Ersättning under 10 000 kronor från privatperson

Villkoren för att arbetsgivaravgifter inte ska betalas

Den grundläggande beloppsgränsen för när skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter uppkommer är när ersättningen för arbetet till en mottagare under året är minst 1 000 kr (2 kap. 14 § SAL). Det gäller när utgivaren är juridisk person eller enskild näringsidkare. För privatpersoner som ger ut ersättning för arbete är beloppsgränsen i stället 10 000 kr (2 kap. 6–7 §§ SAL). Ersättningen är dock inte helt avgiftsfri utan på betalningar som är lägre än 10 000 kr under året ska i stället den som fått ersättningen betala egenavgifter (3 kap. 5 § SAL). Regeln har tillkommit för att göra det lättare för privatpersoner att exempelvis anlita hantverkare som inte är godkända för F-skatt för mindre arbeten utan att behöva betala arbetsgivaravgifter.

Förutsättningarna för att en ersättning ska vara undantagen från skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter är följande:

• Utbetalaren är en fysisk person eller ett dödsbo.
• Det kan antas att den sammanlagda avgiftspliktiga ersättningen till mottagaren under året kommer att understiga 10 000 kr.
• Ersättningen får inte vara utgift i en av utgivaren bedriven näringsverksamhet.
• Det får inte vara fråga om ersättning till sådan förmyndare, god man eller förvaltare som avses i 12 kap. 16 § föräldrabalken.
• Det finns ingen överenskommelse mellan parterna om att utgivaren ska betala arbetsgivaravgifter på ersättningen.

Regeln är inte tvingande utan parterna kan om de så önskar komma överens om att utgivaren ska betala arbetsgivaravgifter. Bestämmelsen förutsätter också att betalningsmottagaren inte är godkänd för F-skatt eftersom ett sådant godkännande redan i sig medför att arbetsgivaravgifter inte ska betalas, se 2 kap. 5 § SAL. Om mottagaren har F-skatt finns ingen valrätt utan då ska mottagaren alltid betala egenavgifter.

Om parterna redan vid första betalningstillfället vet att det kommer fler betalningar som gör att den sammanlagda ersättningen under året kommer att bli minst 10 000 kr ska utgivaren betala arbetsgivaravgifter från första kronan.

Vad händer om beloppsgränsen överskrids?

Frågan om arbetsgivaravgifter ska betalas på ersättningar för arbete som ges ut av privatpersoner ska bedömas mot bakgrund av de förhållanden som gäller vid utbetalningstillfället. Beloppsgränsen på 10 000 kr kan därför överskridas utan att arbetsgivaravgifter ska betalas på ersättningar som utgetts tidigare under året till samma person, om det vid dessa tidigare utbetalningar fanns anledning anta att den sammanlagda ersättningen under året skulle komma att understiga 10 000 kr (prop. 2000/01:8 s. 101).

Avgiftsskyldigheten för ersättningar från privatpersoner omfattar alltså inte utbetalningar som gjorts tidigare månader, vilket däremot kan gälla för avgiftsfria ersättningar (jfr 2 kap. 24 § fjärde stycket SAL). Ersättningar från privatpersoner under 10 000 kr är inte avgiftsfria utan de är undantagna från betalning av arbetsgivaravgifter. Socialavgifter ska betalas i någon form, antingen som arbetsgivaravgifter eller som egenavgifter.

Exempel: anledning anta att ersättningen kommer att understiga 10 000 kr

En privatperson anlitar i februari ett år en hantverkare (som inte är godkänd för F-skatt) för vissa installationsarbeten i badrummet. När arbetet är avslutat skickar hantverkaren en faktura med en arbetskostnad på 9 000 kr. Till detta kommer kostnader för material med 4 500 kr och mervärdesskatt med 3 375 kr. Parterna har inte kommit överens om att utbetalaren ska betala arbetsgivaravgifter. Privatpersonen betalar i mars fakturabeloppet 16 875 kr. I november samma år anlitar privatpersonen hantverkaren igen för ett tidigare oplanerat arbete i köket som faktureras med 3 000 kr i arbetskostnad med tillägg för material, 1 500 kr, och mervärdesskatt 1 125 kr. Eftersom det fanns anledning vid den första utbetalningen att anta att den sammanlagda arbetsersättningen under året skulle bli lägre än 10 000 kr ska privatpersonen inte betala några arbetsgivaravgifter på den första utbetalningen. Ersättningen kommer i stället att ingå i mottagarens underlag för egenavgifter. När den andra utbetalningen görs i december känner parterna dock till att den sammanlagda ersättningen under året kommer att överskrida beloppsgränsen. Utbetalaren ska då betala arbetsgivaravgifter, men bara på 3 000 kr.

Undantagen för arvoden till god man och förvaltare

Beloppsgränsen 10 000 kr gäller inte för ersättningar till förmyndare, god man eller förvaltare (2 kap. 7 § första stycket 2 SAL). Reglerna om arvode till förmyndare, god man och förvaltare finns i 12 kap. 16 § föräldrabalken. Här gäller i stället att den som är huvudman, d.v.s. den för vars räkning en förmyndare, god man eller förvaltare har blivit utsedd, alltid är skyldig att betala arbetsgivaravgifter på ersättning för arbete som betalas ut till exempelvis den gode mannen trots att huvudmannen är en privatperson. Den generella beloppsgränsen – 1 000 kr – för när skyldighet att betala arbetsgivaravgifter uppkommer, gäller således i dessa fall. Bakgrunden till att betalning av arbetsgivaravgifter är obligatorisk för den som betalar ut ersättning för arbete till god man etc. är att det kunde ifrågasättas om den som är god man skulle kunna ingå en överenskommelse som berör hans egen ekonomi med den person han ska företräda, dvs. huvudmannen (prop. 1999/2000:6 s. 52).

Överenskommelse om betalning

Som huvudregel gäller att det inte finns några möjligheter för parterna i ett uppdragsförhållande att förfoga över vem av dem som ska betala socialavgifterna på en arbetsersättning. Det innebär exempelvis att på betalningar till någon som är godkänd för F-skatt ska socialavgifterna alltid betalas av mottagaren i form av egenavgifter. Detta oavsett om parterna hade annan uppfattning när avtalet ingicks. Reglerna om ersättningar under 10 000 kr från privatpersoner innehåller det enda undantaget från huvudregeln. I sådana fall kan den privatperson som ger ut ersättningen komma överens med mottagaren om att utgivaren betalar arbetsgivaravgifter på ersättningen i stället för att mottagaren betalar egenavgifter, vilket sker om inte överenskommelse finns (2 kap. 7 § andra stycket SAL).

Det finns inga formkrav på hur överenskommelsen ska vara utformad. Eftersom huvudregeln är att betalningsmottagaren ska betala egenavgifter när ersättningen kan antas understiga beloppsgränsen, kommer det också att ligga i betalningsmottagarens intresse att dokumentera en överenskommelse i exempelvis avtalet om uppdraget. Mottagaren ska i sin inkomstdeklaration lämna upplysning om att arbetsgivaravgifter ska betalas på ersättningen (31 kap. 25 § SFL).

Förarbeten till reglerna om att en utgivare kan komma överens med mottagaren om betalning av socialavgifter finns i avsnitt 5 i prop. 1999/2000:6.