Viteslagen

Lagregleringen av vite

De allmänna reglerna om vite finns i viteslagen. Bestämmelser om vite finns även i speciallagstiftning, som t.ex. SFL, FTL och FBL. Som exempel på sådana avvikande bestämmelser kan nämnas

• 44 kap. 4 § SFL
• 18 kap. 28 § FTL
• 37 § FBL.

När kan myndigheter förelägga med vite?

För att en myndighet ska ha rätt att förelägga med ett vite krävs att det finns ett uttryckligt stöd i en författningsbestämmelse. Bemyndigandet att förena ett föreläggande med vite finns i specialförfattningar (1 § första stycket viteslagen).

Innehållet i ett vitesföreläggande

Ett vitesföreläggande ska vara riktat till en eller flera namngivna fysiska eller juridiska personer (adressater). För att ett vitesföreläggande ska få riktas till någon måste denne ha faktisk och rättslig möjlighet att följa föreläggandet (2 § första och andra styckena viteslagen). Är det ett föreläggande mot en juridisk person kan myndigheten välja mellan att rikta föreläggandet mot den juridiska personen som sådan eller mot någon som företräder den juridiska personen eller mot såväl den juridiska personen som företrädaren.

Om föreläggandet innebär att adressaten har en skyldighet att vidta en viss åtgärd, ska det framgå av föreläggandet vid vilken tidpunkt eller inom vilken tidsfrist som åtgärden ska vidtas (2 § första stycket viteslagen).

Något nytt vite får inte föreläggas en adressat i samma sak förrän det tidigare vitet har fått laga kraft. Ett vitesföreläggande ska delges adressaten enligt bestämmelserna i delgivningslagen (2 § tredje och fjärde styckena viteslagen).

Vitesbeloppet ska framgå av föreläggandet. Vitesbeloppet ska fastställas till ett belopp som med hänsyn till vad som är känt om adressatens ekonomiska förhållanden och till omständigheterna i övrigt kan antas förmå denne att följa föreläggandet. Om ett vite föreläggs flera personer gemensamt, ska ett särskilt belopp fastställas för var och en av dem (3 § viteslagen). Det innebär att något s.k. solidariskt vitesansvar inte får förekomma.

Löpande vite

Ett vite ska normalt fastställas till ett bestämt belopp. Om det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna får i stället ett s.k. löpande vite föreläggas. Det innebär att vitet bestäms till ett visst belopp för varje tidsperiod av viss längd under vilken föreläggandet inte har följts eller, om det är fråga om en återkommande förpliktelse, för varje gång adressaten underlåter att fullgöra denna (4 § viteslagen).

Ansökan om utdömande av vite

Om ett vitesföreläggande inte har följts kan vitet dömas ut om den myndighet som utfärdat det ansöker om utdömande hos förvaltningsrätten. En ansökan om att döma ut vitet kan göras både i det fallet att vitesföreläggandet inte har följts alls, liksom i det fallet att vitesföreläggandet har följts efter utsatt tid.

En ansökan om utdömande bör innehålla upplysningar om

• vem som har utfärdat vitesföreläggandet
• vem vitesföreläggandet har riktats till
• på vilket sätt vitesföreläggandet i övrigt har utformats
• anledningen till vitesföreläggandet
• bevis om att mottagaren har tagit del av vitesföreläggandet
• att vitesföreläggandet inte har följts.

I en ansökan om utdömande av vite bör det också finnas en utredning om de omständigheter som är av betydelse för den prövning av vitesföreläggandet som förvaltningsrätten ska göra. Det kan till exempel gälla vilka omständigheter som legat till grund för det vitesbelopp som myndigheten har bestämt, eller vilken ekonomisk situation som den förelagde befinner sig i.

En grundläggande förutsättning för att vite ska kunna dömas ut är enligt praxis och doktrin att föreläggandet har fått laga kraft (RÅ 80 2:53). Ett vitesföreläggande får laga kraft när det inte längre går att överklaga vitesföreläggandet. Vilken tidsfrist som gäller för att överklaga ett vitesföreläggande framgår av den lag som vitesföreläggandet utfärdats med stöd av.

Behörig förvaltningsrätt

Frågor om utdömande av vite prövas av förvaltningsrätten (6 § viteslagen). Om specialförfattningar innehåller avvikande regler, gäller sådana bestämmelser i stället för 6 § viteslagen. Det innebär att en ansökan om utdömande av vite ska prövas av den förvaltningsrätt som är behörig att pröva överklaganden av beslut enligt den aktuella lagen (1 § andra stycket viteslagen):

• 44 kap. 4 § SFL
• 37 § FBL
• 18 kap. 28 § FTL
• 7 kap. 2 § TL jfr punkt 16, övergångsbestämmelserna till SFL

• 23 kap. 2 § SBL jfr punkt 18, övergångsbestämmelserna till SFL.

Har ett vite förelagts med stöd av bestämmelserna i LSK, ska en ansökan om att döma ut vitet prövas av den förvaltningsrätt som är behörig att pröva överklaganden enligt 22 kap. 1 a–1 c §§ SBL (17 kap. 8 § andra stycket LSK), jfr punkt 22, övergångsbestämmelserna till SFL.

Om ändamålet har förfallit döms inget vite ut

Ett vite ska inte dömas ut om ändamålet med vitet har förlorat sin betydelse. En sådan situation kan exempelvis vara om adressaten inte följer ett föreläggande att komma in med en handling, men myndigheten från annat håll ändå får tillgång till handlingen eller en kopia av den (9 § första stycket viteslagen).

Regeringsrätten fann att ändamålet med ett vite hade förlorat sin betydelse, när de förelagda prestationerna blivit obehövliga till följd av att adressaten tvingats avyttra den verksamhet som avsågs med vitesföreläggandet. Verksamheten hade avyttrats på grund av adressatens utsatta ekonomiska situation – och alltså inte i ett direkt syfte att undgå vitespåföljd. Domstolen tog också hänsyn till det förhållandet att adressaten inte kunnat antas återuppta verksamheten inom överskådlig tid (RÅ 2002 ref. 62).

Ett vite får jämkas om det finns särskilda skäl (9 § första stycket viteslagen).

Nytt vite får inte föreläggas innan det tidigare vitet har fått laga kraft

När ett vite har förelagts får inget nytt vite föreläggas mot adressaten i samma sak förrän det tidigare föreläggandet har fått laga kraft (2 § tredje stycket viteslagen).

Om ett beslut att förelägga med vite inte är överklagbart medför bestämmelsen att det i princip är möjligt att när som helst utfärda ett nytt vitesföreläggande. Ett beslut om föreläggande med vite enligt bl.a. 39 § folkbokföringslagen får inte överklagas.

Förbud mot att överklaga beslut om vitesföreläggande finns också i 6 kap. 2 § TL, 22 kap. 2 § SBL och 19 kap. 3 § LSK. Genom införandet av SFL har dock dessa överklagandeförbud tagits bort. Det betyder att vitesförelägganden som har meddelats efter utgången av 2011 får överklagas. Likaså har bestämmelsen om att ett beslut om vitesföreläggande inte får överklagas i 21 kap. 2 § FTL, ändrats. Ändringen innebär att ett beslut om vitesföreläggande enligt FTL som meddelats efter den 30 juni 2012 får överklagas.

Bortfall av vite

Om talan om att vite ska dömas ut, inte har delgetts adressaten inom två år från det att förutsättningarna för att väcka en sådan talan uppkommit, bortfaller vitet (9 § tredje stycket viteslagen). Den omständigheten att delgivning inte har skett i rätt tid är däremot inte något hinder för myndigheten att besluta om ett nytt föreläggande med vite.

Om den som ska betala vitet avlider innan beslutet om utdömande av vite har fått laga kraft, bortfaller vitet (RÅ 1984 1:7).