Preskription innebär att en borgenär efter en viss tid förlorar sin rätt att vidta åtgärder för att få betalt för sin fordran (indrivningspreskription). Vad gäller offentligrättsliga fordringar finns det särskilda regler i lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m., (SPL). Lagen gäller ifråga om preskription av skatter och andra fordringar som det allmänna har rätt till och som drivs in enligt bestämmelserna i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. (1§ SPL).
Lagen tillämpas dock inte på fordringar enligt:
bötesverkställighetslagen (1979:189)
eller på fordringar för vilka särskilda bestämmelser om preskription gäller.
Om en fordran har säkerställts före preskriptionsdagen får åtgärden fullföljas efter preskriptionstidens utgång. Om exempelvis Kronofogden gjort utmätning före preskriptionstidens utgång så får egendomen säljas även senare (prop. 1981/82:96 s. 42).
Preskriptionstiden beräknas olika beroende på om fordringen påförts enligt skatteförfarandelagen eller om det är en övrig offentligrättslig fordran. Preskriptionstiden kan i vissa fall förlängas.
En fordran som har påförts enligt skatteförfarandelagen preskriberas fem år efter utgången av det kalenderår då den lämnades för indrivning (restfördes) (3 § SPL).
Exempel: hur man beräknar preskriptionstiden
En skattefordran förfaller till betalning den 12 november år 1. Den betalas inte så vid avstämningen i början av december skickas ett betalningskrav ut om att den ska vara betald senast den 27 december år 1. Då den förblir obetald lämnas den för indrivning (restförs) i början av januari år 2. Den får då preskriptionstiden 31 december år 7.
För övriga fordringar som omfattas av SPL gäller enligt huvudregeln att fordringarna preskriberas fem år efter utgången av det kalenderår då de förföll till betalning (3 § första stycket SPL).
Om en fordran har fastställts till sitt belopp först efter det att den förföll till betalning, eller efter det att föreskriven tid för att lämna deklaration eller annan redovisning för fordringen gått ut, räknas preskriptionstiden från utgången av det kalenderår då fastställelsen ägde rum. Detta gäller dock enbart den del av beloppet som dessförinnan inte varit indrivningsbart (3 § andra stycket SPL).
Undantagsregeln tillämpas exempelvis i situationer då en offentligrättslig fordran som tidigare fastställts, på nytt fastställs efter prövning i högre instans. Detta gäller under förutsättning att fordran inte varit indrivningsbar före det nya fastställelsebeslutet. Jämför RÅ 2005 not. 11. Domen handlade om skatter enligt uppbördslagen där anstånd medgivits med betalning så att skulden inte hade varit indrivningsbar innan den högre instansen fastställt fordran. HFD tolkade 3 § SPL så att om det efter den första förfallodagen skett en fastställelse av fordringen och om fordran till någon del inte varit indrivningsbar före fastställelsen så ska preskriptionstiden räknas med utgångspunkt från fastställelsen av fordringen.
Ett krav på återbetalning kan inte lämnas för indrivning förrän det vunnit laga kraft och om ett beslut om återkrav överklagats har fordran alltså inte kunnat lämnas för indrivning.
Detta innebär att när det gäller fordringar på återkrav så räknas preskriptionstiden, i samband med att återkravet överklagats, inte förrän kravet fastställts till betalning. Det preskriberas alltså fem år efter utgången av det året då det omprövade kravet fastställts. Det spelar i det sammanhanget alltså ingen roll om kravet sänkts i den högre instansen.
Om ett indrivningsuppdrag av någon anledning återtas av Skatteverket (t.ex. genom att anstånd beviljas för viss restförd skuld) upphör beräkningen av preskriptionstiden för det belopp som omfattas av återkallelsen. Det kan hända att ett återtaget belopp sedermera leder till nytt underskott på skattekontot (t.ex. när anståndet upphör). När det underskottet överlämnas för indrivning beräknas automatiskt en ny preskriptionstid från tidpunkten för överlämnandet av det nya underskottet (4 § SPL).
En automatisk förlängning av preskriptionstiden uppkommer även vid beslut om inledande av företagsrekonstruktion och skuldsanering eller om gäldenären medges skriftligt uppskov av KFM (5 och 6 §§ SPL).
Har en ansökan om preskriptionsförlängning getts in, sker ingen sådan automatiskt förlängning. I dessa fall gäller istället att fordringen preskriberas tidigast när lagakraftägande beslut på grund av ansökningen om preskriptionsförlängning föreligger (5 § andra stycket och 9 § SPL).
I de fall offentligrättsliga fordringar inte omfattas av SPL förlängs inte preskriptionstiden automatiskt i och med att en skuldsanering inleds. För dessa undantagna fordringar framgår av respektive lag om det finns särbestämmelser om preskription eller om fordringarna preskriberas enligt de allmänna reglerna om preskription i preskriptionslagen (1981:130), PreskL.
Om flera personer är solidariskt ansvariga för betalningen av en fordran och preskription inträder för en av dem kvarstår de övriga personernas betalningsskyldighet (11 § SPL). Till exempel när en bolagsman påförs solidariskt betalningsansvar för ett handelsbolags skulder.
Om gäldenären frivilligt betalar ett preskriberat skatteunderskott tar Kronofogden emot betalningen och krediterar skulden på vanligt sätt. En sådan frivillig betalning återbetalas inte. Om betalning sker efter det att betalningsuppmaning felaktigt skickats ut är betalningen inte att betrakta som frivillig. Den ska då återbetalas.
Om en enskild har en fordran på Skatteverket som grundar sig på skatt eller avgift att betala tillämpas inte lagen SPL utan PreskL. Fordran preskriberas då 10 år efter tillkomsten, om inte preskriptionen avbryts innan dess, enligt 2 § PreskL. Skatteverket anser att preskriptionstiden ska räknas från den dag då fordran fastställdes, med andra ord den dag då det ursprungliga beslutet fattades och en fordran på Skatteverket uppkom. Skatteverket anser att preskriptionstiden för en enskilds fordran på Skatteverket ska räknas från den dag då fordran fastställdes.