Näringsförbud

Syftet med näringsförbud

Näringsförbudet har huvudsakligen två syften. Det ena syftet är att hindra personer från att bedriva näringsverksamhet sedan de har visat sig olämpliga för detta (”undanröja en skadehärd”). Det andra syftet är att utgöra en ”adekvat reaktion” mot ett klandervärt beteende (prop.1985/86:126 s. 34 och 62 och prop. 2013/14:215 s. 49). Näringsförbud meddelas av en allmän domstol.

Vem kan få näringsförbud?

De personer som driver enskild näringsverksamhet och de personer som utåt har framträtt som ansvariga för en enskild näringsverksamhet får meddelas näringsförbud (2 § lagen [2014:836] om näringsförbud).

Näringsförbud kan även meddelas de personer som utövar den faktiska ledningen av en näringsverksamhet, oavsett i vilken juridisk form näringsverksamheten har bedrivits (3 § lagen [2014:836] om näringsförbud). Det är den som ansöker om näringsförbud som ska visa att personen verkligen har utövat faktisk ledning av verksamheten för att frågan ska kunna prövas (prop. 2013/14:215 s. 89).

Personer med vissa befattningar hos olika slag av juridiska personer kan meddelas näringsförbud, oavsett om de faktiskt har utövat ledningen för den juridiska personen (se uppräkning i 3 § andra stycket 1–8 lagen [2014:836] om näringsförbud).

Förutsättningar för näringsförbud

Näringsförbud kan meddelas vid en rad olika former av otillbörliga förfaranden i en näringsverksamhet, och näringsidkaren måste inte har gjort sig skyldig till brott för att ett förbud ska kunna meddelas. Ett näringsförbud har därmed inte karaktären av brottspåföljd eller särskild rättsverkan på grund av brott. Ett näringsförbud bör snarast uppfattas som en administrativ sanktion (prop. 2013/14:215 s. 47).

Ett näringsförbud som har meddelats i Sverige gäller bara i Sverige. Det innebär att den som har meddelats ett svenskt näringsförbud i princip är oförhindrad att driva näringsverksamhet i ett annat land. Det gäller även om verksamheten helt eller delvis riktas mot en svensk marknad, så länge verksamheten inte drivs på ett sådant sätt att den ska anses vara bedriven i Sverige (prop. 1995/96:98 s. 16).

Brott

En person som har grovt åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamheten och i det sammanhanget har gjort sig skyldig till brottslighet som inte är ringa ska meddelas näringsförbud(4 § lagen [2014:836] om näringsförbud).

Konkurs

En person som har handlat grovt otillbörligt mot en borgenär eller på något annat sätt grovt har åsidosatt sina skyldigheter i samband med konkurs i en enskild näringsverksamhet eller i en juridisk person ska meddelas näringsförbud. Näringsförbud får endast meddelas om en person bedriver enskild näringsverksamhet eller näringsverksamhet i juridisk person vid tidpunkten för konkursbeslutet eller någon gång under året närmast innan konkursbeslutet (5 § lagen [2014:836] om näringsförbud).

Underlåtenhet att betala skatt m.m.

Ett näringsförbud ska även meddelas för en person som bedriver näringsverksamhet och som grovt har åsidosatt sina skyldigheter att betala skatt, tull eller avgift. För att regeln ska vara tillämplig ska de obetalda beloppen omfattas av bestämmelserna om betalningssäkring i SFL (6 § lagen [2014:836] om näringsförbud och 46 kap. 2-3 §§ SFL).

Kronofogden och Skatteverket ska särskilt uppmärksamma och anmäla till åklagare när det kan finnas skäl att meddela näringsförbud på denna grund (25 § förordningen [2014:936] om näringsförbud).

Överträdelse av konkurrensbestämmelser

Överträdelse av konkurrenslagstiftningen kan medföra näringsförbud (7 § och 9 § lagen [2014:836] om näringsförbud).

Näringsförbud ska vara påkallat från allmän synpunkt

Ett näringsförbud måste vara påkallat från allmän synpunkt. Vid denna bedömning ska särskild hänsyn tas till om näringsidkaren tidigare har dömts för brott i näringsverksamhet (8 § första stycket lagen [2014:836] om näringsförbud). Särskild hänsyn ska även tas till om åsidosättandet

• har varit systematiskt
• har syftat till betydande vinning
• har orsakat eller varit ägnat att orsaka betydande skada.

Om inte särskilda skäl talar emot det ska näringsförbudet alltid anses påkallat från allmän synpunkt om personen har gjort sig skyldig till ett brott i näringsverksamheten där det lägsta straffet är fängelse i sex månader (8 § andra stycket lagen [2014:836] om näringsförbud). Med utgångspunkt i att en presumtion för näringsförbud gäller i dessa fall ska det göras en samlad avvägning av skälen för och emot förbud. I avvägningen ingår det att göra en bedömning av om personen i fortsättningen kan antas följa de regler som gäller för drivande av näringsverksamhet (NJA 2006 s. 346).

Näringsförbudets innebörd

En grundläggande princip i svensk rätt är att var och en har rätt att bedriva näringsverksamhet. Näringsfriheten är skyddad i grundlagen. Begränsningar i rätten att driva näring eller utöva ett yrke får införas endast för att skydda angelägna allmänna intressen (2 kap. 17 § kungörelse [1974:152] om beslutad ny regeringsform). Näringsförbud är den mest ingripande inskränkningen, då förbudet i princip innebär att näringsidkaren måste upphöra att bedriva eller ta del i näringsverksamhet under viss tid.

Andra rättigheter som är skyddade av grundlagen, t. ex. yttrandefrihet, mötesfrihet eller tryckfrihet, påverkas inte av ett näringsförbud. Exempelvis får en enskild näringsidkare som har näringsförbud driva tryckeri, teater, sälja tidningar och böcker eller arbeta som författare (14 § lagen [2014:836] om näringsförbud och prop. 2013/14:215 s 97 jämfört med prop. 1985/86:126 s 166).

Lagen om näringsförbud innehåller en uppräkning av vad den som har näringsförbud inte får göra (11 § lagen [2014:836] om näringsförbud). Den som har näringsförbud är bland annat förhindrad att

• driva näringsverksamhet, exempelvis driva ett företag
• faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet
• vara bolagsman i ett annat handelsbolag än ett kommanditbolag eller komplementär i ett kommanditbolag
• ha styrelseuppdrag
• vara firmatecknare
• ha röstmajoritet i ett aktiebolag
• ha fullmakt att företräda en enskild näringsidkare eller en juridisk person, med undantag för ställningsfullmakt
• vara anställd eller ta emot återkommande uppdrag i en näringsverksamhet som drivs av en närstående
• vara anställd eller ta emot återkommande uppdrag i den näringsverksamhet näringsförbudet gäller.

Domstolen kan meddela vissa undantag i näringsförbudet (35 § lagen [2014:836] om näringsförbud).

Tillfälligt näringsförbud

Om det är uppenbart att en person bör få näringsförbud kan domstolen bestämma om ett tillfälligt förbud tills ärendet är prövat (21 § lagen [2014:836] om näringsförbud).

Vem ansöker om näringsförbud?

Åklagare kan föra talan om näringsförbud i samband med att åtal har väckts för ett brott (15 § lagen [2014:836] om näringsförbud). Om yrkandet grundas på konkurs eller underlåtenhet att betala skatt m.m. och åklagaren avstår från att ansöka om näringsförbud kan Kronofogden föra talan (16 § andra stycket lagen [2014:836] om näringsförbud). Konkurrensverket för talan om yrkandet grundas på överträdelse av konkurrensbestämmelser (17 § lagen [2014:836] om näringsförbud).

Tillsyn av näringsförbud

Kronofogden utövar tillsyn över att meddelade näringsförbud följs (41 § lagen [2014:836] om näringsförbud). Kronofogden har långtgående befogenheter i sin tillsyn. Bland annat är det obligatoriskt att den som har fått näringsförbud ska kallas till ett inledande samtal där hen information om näringsförbudets innehåll och där myndigheten kan få nödvändiga upplysningar om hur personen försörjer sig. Kronofogdemyndigheten får kalla till fler sådana samtal om det finns behov. Kallelsen till samtalet får också förenas med vite (42–43 §§ lagen [2014:836] om näringsförbud).

Den som har näringsförbud kan föreläggas att lämna uppgifter om anställningsförhållanden, inkomst och andra omständigheter som behövs för att klargöra hur personen försörjer sig. Kronofogden får också göra oanmälda besök hos en person som har näringsförbud. Även spaningsåtgärder kan tillgripas (44 § lagen [2014:836] om näringsförbud).

Kronofogden kan förelägga tredje man att lämna uppgifter om ekonomiska mellanhavanden som tredje mannen haft med en person som har näringsförbud. Ett sådant föreläggande ska kunna förenas med vite, utom när den som föreläggandet riktar sig till är närstående till personen som har näringsförbud (45 § lagen [2014:836] om näringsförbud). En sådan lagstadgad uppgiftsskyldighet är långtgående och har till exempel företräde framför bestämmelser om tystnadsplikt i bankverksamhet (prop. 2013/14:215 sid. 74 ff.). Uppgiftsskyldigheten för kreditinstitut gäller dock inte för uppgifter som är äldre än ett år (45 § andra stycket lagen [2014:836] om näringsförbud).

Överträdelse av näringsförbud

Om någon överträder näringsförbudet ska Kronofogden anmäla överträdelsen till åklagaren (24 § förordning [2014:936] om näringsförbud).

Den som uppsåtligen gör sig skyldig till en överträdelse av näringsförbudet kan dömas till fängelse i högst två år (47 § lagen [2014:836] om näringsförbud).

Skatteverket (skattebrottsenheten) har rätt att på eget initiativ eller efter en begäran från åklagaren bedriva spaning och underrättelseverksamhet när det gäller överträdelse av näringsförbud (2 § lagen [1997:1024] om Skatteverkets medverkan i brottsutredningar och prop. 2005/06:169 s. 69 f.). Om någon överträder näringsförbudet kan Skatteverket göra en brottsanmälan till åklagaren.

Näringsförbudsregister

Bolagsverket för register över näringsförbud (40 § lagen [2014:836] om näringsförbud). Skatteverket får löpande underrättelser om de uppgifter som förs in i registret och om de ändringar som sker i registret (12 § förordning [2014:936] om näringsförbud).