Förutsättningar för att personalvårdsförmåner ska vara skattefria

Personalvårdsförmåner är skattefria

Personalvårdsförmåner är skattefria. Personalvårdsförmåner är förmåner av mindre värde som inte är en direkt ersättning för utfört arbete utan är enklare åtgärder för att skapa trivsel i arbetet eller liknande. Det kan också vara en förmån som lämnas på grund av sedvänja inom det yrke eller den verksamhet som det är fråga om (11 kap. 11 § IL).

Skattefriheten gäller i princip alla slags personalvårdsförmåner av mindre värde som inte är en direkt ersättning för utfört arbete och inte bara sådana enklare åtgärder som syftar till att skapa trivsel i arbetet eller liknande (prop. 1993/94:90 s. 101).

Förfriskningar och annan enklare förtäring i samband med arbetet samt möjlighet till enklare slag av motion och annan friskvård är de personalvårdsförmåner som särskilt omnämns i lagen (11 kap. 12 § IL).

Som exempel på enklare förtäring kan nämnas kaffe, te, alkoholfri dryck, enklare smörgås, bulle, som inte kan anses som en hel måltid.

Om en arbetsgivare ger den anställda en hel måltid uppkommer normalt en skattepliktig kostförmån.

Som personalvårdsförmåner räknas enligt 11 kap. 11 § IL inte

• rabatter
• förmåner som den anställda får byta ut mot kontant ersättning
• förmåner som inte riktar sig till hela personalen
• andra förmåner som den anställda får utanför arbetsgivarens arbetsplatser genom kuponger eller något motsvarande betalningssystem.

Personalvårdsförmåner kännetecknas av att de tillhandahålls på arbetsplatsen. Med arbetsgivarens arbetsplats avses varje plats där arbetet utförs för arbetsgivarens räkning mer än helt tillfälligt. Undantag görs dock för vissa personalvårdsförmåner som av sedvänja tillhandahålls utanför arbetsplatsen, t.ex. personalutflykter. Även motionsförmåner kan med bibehållen skattefrihet tillhandahållas utanför arbetsplatsen (prop. 2002/03:123 s.14).

Utöver vad som regleras i 11 kap. 11–12 §§ IL om personalvårdsförmåner omfattar begreppet personalvård även t.ex. personalfester, som utgör intern representation. En förmån av kost vid en sådan personalfest ska inte tas upp till beskattning (11 kap. 2 § IL). Skatteverket anser att förmån av resa och högst en natts logi i samband med en sådan personalfest på annan plats än den anställdas tjänsteställe inte bör beskattas. Motsvarande gäller även resa och övernattning för en medföljande make, maka eller sambo.

Skatteverket anser att det inte är en skattefri personalvårdsförmån när en anställd köper förfriskningar och enklare förtäring under en tjänsteresa och arbetsgivaren står för kostnaden. Den anställda ska beskattas för värdet av förmånen, oavsett om arbetsgivaren står för kostnaden direkt eller indirekt via olika bonusprogram. Som förfriskningar och enklare förtäring räknas till exempel kaffe, bullar, godis, frukt och smörgåsar.

Ska vara av mindre värde

Genom uttrycket ”mindre värde” markeras att skattefriheten för personalvårdsförmåner förutsätter att de inte kostar för mycket. Någon fastställd beloppsgräns för hur stor arbetsgivarens subvention får vara finns inte, eftersom kostnadsläget för exempelvis enklare slag av motion kan variera mellan olika orter. En begränsning ligger i kravet att det ska vara fråga om motion av enklare slag. Ett riktmärke är vad det kostar att skaffa sig ett årskort på en ordinär motionsanläggning på orten (RÅ 2001 ref. 44).

Om en arbetsgivare subventionerar t.ex. några anställdas tennisspel med mycket stora belopp per år kan det inte anses som sådan enklare motion som föranleder skattefrihet (SkU 1987/88:8, prop. 1987/88:52 s. 54).

Skatteverket anser att uttrycket ”mindre värde” bör bedömas för varje slag av personalvårdsförmån för sig. Om en anställd exempelvis får förfriskningar på arbetsplatsen påverkar inte det möjligheten att även få motionsförmån av mindre värde. Detsamma gäller om en anställd fått ett terminskort vid en motionsanläggning av enklare slag och samtidigt får förmån av exempelvis fri massage eller kostrådgivning. Däremot blir bedömningen annorlunda om arbetsgivaren tillhandahåller ett flertal personalvårdsförmåner av liknande karaktär. Om arbetsgivaren exempelvis betalar den anställdas utgifter för utövande av tennis, simning, gymnastik m.m. bör hänsyn tas till det sammanlagda värdet av dessa förmåner vid bedömningen av om den anställda fått personalvårdsförmåner av mindre värde.

Förmån på grund av sedvänja

Personalvårdsförmåner kan ges på grund av sedvänja inom ett visst yrke eller inom en viss verksamhet. Vad som är skattefri förmån på en arbetsplats behöver nödvändigtvis inte vara det på alla andra arbetsplatser. Klassiska exempel är bryggeriarbetare med fri tillgång till dricka under arbetsdagen (s.k. dagdricka), fri hårvård för damfrisörska och fria bad för den som är anställd på badhus (prop. 1987/88:52 s. 48). Även liftkort för anställda vid skidanläggning har godtagits som skattefri personalvårdsförmån på grund av sedvänja.

Förmånen får inte kunna bytas mot kontanter

Om en personalvårdsförmån på en arbetsplats går att byta mot kontanter blir den skattepliktig, och detta oavsett om mottagaren väljer kontanter eller förmånen. Själva möjligheten att byta förmånen mot kontanter utlöser beskattning. Enligt ett inte överklagat förhandsbesked går det därför inte att kombinera en skattefri motionsförmån med bruttolöneavdrag. Ett system med bruttolöneavdrag för att få motion innebär att den som avstår från motionsförmånen får ett med bruttolöneavdraget motsvarande belopp högre lön än den som tagit emot förmånen. Förmånen anses då möjlig att byta mot kontant ersättning (SRN 2003-06-19).

Hela personalen ska erbjudas förmånen

Personalvårdsförmåner, t.ex. motionsförmåner, ska erbjudas företagets hela personal.

Med hela personalen avses samtliga anställda oavsett anställningsvillkor. Det betyder att även vikarier och tillfälligt anställda ska omfattas av erbjudande av personalvårdsförmåner (RÅ 2001 ref. 44). Möjligheten till motion och annan friskvård bör kvarstå även vid frånvaro på grund av sjukskrivning och föräldraledighet. Skattefriheten påverkas däremot inte av om arbetsgivaren inte erbjuder de aktuella förmånerna till anställda som är tjänstlediga på grund av annan anställning eller studier.

Förmånen blir skattepliktig, om den utformas på ett sådant sätt att den i praktiken begränsar sig till en liten grupp anställda. Formerna för hur motionen kommer de anställda till del är däremot normalt av underordnad betydelse. Exempelvis kan man tänka sig särskilda arrangemang för tillfälligt anställda, t.ex. i form av klippkort (prop. 2002/03:123 s. 15).

Skatteverket anser att en arbetsgivare bör kunna proportionera s.k. friskvårdsbidrag utifrån de anställdas arbetstid. Anställda som t.ex. arbetar deltid till 50 % kan således erbjudas 50 % av det fulla värdet av bidraget, och samma villkor ska då gälla för hela personalen. Sådan proportionering eller annan fördelning av bidrag kan dock inte göras utifrån kriterier som lönenivå, tjänsteställning eller arbetsort. Inte heller bör minskad arbetstid eller ledighet på grund av sjukskrivning eller föräldraledighet medföra reducerat friskvårdsbidrag.

En arbetsgivare som har anställda på olika orter och som inte tillämpar friskvårdsbidrag utan i stället erbjuder de anställda andra motionsmöjligheter, t.ex. gym i egna lokaler, bör göra detta på alla orterna men det kan då vara skiftande arrangemang. En arbetsgivare som har personal på arbetsplatser på olika orter, varav enbart några av arbetsplatserna omfattar egna gym eller annat friskvårdsalternativ, bör erbjuda även personalen på de andra orterna någon form av friskvård.

En arbetsgivare kan ersätta en anställds utlägg för utgifter enbart för sådan friskvård som den anställde betalar under anställningstiden, och som matchar motsvarande tid.

Uppdragstagare får omfattas

Skatteverket anser att en arbetsgivare kan ge personalvårdsförmåner även till uppdragstagare på samma villkor som gäller för arbetsgivarens anställda utan att uppdragstagarna beskattas.

Förmån genom kuponger är inte personalvårdsförmån

Förmåner som en anställd får utanför arbetsgivarens arbetsplatser genom kuponger eller något motsvarande betalningssystem räknas normalt inte som personalvårdsförmåner och är då skattepliktiga, med undantag för vissa så kallade friskvårdskuponger. I skatteverkets allmänna råd anges vad som bör ses som kuponger i detta sammanhang (SKV A 2017:25).