Denna artikel behandlar bara ränta som härrör från en avtalsslutande stat och som betalas till person med hemvist i den andra avtalsslutande staten.
När räntan härrör från tredje stat eller från samma stat som där personen har hemvist tillämpas artikel 7 (Inkomst av rörelse) eller artikel 21 (Annan inkomst). I punkt 5 anges när ränta ska anses ha sin källa i en viss avtalsslutande stat.
1. Interest arising in a Contracting State and paid to a resident of the other Contracting State may be taxed in that other State.
2. However, such interest may also be taxed in the Contracting State in which it arises and according to the laws of that State, but if the beneficial owner of the interest is a resident of the other Contracting State, the tax so charged shall not exceed 10 per cent of the gross amount of the interest. The competent authorities of the Contracting States shall by mutual agreement settle the mode of application of this limitation.
3. The term “interest” as used in this Article means income from debt-claims of every kind, whether or not secured by mortgage and whether or not carrying a right to participate in the debtor’s profits, and in particular, income from government securities and income from bonds or debentures, including premiums and prizes attaching to such securities, bonds or debentures. Penalty charges for late payment shall not be regarded as interest for the purpose of this Article.
4. The provisions of paragraphs 1 and 2 shall not apply if the beneficial owner of the interest, being a resident of a Contracting State, carries on business in the other Contracting State in which the interest arises through a permanent establishment situated therein and the debt-claim in respect of which the interest is paid is effectively connected with such permanent establishment. In such case the provisions of Article 7 shall apply.
5. Interest shall be deemed to arise in a Contracting State when the payer is a resident of that State. Where, however, the person paying the interest, whether he is a resident of a Contracting State or not, has in a Contracting State a permanent establishment in connection with which the indebtedness on which the interest is paid was incurred, and such interest is borne by such permanent establishment, then such interest shall be deemed to arise in the State in which the permanent establishment is situated.
6. Where, by reason of a special relationship between the payer and the beneficial owner or between both of them and some other person, the amount of the interest, having regard to the debt-claim for which it is paid, exceeds the amount which would have been agreed upon by the payer and the beneficial owner in the absence of such relationship, the provisions of this Article shall apply only to the last-mentioned amount. In such case, the excess part of the payments shall remain taxable according to the laws of each Contracting State, due regard being had to the other provisions of this Convention.
Artikeln behandlar bara ränta som kommer från en avtalsslutande stat och som betalas till person med hemvist i den andra avtalsslutande staten. Den är alltså inte tillämplig på ränta som kommer från tredje stat, eller från en avtalsslutande stat och som betalas till en person med hemvist i samma stat. I dessa fall tillämpas istället artikel 7 (Inkomst av rörelse) eller artikel 21 (Annan inkomst).
Ränta som kommer från en avtalsslutande stat och som betalas till person med hemvist i den andra avtalsslutande staten får beskattas i den andra staten.
Källstatens skatteuttag är begränsat till 10 procent av räntans bruttobelopp.
En förutsättning för att källstatens skatteuttag ska begränsas enligt punkt 2 är att den verklige innehavaren av räntan har hemvist i den andra avtalsslutande staten (”the beneficial owner of the interest is a resident of the other Contracting State”). Av OECD:s kommentarer till artikel 11 framgår bl.a. följande.
Kravet på en verklig innehavare infördes för att förtydliga betydelsen av orden ”paid to a resident” såsom dessa används i artikel 11 punkt 1 (punkt 9 i OECD:s kommentarer till artikel 11). Kravet gör klart att källstaten inte är förpliktad att ge upp beskattningsrätten över ränteinkomster bara för att inkomsten först mottogs av en person med hemvist i en stat med vilken källstaten har ingått ett skatteavtal (punkt 9 i OECD:s kommentarer till artikel 11). Om en inkomst betalas till en person med hemvist i en avtalsslutande stat som agerar i egenskap av agent eller annan företrädare, skulle det nämligen vara oförenligt med skatteavtalets mål och syfte om källstaten medgav skattelindring eller skattefrihet bara på grund av statusen för den direkta mottagaren (”direct recipient”) av inkomsten som en person med hemvist i den andra avtalsslutande staten (punkt 10 i OECD:s kommentarer till artikel 11). I detta exempel kvalificerar den direkta mottagaren av inkomsten som en person med hemvist i en avtalsslutande stat, men ingen potentiell dubbelbeskattning uppkommer eftersom mottagaren skattemässigt inte betraktas som innehavare av inkomsten i sin hemviststat (punkt 10 i OECD:s kommentarer till artikel 11).
Det skulle vara lika oförenligt med ett skatteavtals mål och syfte om källstaten medgav skattelindring eller skattefrihet när en person med hemvist i en avtalsslutande stat, annat än via en agent eller annan företrädare, bara agerar som mellanman (”conduit”) för en annan person som faktiskt uppbär förmånen av inkomsten. Av dessa skäl drar kommittén för skattefrågor i rapporten ”Double Taxation Conventions and the Use of Conduit Companies” slutsatsen att ett bolag som fungerar som mellanman (”conduit company”), även om det formellt sett är ägare, normalt inte kan anses vara den verklige innehavaren om det i praktiken har så begränsade befogenheter att det bara utgör de berörda parternas förvaltare eller administratör av inkomsten. (punkt 10.1 i OECD:s kommentarer till artikel 11)
Det faktum att mottagaren av en ränta anses vara den verklige innehavaren av räntan betyder inte att de skattelindringar som anges i artikel 11 punkt 2 per automatik ska medges. Skattelindringarna ska inte medges i fall där denna artikel missbrukas. (punkt 10.3 i OECD:s kommentarer till artikel 11)
Definitionen i artikel 11 punkt 3 gäller bara vid tillämpningen av denna artikel (”as used in this Article”). Om begreppet förekommer på annat ställe i ett avtal kan det där ha en annan innebörd. Enligt punkt 21.1 i OECD:s kommentarer till artikel 11 omfattar definitionen av ränta inte betalningar på grund av vissa typer av nya finansiella instrument där det inte finns en underliggande skuld, t.ex. ”interest rate swaps”. Enligt punkt 19 i OECD:s kommentarer till artikel 11 ska ränta på konvertibla skuldebrev behandlas som utdelning om lånet återspeglar en verklig del i den risk som gäldenärsbolaget löper. Vidare sägs att det kan vara svårt att skilja mellan vad som är utdelning och ränta när fråga är om förmodad underkapitalisering samt att begreppet ränta i artikel 11 inte omfattar sådana inkomster som omfattas av artikel 10 om utdelning.
Artikel 7 (Inkomst av rörelse) ska tillämpas på ränta i vissa fall (artikel 11 punkt 4). Det gäller ränta som betalas för fordran som har verkligt samband med (”is effectively connected with”) ett fast driftställe som en mottagare med hemvist i den andra avtalsslutande staten har i källstaten. Anknytningen får alltså inte vara fiktiv. Se vidare angående ”verklig innehavare” av förmånen ovan.
I punkt 25 i OECD:s kommentarer till artikel 11 behandlas den situationen när undantaget i punkt 4 utnyttjas genom att överföra lånet till ett fast driftställe i en tredje stat som bara startats i syfte att utnyttja denna stats fördelaktiga skatteregler om ränteinkomster. Här påpekas att bestämmelserna i artikel 29, särskilt den i punkt 8 och de olika åtgärder mot missbruk av skatteavtal som behandlas i punkterna 54-109 i OECD:s kommentarer till artikel 1 typiskt sett förhindrar ett sådant missbruk.
Begreppet ”betalas” har enligt punkt 5 i OECD:s kommentarer till artikel 11 en mycket vidsträckt betydelse och avser att fullgöra skyldigheten att ställa medel till fordringsägarens förfogande på sätt som förutsätts enligt avtal eller sedvänja.
Skatteverket anser att en aktieindexobligation är ett löpande skuldebrev och att avkastningen eller utfallande belopp vid inlösen omfattas av ränteartikeln i skatteavtalen. Om obligationen avyttras under löptiden blir i stället artikel 13 om realisationsvinst tillämplig på hela ersättningen. Skatteverket anser att det inte blir någon skillnad om aktieindexobligationen är utställd i utländsk eller svensk valuta när det kommer till skatteavtalstolkning utan bedömningen blir likadan. En aktieindexobligation utgiven i utländsk valuta ska behandlas som en utländsk fordringsrätt.
I artikel 11 punkt 6 finns bestämmelser om s.k. överränta, d.v.s. ränta som överstiger normal marknadsmässig ränta på grund av särskilda förbindelser (”a special relationship”) mellan utbetalaren och mottagaren eller mellan båda dessa och en tredje person. Artikel 11 ska bara tillämpas på den normala marknadsmässiga räntan medan överskjutande belopp ska beskattas enligt intern lagstiftning och med beaktande av övriga bestämmelser i det aktuella skatteavtalet. Man måste alltså fastställa den verkliga karaktären av denna betalning och vilken artikel (annan än artikel 11) som är tillämplig på överräntan. I punkterna 33–34 i OECD:s kommentarer till artikel 11 ges exempel på vad som avses med ”särskilda förbindelser”. Exempelvis nämns fall när räntan betalas till fysisk eller juridisk person som direkt eller indirekt kontrollerar utbetalaren eller som är direkt eller indirekt kontrollerad av denne eller som är underordnad en grupp som har gemensamma intressen med denne. Det klargörs också att begreppet även täcker förhållanden på grund av släktskap eller äktenskap samt varje annan intressegemenskap vid sidan av de rättsförhållanden som föranleder betalning av räntan.
I de flesta svenska skatteavtal ges mottagarens hemviststat uteslutande beskattningsrätten, se t.ex. artikel 11 punkt 1 i det nordiska skatteavtalet (SFS 1996:1512). I vissa avtal undantas från källstatsbeskattning bara sådan ränta som betalas till centralbankerna i de avtalsslutande staterna eller som betalas på vissa lån som vanligen avser bistånd, se t.ex. artikel 11 punkt 3 i skatteavtalet med Namibia (SFS 1993:1398). Syftet med detta är att inte öka kostnaderna för sådana lån till utvecklingsländer. I de avtal där källstaten ges beskattningsrätt kan procentsatsen vara en annan än 10 procent, se t.ex. artikel 11 § 2 i skatteavtalet med Schweiz (SFS 1987:1182).
En förutsättning för att begränsningen av källstatens skatteuttag enligt punkt 2 ska gälla är att den verklige innehavaren av förmånen av räntan har hemvist i den andra avtalsslutande staten (”the beneficial owner of the interest is a resident of the other Contracting State”). I punkterna 9–11 i OECD:s kommentarer till artikel 11 utvecklas innebörden av detta på motsvarande sätt som i fråga om utdelning.
Defintionen av ränta i punkt 3 varierar mellan olika avtal.