Meny

En skattskyldig kan under vissa förutsättningar få anstånd med att betala slutlig skatt. Det gäller bara skatt på tillgångar som har tagits ut ur näringsverksamhet.

Utökade möjligheter till anstånd

Den 1 januari 2020 utvidgades anståndsreglerna i skatteförfarandelagen. Numera ska både obegränsat och begränsat skattskyldiga juridiska och fysiska personer kunna medges anstånd i vissa situationer då uttagsbeskattning ska ske enligt inkomstskattelagen. De nya bestämmelserna är en implementering av artikel 5 i rådets direktiv (EU) 2016/1164 av den 12 juli 2016 om fastställande av regler mot skatteflyktsmetoder som direkt inverkar på den inre marknadens funktion (direktivet mot skatteundandragande).

Praxis från EU-domstolen har medfört att anståndsreglerna även har utökats så att man i vissa fall kan få anstånd när reglerna om avdrag och fiktiv avräkning av utländsk skatt tillämpas vid gränsöverskridande fusioner m.m.

Både obegränsat och begränsat skattskyldiga omfattas

Obegränsat skattskyldiga omfattas sedan tidigare av anståndsbestämmelsen i 63 kap. 14 § SFL när uttagsbeskattning sker i samband med ett hemvistbyte enligt ett skatteavtal med en stat inom EES (22 kap. 5 § 4 och 5 IL).

Nu omfattas även begränsat skattskyldiga fysiska och juridiska personer som uttagsbeskattas när skattskyldigheten för en näringsverksamhet helt eller delvis upphör enligt 22 kap. 5 § 2 IL. Det rör sig om två olika situationer. Den första situationen innebär en möjlighet till anstånd med slutlig skatt vid uttagsbeskattning om personen överför tillgångar från ett fast driftställe i Sverige till en stat inom EES. Den andra situationen är när den näringsverksamhet som bedrivs från ett fast driftställe i Sverige överförs till en stat inom EES (prop. 2019/20:20 s. 53).

Anstånd kan bara medges för slutlig skatt

Ett anstånd i samband med uttagsbeskattning kan bara beviljas för slutlig skatt, vilket innebär att ett beslut om slutlig skatt måste vara fattat innan anstånd kan medges. Med slutlig skatt avses i detta sammanhang inkomstskatt enligt IL och egenavgifter enligt 3 kap. SAL.

Övriga förutsättningar för anstånd

Anstånd enligt 63 kap. 14 § SFL kan bara beviljas när uttagsbeskattning sker enligt 22 kap. 5 § 2, 4 och 5 IL i situationer där

  • inkomsten från en näringsverksamhet helt eller delvis inte längre ska beskattas i Sverige på grund av ett skatteavtal med en stat inom EES
  • tillgångar förs över från en del av en näringsverksamhet till en annan del om den senare delen (men inte den förra) är undantagen från beskattning i Sverige på grund av ett skatteavtal med en stat inom EES
  • skattskyldigheten har upphört på grund av att den skattskyldiga antingen fört över tillgångar eller den näringsverksamhet som bedrivs från ett fast driftställe i Sverige till en stat inom EES.

Ytterligare en förutsättning är att den näringsverksamhet som avses inte har upphört att bedrivas.

Nytt: 2021-09-14

Skatteverket anser att anstånd kan beviljas även om det svenska bolaget senare upplöses genom fusion med ett övertagande utländskt företag om förutsättningarna för anstånd i övrigt är uppfyllda. Vid bedömningen av om den uttagsbeskattade näringsverksamheten har upphört eller om tillgångarna finns kvar i näringsverksamheten ska anståndsbestämmelserna tillämpas som att de avser den näringsverksamhet som det övertagande företaget övertagit.

När det gäller överföring av tillgångar och näringsverksamhet till en stat inom EES som inte är medlem i EU krävs också att den staten ska ha ingått en särskild överenskommelse med Sverige eller EU om ömsesidigt bistånd för indrivning av skattefordringar (prop. 2019/20:20 s. 55-60). Detta innebär att om överföringen sker till Norge, Island eller Liechtenstein måste det finnas en sådan särskild överenskommelse. Liechtenstein har inte ingått någon sådan överenskommelse och en överföring dit omfattas därför inte av möjligheten att få anstånd.

Om det har funnits grund för uttagsbeskattning av samma tillgångar enligt någon annan bestämmelse i 22 kap. IL än de i 22 kap. 5 § 2, 4 och 5 IL, så får anstånd med skatten till följd av uttaget inte beviljas.

Anstånd i samband med avdrag och fiktiv avräkning av utländsk skatt

Skatteverket ska bevilja anstånd med betalning av skatt i samband med avdrag och fiktiv avräkning vid fusion, fission, verksamhetsavyttring och partiell fission (63 kap. 14 d § SFL). Anstånd medges vid betalning av sådan skatt som bestäms efter tillämpning av 37 kap. 30 § IL, 38 kap. 19 § IL eller 38 a kap. 21 § IL. Detta gäller bara om det fasta driftstället finns i en stat inom EES som är medlem i EU eller som har ingått en särskild överenskommelse med Sverige eller EU om ömsesidigt bistånd för indrivning av skattefordringar (prop. 2019/20:20 s. 60).

Anståndstiden

Anståndstiden ska bestämmas till ett år räknat från och med den dag skatten senast ska betalas. Om ett nytt anstånd beviljas, gäller anståndet för ett år räknat från och med dagen efter den dag då föregående anståndstid löper ut. (63 kap. 14 § SFL).

Anstånd beviljas för ett år i taget så länge det finns förutsättningar för anstånd.

Anstånd ska beviljas från och med förfallodagen på det beslut som omfattar uttagsbeskattningen. Det kan antingen vara förfallodagen för ordinarie slutlig skatt eller förfallodagen för ett omprövningsbeslut.

Anståndet kan återkallas om grunden för anståndet upphör

Om förhållandena har ändrats sedan anståndet beviljades eller om det finns andra särskilda skäl får Skatteverket återkalla anståndet (63 kap. 22 § SFL). Det kan uppkomma situationer då förutsättningarna för ett medgivet anstånd upphör, t.ex. om

  • de överförda tillgångarna eller den näringsverksamhet som bedrivs vid den skattskyldigas fasta driftställe säljs eller på annat sätt avyttras
  • de överförda tillgångarna överförs vidare till ett tredjeland
  • den skattskyldigas skatterättsliga hemvist eller den näringsverksamhet som bedrivs vid dess fasta driftställe överförs vidare till ett tredjeland
  • den skattskyldiga går i konkurs eller avvecklas
  • den skattskyldiga inte fullgör sina skyldigheter att göra delbetalningar och inte korrigerar situationen inom en rimlig tidsperiod på max 12 månader

Den andra och tredje punkten ovan som avser överföringar till tredjeland ska inte tillämpas på tredjeländer som är parter i EES-avtalet. Detta om de med den skattskyldigas medlemsstat eller med unionen har ingått ett avtal om ömsesidigt bistånd för indrivning av skattefordringar, motsvarande det ömsesidiga bistånd som föreskrivs i direktiv 2010/24/EU .

Anståndsbeloppet

Anstånd får beviljas högst med ett belopp som motsvarar den slutliga skatt som påförts på grund av uttagsbeskattningen enligt 22 kap. 5 § 2, 4 eller 5 IL (63 kap. 17 § första stycket SFL).

Anståndsbeloppet får inte överstiga den slutliga skatten på de tillgångar som vid tidpunkten för ansökan om anstånd finns kvar i näringsverksamheten och som omfattas av ansökan.

Den skatt som kan ligga till grund för anstånd fördelas på tillgångarna som har legat till grund för uttagsbeskattningen. Fördelningen ska göras i förhållande till hur stor del som den anståndsgrundande inkomsten för en enskild tillgång utgör av den anståndsgrundande inkomsten för samtliga tillgångar.

Om tillgången efter tidpunkten för uttaget delvis har övergått till någon annan ska den anståndsgrundande inkomsten för den kvarvarande delen beräknas särskilt (63 kap. 21 § SFL).

Anstånd får beviljas med hela eller delar av den skatt som har fastställts för det beskattningsår då uttaget beskattades. Den skattskyldiga kan alltså välja att antingen ansöka om anstånd för hela den skatt som är hänförlig till uttaget, eller att bara ansöka om anstånd med en del av skatten, d.v.s. skatt hänförlig till en eller flera tillgångar som tagits ut (prop. 2009/10:39 s. 40).

Vidare ska det högsta tillåtna anståndsbeloppet minskas med en femtedel varje år ett nytt anstånd beviljas. Det innebär att den sammanlagda anståndstiden får uppgå till högst fem år, men den skattskyldiga kan alltså när som helst under denna period välja att betala in kvarvarande skatt eller en andel av skatten som överstiger en femtedel (prop. 2019/20:20 s. 66). Detsamma gäller anstånd med betalning av skatt i samband med avdrag och fiktiv avräkning av utländsk skatt enligt 63 kap. 14 d § SFL (63 kap. 17 a § SFL).

Hur anståndsbeloppet påverkas kan illustreras med följande exempel:

Här är det högsta tillåtna anståndsbeloppet 90 enligt bestämmelsen i 63 kap. 17 § första stycket SFL. I det första anståndsbeslutet beviljas anstånd med detta belopp. Efter ett år ansöker den skattskyldiga om nytt anstånd, dvs. en förlängning av anståndet. Det högsta tillåtna anståndsbeloppet ska då minskas med en femtedel. I det andra beslutet beviljas anstånd därför med 72 (90-18). Efter ytterligare ett år ansöker den skattskyldiga återigen om nytt anstånd. Det högsta tillåtna anståndsbeloppet ska då minskas med ytterligare en femtedel och anstånd beviljas således med 54 (90-18-18). På detta sätt kommer det högsta tillåtna anståndsbeloppet att vara 0 när fem år har förflutit från det första anståndsbeslutet. Med andra ord ska hela skatteskulden då vara betald.

De nya anståndsreglerna ska tillämpas första gången vid beslut om anstånd som fattas efter ikraftträdandet och kan i vissa fall komma att tillämpas på skatt som är hänförlig till beskattningsår före ikraftträdandet. Detta innebär att den skatt som redan har tagits ut ska betalas på ett annat sätt än tidigare (prop. 2019/20:20 s. 84 f)

Lagertillgångar

De lagertillgångar som fortfarande finns kvar i näringsverksamheten ska anses vara de som anskaffats eller tillverkats senast (63 kap. 18 § SFL).

Anståndsgrundande inkomst

Den anståndsgrundande inkomsten för en tillgång beräknas som skillnaden mellan marknadsvärdet och det skattemässiga värdet för tillgången vid tidpunkten för uttaget (63 kap. 19 § SFL).

Skattemässigt värde för inventarierna

Det skattemässiga värdet för inventarier utgörs av en skälig del av det skattemässiga värdet av samtliga inventarier i näringsverksamheten (63 kap. 20 § SFL och 2 kap. 33 § IL).

Ränta under anståndstiden och säkerhet

Anståndsränta tas ut under anståndstiden, dvs. från och med dagen efter att anståndet beviljas till och med förfallodagen för anståndet (65 kap. 7 § SFL). Läs mer om beräkning av kostnadsränta under anståndstiden.

Anstånd med betalning av skatt eller avgift vid utflyttningsbeskattning och i samband med avdrag och fiktiv avräkning av utländsk skatt enligt 63 kap. 14 och 14 d §§ SFL får förenas med krav på säkerhet likt vid anstånd enligt 63 kap 4 § SFL (63 kap. 8 § SFL). Läs mer om när Skatteverket kan kräva säkerhet för anstånd.

Hur påverkas anståndet av Brexit?

Både 63 kap. 14 och 14 d § SFL ställer krav på att överföringen respektive driftstället har skett till/ligger i en stat inom EES som är medlemsstat i EU eller som ingått en särskild överenskommelse med Sverige el EU om ömsesidigt bistånd för indrivning av skattefordringar.

EU och Storbritannien har under år 2020 tagit fram ett handels- och samarbetsavtal. Avtalet tillämpas provisoriskt från och den 1 januari 2021 i avvaktan på slutligt godkännande från parterna (Del 7 artikel 11, Avtal om handel och samarbete mellan Europeiska Unionen, å ena sidan och förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan).

Till avtalet finns bl.a. ett protokoll i vilket det fastställs bland annat regler och förfaranden för samarbetet för indrivning av skatter och avgifter. De överensstämmer i stort med motsvarande artiklar om indrivning av skatter och avgifter i indrivningsdirektivet.

Att möjligheterna till bistånd med indrivning av skatter och avgifter enligt protokollet har räckvidd som är likartad med indrivningsdirektivet innebär att möjligheten att få anstånd vid uttagsbeskattning inte påverkas av att Storbritannien inte längre tillhör EU.

Referenser på sidan

Lagar & förordningar

Propositioner

  • Proposition 2009/10:39 Anstånd med inbetalning av skatt i samband med uttagsbeskattning, m.m. [1]
  • Proposition 2019/20:20 Nya anståndsregler i vissa gränsöverskridande situationer samt ändring av reglerna om utflyttning [1] [2] [3] [4] [5]

Ställningstaganden

  • Anstånd vid uttagsbeskattning p.g.a. hemvistbyte och efterföljande fusion med utländskt företag [1]

Övrigt

  • Rådets direktiv (EU) 2016/1164 av den 12 juni 2016 [1]