). Rättigheten kan avse t.ex. nyttjanderätt till viss egendom eller rätt till inkomsten från viss egendom. Det som legatarien får kallas legat. En legatarie är inte dödsbodelägare (18 kap. 1 § ÄB motsatsvis).
Bouppteckning ska normalt upprättas inom tre månader efter dödsfallet (20 kap. 1 § ÄB) och inom en månad därefter inlämnas till Skatteverket för registrering (20 kap. 8 § ÄB).
I bouppteckningen ska boets tillgångar och skulder anges. Efterlevande makes tillgångar och skulder ska antecknas åtskilda från den avlidnes. Hade makarna eller någon av dem enskild egendom, ska den anges för sig (20 kap. 4 § ÄB).
En kopia av bouppteckningen förvaras hos Skatteverket.
Om tillgångarna efter den avlidne tillsammans med hans eller hennes andel i makens giftorättsgods inte räcker till mer än begravningskostnaderna och andra utgifter med anledning av dödsfallet, behöver bouppteckning inte upprättas utan det är tillräckligt att dödsboanmälan görs. Bland tillgångarna får inte ingå fast egendom eller tomträtt.
Dödsboanmälan ska göras av socialnämnden i den kommun där den avlidne var bosatt (20 kap. 8 a § ÄB).
Oavsett arvsordning eller testamente är en efterlevande make eller sambo, i de flesta fall, dödsbodelägare till dess bodelning har skett.
För en make innebär en bodelning efter ett dödsfall att makarnas giftorättsgods fördelas mellan dödsboet och den efterlevande. Hur bodelningen ska gå till regleras i 9–13 kap. ÄktB. En efterlevande sambo kan begära bodelning av gemensam bostad och gemensamt bohag enligt sambolagen.
Vid avstående från arv eller testamente inträder den till vars förmån avståendet görs i den avståendes ställe (om inte testamente säger annat). En särskild form av avstående kan särkullbarn göra till förmån för styvföräldern (3 kap. 9 § ÄB). Sker annat avstående utan att en destinatär utpekas, tillämpas arvsordningen. När avståendet omfattar hela eller delar av den avståendes rätt inträder mottagaren som delägare i dödsboet, till skillnad från när avståendet gäller ett visst belopp eller en viss sak. Ett arvsavstående ska vara förbehållslöst, ske innan överlåtaren tillträtt egendomen och skriftligt tas in i bouppteckningen.
En andel i ett dödsbo kan förutom genom arvsavstående också vid senare tidpunkt övergå till annan än den ursprunglige delägaren genom onerös eller benefik överlåtelse eller genom universalfång (giftorätt, arv, testamente).
Arvskiftet är ett avtal mellan dödsbodelägarna. Delägarna kan, om de är ense, skifta boet fritt utifrån de värden på tillgångarna som de själva kan enas om. Till hjälp om de inte kan enas finns riktlinjer i 23 kap. 3 § ÄB. Arvskifte ska upprättas i en skriftlig handling (23 kap. 4 § ÄB).
Om dödsboet har en egendom som är taxerad som lantbruksenhet ska detta fastighetsinnehav avvecklas senast fyra år efter utgången av det kalenderår då dödsfallet inträffade. Har dödsboet förvärvat en sådan egendom därefter ska avvecklingen ske snarast möjligt (18 kap. 7 § ÄB). I övrigt finns ingen bestämd tidsgräns när ett dödsbo senast ska vara skiftat.
En efterlevande make ärver före gemensamma barn. Dödsbon med en enda ägare är därför vanliga. I dödsbon med bara en ägare behövs inget skifte utan boets egendom övergår formlöst på den ende arvtagaren. Dödsboet anses upplöst när boutredning och förvaltning avslutats (RÅ 1960 ref. 27, RÅ 1983 ref. 1:3). Detta får i regel anses ha skett i och med att bouppteckningen registrerats (prop. 1988/89:141 s. 3 och 8, jfr med utmätningsmålet NJA 1989 s. 452). Om det framkommer att dödsboförvaltningen avslutats dessförinnan och att inga utredningsfrågor kvarstår, torde boet anses upplöst när förvaltningen avslutats, dock tidigast på bouppteckningsdagen.
Dödsboets äganderätt till den avlidnes egendom uppkommer i och med dödsfallet och upphör vid boets upplösning. Dödsboet anses som ägare till såväl den avlidnes giftorättsgods som hans eller enskilda egendom, med undantag för egendom som utgör saklegat.
Arvingar och universella testamentstagare får vid dödsfallet en rättighet till ideella andelar i den avlidnes egendom som helhet. Genom arvskiftet övergår denna andelsrätt till en äganderätt till vissa bestämda tillgångar.
Den som genom testamente fått viss bestämd egendom (saklegat) torde i princip bli ägare till den aktuella egendomen redan i och med dödsfallet (RÅ 1965 ref. 11, RÅ 1968 ref. 79). För fastigheter och bostadsrätter anser dock Skatteverket att äganderätten övergår till legatarien först när egendomen utgetts till legatarien.
Dödsboet anses inte som ägare till den efterlevande makens giftorättsgods (RÅ 1968 ref. 59, RÅ 1978 1:70, RÅ 1981 1:89).
Genom en EU-förordning, arvsförordningen, skapas ett gemensamt regelverk inom EU på arvsrättens område. Förordningen ersätter till största delen den nuvarande svenska regleringen av internationella arvsfrågor.
I förordningen regleras vilket lands domstolar och andra myndigheter som får besluta i frågor om arv med internationell anknytning och vilket lands lag som ska tillämpas på arvet. Sådana arvsfrågor ska normalt prövas i det land där den avlidne hade sin hemvist och enligt det landets lag. Förordningen reglerar också hur domar och andra avgöranden om arv erkänns och verkställs i andra medlemsstater. Vidare införs ett europeiskt arvsintyg, som ska förenkla den praktiska hanteringen av internationella arvsärenden inom EU.
Arvsförordningen blir direkt tillämplig i Sverige. För att tillämpningen av förordningen ska fungera i praktiken infördes Lag (2015:417) om arv i internationella situationer.