Vilka statliga stöd får det offentliga ge?

Statligt stöd är tillåtet i tre olika situationer

Huvudregeln är att ett statligt stöd ska godkännas av EU-kommissionen, men ett stöd kan även vara tillåtet om det omfattas av en gruppundantagsförordning eller av en förordning om stöd av mindre betydelse.

Godkännande av EU-kommissionen

Huvudregeln är att det offentliga inte får lämna statligt stöd om inte stödet på förhand har godkänts av EU-kommissionen. Kommissionen kan när stödet anmäls antingen förklara att den inte har några invändningar, eller – om den misstänker att stödet är oförenligt med den gemensamma marknaden – inleda en granskning. Inga stöd får genomföras innan ett slutligt beslut från kommissionen finns, vilket innebär att åtgärderna omfattas av det s.k. genomförandeförbudet i 108.3 EUF-fördraget.

EU-kommissionens riktlinjer för statligt stöd

För de vanligaste stödområdena finns det riktlinjer som klargör reglerna. Det gäller till exempel för områden som regionalstöd, bredbandsstöd, energi- och miljöstöd och stöd till forskning, innovation och utveckling. Även stödåtgärder som omfattas av en riktlinje måste godkännas av EU-kommissionen innan de genomförs.

EU-kommissionen antog t.ex. under 2008 gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till miljöskydd, förkortad EAG. EAG ersattes från och med den 1 juli 2014 av Riktlinjer för statligt stöd till miljöskydd och energi för 2014–2020, förkortade EEAG, som tillämpas av kommissionen vid beslut i ärenden om statligt stöd från och med detta datum. Medlemsstaterna har åtagit sig att anpassa befintliga stödordningar till de nya riktlinjerna inom en viss tid.

Gruppundantagsförordningar

Det offentliga kan i vissa fall ge stöd till vissa utpekade områden utan att först behöva vänta på EU-kommissionens godkännande. EU-kommissionen har fattat beslut om tre gruppundantagsförordningar med stöd av ett bemyndigande från rådet enligt artikel 109 i EUF-fördraget:

• Den allmänna gruppundantagsförordningen (GBER)
• Gruppundantagsförordningen för fiskeri- och vattenbruksproduktion (FIBER)
• Gruppundantagsförordningen om vissa kategorier av stöd inom jordbruks- och skogsbrukssektorn och i landsbygdsområden (ABER)

I dessa förordningar anges vilka grupper av stödåtgärder som är undantagna från skyldigheten att anmäla åtgärden till kommissionen innan den genomförs. GBER och FIBER tillämpas fr.o.m. den 1 juli 2014 t.o.m. den 31 december 2020.

Vilka stöd omfattas av GBER och FIBER?

Om ett statligt stöd utformas i enlighet med de villkor som ställs i en gruppundantagsförordning som GBER eller FIBER är stödet tillåtet. Om kraven enligt förordningarna inte följs blir stödet däremot anmälningspliktigt och omfattas av genomförandeförbud.

GBER omfattar särskilda typer av stöd (t.ex. för svensk del skattebefrielse för energi-och koldioxidskatt på bränsle och energiskatt på el).

GBER och FIBER omfattar därmed bl.a. stöd i form av nedsättningar av eller befrielse från miljöskatter, inklusive energiskatt på elektrisk kraft. FIBER är tillämplig på stöd som beviljas små och medelstora företag som är verksamma inom produktion, beredning och saluföring av fiskeri- och vattenbruksprodukter om stödet inte överstiger vissa tröskelvärden, se artikel 1.1 och artikel 2 i FIBER.

Villkor som måste vara uppfyllda enligt GBER och FIBER

Enligt både GBER och FIBER gäller att stöd inte får beviljas företag som befinner sig i ekonomiska svårigheter. Stöd får inte heller beviljas till företag som är föremål för ett oreglerat återbetalningskrav till följd av ett kommissionsbeslut som förklarar ett stöd olagligt och oförenligt med den inre marknaden. Dessa bestämmelser framgår av artikel 1.4 i GBER samt artikel 1.3 i FIBER.

Vissa statistikuppgifter om stödmottagaren måste inhämtas och vidarebefordras till EU-kommissionen genom publicering och offentliggörande på en webbplats avsedd för ändamålet. Det är den stödgivande myndigheten som vidareförmedlar de inhämtade statistikuppgifterna. För de stöd som Skatteverket medger är det alltså Skatteverket som inhämtar och vidareförmedlar statistikuppgifter till EU-kommissionen.

Stöd av mindre betydelse (de minimis)

Stöd av mindre betydelse kan undantas från kravet på förhandsgranskning. EU-kommissionen har antagit fyra förordningar om stöd av mindre betydelse, s.k. de minimis-stöd:

• kommissionens förordning (EU) nr 360/2012 av den 25 april 2012 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse som beviljas företag som tillhandahåller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse,
• kommissionens förordning (EU) nr 1407/2013 av den 18 december 2013 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse,
• kommissionens förordning (EU) nr 1408/2013 av den 18 december 2013 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse inom jordbrukssektorn, och
• kommissionens förordning (EU) nr 717/2014 av den 27 juni 2014 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse inom fiskeri- och vattenbrukssektorn.

Av förordningarna följer att stöd som beviljas ett företag under en angiven tidsperiod och som inte överskrider ett bestämt belopp inte omfattas av anmälningsskyldigheten i artikel 108.3 i EUF-fördraget. Stöd av mindre betydelse anses nämligen inte uppfylla samtliga kriterier i artikel 107.1 och omfattas därmed inte heller av genomförandeförbudet i artikel 108.3.

Den stödgivande myndigheten får bara lämna stöd av mindre betydelse om villkoren i kommissionens regelverk om stöd av mindre betydelse är uppfyllda, se t.ex. artikel 6.3 i förordning nr 1407/2013.

Beloppsgränser för att räknas som stöd av mindre betydelse

För att ett stöd ska anses vara ett stöd av mindre betydelse får det totala stöd som beviljas ett enda företag som huvudregel inte överstiga 200 000 euro under en period om tre beskattningsår (det s.k. individuella taket), se artikel 3.2 i förordning nr 1407/2013.

Om beloppsgränsen överskrids blir stödet ett anmälningspliktigt statligt stöd som inte omfattas av undantagen för stöd av mindre betydelse och måste därför godkännas av EU-kommissionen för att kunna medges, se t.ex. artikel 3.7 i förordning nr 1407/2013.

För t.ex. jordbruks- och fiskerisektorerna gäller lägre individuella tak (15 000 euro för jordbrukssektorn och 30 000 euro för fiskeri- och vattenbrukssektorn), se artikel 3.2 i förordning nr 1408/2013 och artikel 3.2 i förordning nr 717/2014.

Inom jordbruks-, fiskeri- och vattenbrukssektorerna finns dessutom s.k. nationella tak som inte får överskridas, se artikel 3.3 i förordning nr 1408/2013 och artikel 3.3 i förordning nr 717/2014.

Det finns särskilda regler om i vilka fall statliga stöd enligt en förordning ska summeras med statliga stöd enligt en annan förordning. Stöd ska alltså läggas samman, kumuleras, i vissa fall, se t.ex. artikel 5 i förordning nr 1407/2013.

I avsaknad av ett centralt register för stöd av mindre betydelse sker kontrollen mot bakgrund av uppgifter från företagen, se t.ex. artikel 6.1 i förordning nr 1407/2013.

Verksamheten avgör vilken förordning som ska tillämpas

Avgörande för bedömningen av vilken förordning om stöd av mindre betydelse som är tillämplig, är den verksamhet som bedrivs i företaget, se t.ex. artikel 1.1 i förordning nr 1407/2013.

Den stödgivande myndigheten är skyldig att informera företagen om att det aktuella stödet är ett stöd av mindre betydelse genom att uttryckligen hänvisa till det regelverk som är tillämpligt, se t.ex. artikel 6.1 i förordning nr 1407/2013.