OBS: Detta är utgåva 2020.4. Visa senaste utgåvan.

För anställda som arbetar ombord på flygplan och fartyg som går i internationell trafik har EU-rätten särskilda regler för att bestämma vilket lands sociala trygghetssystem den anställde ska omfattas av.

För flygande personal kan den äldre förordningen (EEG) nr 1408/71 vara tillämplig under en övergångstid.

Internationella transporter

Huvudregeln i EU-rätten är att en person ska omfattas av det sociala trygghetssystemet i det land där personen arbetar, arbetslandets lag (artikel 11.3.a förordning 883/2004). En anställd som arbetar som medlem av en flygbesättning eller kabinbesättning i internationell trafik eller som anställd ombord på havsgående fartyg utför inte sitt arbete inom en medlemsstats territorium. Därför innehåller förordningen regler om tillämplig lagstiftning för dessa kategorier.

För dem som arbetar med internationella vägtransporter, exempelvis för en lastbilsförare som regelbundet kör mellan flera medlemsländer gäller samma regler som för övriga anställda som arbetar i två eller flera länder.

Flygande personal

Arbete som innebär att en medlem av flygbesättningen eller kabinbesättningen utför tjänster som rör passagerar- eller godsbefordran, ska anses vara arbete som bedrivs i den medlemsstat där stationeringsorten är belägen (artikel 11.5 förordning 883/2004). Det innebär att personal som bara arbetar utifrån en (1) stationeringsort ska omfattas av det sociala trygghetssystemet i det medlemsland där stationeringsorten finns. Det är institutionen i det medlemslandet som ska utreda tillämplig lagstiftning och utfärda intyg (A1). Socialavgifter ska betalas efter de lagar som är tillämpliga i det land som intyget anger.

Stationeringsort

Med stationeringsort menas den ort som arbetsgivaren har fastställt för varje besättningsmedlem och där besättningsmedlemmen vanligen inleder och avslutar en tjänstgöringsperiod eller en serie tjänstgöringsperioder och där arbetsgivaren vanligen inte är ansvarig för besättningsmedlemmens inkvartering (bilaga III till förordning (EEG) nr 3922/91).

En person som är medlem av en flyg- eller kabinbesättning som normalt arbetar för olika operatörer kan ha stationeringsorter i olika länder. En person kan också vid sidan av arbetet som flyg-och kabinbesättning normalt utföra annat arbete som anställd eller egenföretagare. För dessa personer blir istället bestämmelserna i artikel 13 i förordning 883/2004 om arbete i två eller flera länder tillämpliga. I sådana fall ska personen meddela detta till Försäkringskassan som utfärdar intyg om tillämplig lagstiftning.

Övergångsregler

Bestämmelsen i förordningen om flygande personal tillkom genom ändring i förordningen som gäller från och med den 28 juni 2012. Ändringen infördes genom förordning (EU) nr 465/2012. Övergångsbestämmelserna innebär att den lagstiftning som var tillämplig före den 28 juni 2012 ska fortsätta att tillämpas för personen så länge som den relevanta situationen förblir oförändrad dock längst 10 år från ikraftträdandet (punkt 1 av övergångsbestämmelserna i förordning nr 465/2012). Det betyder att om förhållandena inte ändras, dvs. anställningsvillkoren är oförändrade, så gäller de gamla bestämmelserna i 10 år från den 28 juni 2012.

Reglerna före den 28 juni 2012

De äldre reglerna som gäller för tid före den 28 juni 2012 innebar att bestämmelserna om arbete i två eller flera medlemsstater ska tillämpas. Enligt dessa, som också ändrades den 28 juni 2012, kunde bosättningslandets lagstiftning bli tillämplig i fler fall än enligt nuvarande regler.

När reglerna om arbete i flera länder ska tillämpas för flygande personal måste man först pröva om en väsentlig del av arbetet utförs i den anställdes bosättningsland. En metod vid den prövningen kan vara att räkna antalet starter och landningar i respektive medlemsland. Utifrån det kan man fastställa hur stor del av arbetet som utförs i bosättningslandet.

Även för sådan flygpersonal som har flera arbetsgivare i flera länder och därför har stationeringsort i flera länder gäller bestämmelserna om arbete i flera länder (artikel 13.1 förordning 883/2004).

Sjömän

En sjöman som arbetar som anställd ombord på ett havsgående fartyg ska omfattas av det sociala trygghetssystemet i det land vars flagg fartyget för. Arbete ska anses utfört i den medlemsstaten. Men om sjömannens arbetsgivare har sitt säte i en annan medlemsstat som också är sjömannens bosättningsland ska i stället bosättningslandets lagstiftning gälla (artikel 11.4 förordning 883/2004).

Reglerna för sjömän gäller för anställda som arbetar ombord på havsgående fartyg. Fartyg som går i trafik på innanhav som Östersjön eller Svarta havet räknas också som havsgående. En person som enbart arbetar ombord på ett fartyg inom ett medlemslands hamnområde eller territorialvatten anses inte utföra arbete ombord på ett havsgående fartyg.

Om inkomstskatt för sjömän finns att läsa på sidan Sjömän och andra ombordanställda.

Exempel: undantag från flagglandets lag

Fartyget Flora seglar under svensk flagg. Lönen till köks- och städpersonalen betalas ut från en arbetsgivare i Spanien. Samtliga dessa är bosatta i Spanien. Personalen kommer att omfattas av det sociala trygghetssystemet i Spanien.

Exempel: hamnarbete

Det svenskflaggade fartyget Svea har drabbats av ett stort maskinhaveri och ligger för reparation i hamnen i Hamburg. Rederiet anlitar en expert från Finland för reparationen. Experten hade innan dess en anställning i Tyskland.

Ett reparationsarbete i hamn räknas inte som arbete ombord på havsgående fartyg. Eftersom arbetet utförs i Tyskland omfattas experten av det sociala trygghetssystemet i Tyskland enligt huvudregeln om arbetslandets lag i förordningen (artikel 11.3.a förordning 883/2004).

Referenser på sidan

EU-författningar

  • Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen [1] [2] [3] [4] [5] [6]
  • Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 465/2012 av den 22 maj 2012 om ändring av förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen och av förordning (EG) nr 987/2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 [1]
  • Rådets förordning (EEG) nr 3922/91 av den 16 december 1991 om harmonisering av tekniska krav och administrativa förfaranden inom området civil luftfart [1]