Redovisning och inkomstbeskattning

Sambandet enligt inkomstskattelagen

Redovisningen ligger till stor del till grund för beskattningen av resultatet från näringsverksamheten. När det finns ett samband mellan hur en företeelse behandlas i redovisningen och hur beskattningen sedan sker kallas det för det kopplade området. Sambandet gäller främst periodisering av inkomster och utgifter, d.v.s. vid vilken tidpunkt en inkomst ska tas upp respektive en utgift ska dras av (periodiseringsfrågan).

Sambandet har även betydelse för principer för värdering av tillgångar och skulder. Vilka inkomster som är skattepliktiga respektive skattefria och vilka utgifter som är avdragsgilla respektive icke avdragsgilla regleras av allmänna eller särskilda skatteregler (omfångsfrågan) (prop. 1999/2000:2 del 2 s. 180). I klassificeringsfrågan som också har en stor betydelse för omfångsfrågan spelar dock redovisningen en roll.

Sambandet mellan redovisning och beskattning regleras i 14 kap. 2–6 §§ IL.

När god redovisningssed styr

Resultatet i en näringsverksamhet ska beräknas enligt bokföringsmässiga grunder och vid beräkningen av resultatet ska inkomster tas upp som intäkter och utgifter dras av som kostnader det beskattningsår som de hänför sig till enligt god redovisningssed, om inte något annat är särskilt föreskrivet i lag (14 kap. 2 § IL). God redovisningssed styr vid vilken tidpunkt beskattningen ska ske. Även resultatet för näringsverksamhet som bedrivs av företag som inte är bokföringsskyldiga ska bestämmas enligt god redovisningssed. God redovisningssed styr periodisering och värdering i den utsträckning det inte finns någon särskild skatteregel som helt eller delvis reglerar en viss företeelse.

Om ett företag i redovisningen t.ex. inte har tagit med en intäkt eller en kostnad som borde ha tagits med i redovisningen enligt god redovisningssed ska intäkten eller kostnaden ändå beaktas vid beräkningen av det beskattningsbara resultatet av näringsverksamheten. Läs om hur det skattemässiga resultatet kan justeras i efterhand.

God redovisningssed är ett vitt begrepp i redovisningssammanhang. Det kan avse t.ex. hur den löpande bokföringen ska ske, klassificering av transaktioner och företeelser liksom värdering av tillgångar, skulder och avsättningar. Vid inkomstbeskattningen används begreppet dock framförallt för att bestämma beskattningstidpunkten i inkomstslaget näringsverksamhet. Den klassificering som ska göras i redovisningen enligt god redovisningssed kan dock ge vägledning vid beskattningen när klarläggande regler saknas i skatterätten.

Räkenskapernas betydelse

Sambandet kommer även till uttryck genom att resultatet för verksamheten när det gäller beskattningstidpunkten ska utgå ifrån företagets räkenskaper (14 kap. 4 § IL). För att upprättade räkenskaper ska följas vid beskattningen ska de vara upprättade i enlighet med god redovisningssed. Eventuella avvikelser mot god redovisningssed medför att det beskattningsbara resultatet justeras.

Vilka olika samband finns?

Principiellt kan sambandet mellan redovisning och beskattning vid bokslutet beskrivas på följande sätt: ett materiellt samband, ett formellt samband och inget samband alls.

Materiellt samband

Vid ett materiellt samband är utgångspunkten för inkomstberäkningen redovisningslagstiftningen och god redovisningssed. Redovisningsreglerna är styrande och innebär att om företagets redovisning följer vedertagna redovisningsregler och god redovisningssed accepteras det redovisade resultatet även skattemässigt. Om den upprättade redovisningen avviker från god redovisningssed ska en korrigering göras vid beskattningen så att den grundar sig på ett ur redovisningsmässig synvinkel korrekt resultat.

Om det finns flera periodiseringssätt som är förenliga med god redovisningssed har företaget en valmöjlighet. Företaget blir dock bundet av den periodisering som valts i räkenskaperna och kan inte vid beskattningen begära en annan periodisering än den som har skett i räkenskaperna. Även Skatteverket blir bundet av den periodisering som företaget har gjort om den är förenlig med god redovisningssed – man brukar tala om den dubbla bundenheten (prop. 1999/2000:2 del 2 s. 179–180). Om företaget har valt en redovisningsmetod som strider mot god redovisningssed finns ingen bundenhet till räkenskaperna.

Formellt samband

Vid ett formellt samband är utgångspunkten för den skattemässiga inkomstberäkningen en särskild skatterättslig reglering. Till den regleringen knyts ett krav på att den redovisningsmässiga behandlingen av transaktionen måste följa den skattemässiga.

Ett exempel på ett formellt samband är räkenskapsenlig avskrivning (18 kap. 14 § IL). En förutsättning för att tillämpa räkenskapsenlig avskrivning är att avdraget i deklarationen motsvarar avskrivningen i bokslutet och att det redovisade värdet motsvarar det skattemässiga värdet. Ett annat exempel är avdrag för avsättningar till periodiseringsfonder för juridiska personer. För att avdrag ska medges krävs att avsättningen bokförs i räkenskaperna (30 kap. 3 § IL).

Områden där det inte finns något samband

När det inte finns något samband mellan redovisningen och beskattningen finns det skatteregler som avgör hur en viss transaktion ska beskattas. Det område där det inte finns något samband mellan redovisningen och beskattningen brukar kallas för det icke-kopplade området. Redovisningen och beskattningen har här var sitt regelsystem och det finns ingen som helst koppling mellan dessa system. Företagets bokföring och redovisade resultat avseende en viss post eller företeelse saknar då helt och hållet relevans vid beskattningen.

Exempel på när inget samband finns är beskattningen av kapitalvinster och kapitalförluster i inkomstslaget näringsverksamhet (14 kap. 9 § IL) och avskrivning på byggnad (19 kap. 4 § IL).

Kompletterande information

• Innebörden av god redovisningssed.

• Räkenskapernas betydelse för beskattningen.