Dispens

Dispens enligt förordningen

Förordningen innehåller ett antal lagvalsregler för att underlätta för anställda att röra sig inom unionen. Reglerna anger vilket lands socialförsäkringslagstiftning som ska gälla när någon börjar arbeta i ett annat land än där personen senast arbetade. Socialavgifter ska betalas i det land vars sociala trygghetssystem personen ska omfattas av. Två eller flera medlemsstaters behöriga myndigheter kan komma överens om undantag från lagvalsreglerna i förordningen till förmån för vissa personer eller persongrupper (artikel 16 förordning 883/2004).

I Sverige är det Försäkringskassan som är behörig institution att komma överens om dispenser. Arbetsgivaren eller den berörda personen kan ansöka hos den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning den berörda personen vill ska gälla för honom eller henne. Dispens kan också ges retroaktivt. Retroaktiva överenskommelser bör dock enbart tillämpas i rena undantagsfall (avsnitt 12 i EU-kommissionens Praktisk vägledning).

När kan det bli aktuellt med dispens?

Ett vanligt skäl till dispens kan inträffa i samband med att en anställd sänds ut för arbete i en annan medlemsstat. För att den anställde ska kunna bli kvar i utsändningslandets socialförsäkring även efter 24 månader krävs dispens. Även i det fall en utsändning, som från början är avsedd att pågå högst 24 månader blir förlängd över tidsgränsen, krävs dispens. Om dispens inte ges kommer den anställde att efter 24 månader i stället omfattas av lagstiftningen i det land han eller hon arbetar.

Enligt den administrativa praxis som finns brukar dispens inte ges för tidsperioder som överstiger fem år. Undantagsvis ges dispens för tid utöver fem år t.ex. om en person har kort tid kvar till sin pension.

Dispens för persongrupper

Förordningens dispensbestämmelse anger att dispens kan ges till förmån för vissa personer eller persongrupper. Exempel på en sådan dispens är den s.k. Öresundsöverenskommelsen men en sådan kan även avse ett antal personer anställda vid ett företag. Även här krävs dock ett medgivande från berörda anställda i varje enskilt fall. Det beror på att en överenskommelse om undantag alltid ska vara i den enskildes intresse (avsnitten 10.3.6 och 12.3.15 Försäkringskassans vägledning 2017:1).