Utformning och omfattning

Konventionernas utformning

Sverige har ingått ett tjugotal avtal om social trygghet med andra länder. I dessa avtal regleras ländernas ömsesidiga förpliktelser för den sociala tryggheten. Från och med hösten 2019 kommer de nya avtal om social trygghet som sluts att heta avtal om social trygghet och inte konvention, på denna sida kommer vi dock att benämna allt som konvention. I konventionen anges vilket lands socialförsäkringssystem som ska tillämpas när en person från det ena av de avtalsslutande länderna arbetar i det andra landet. Konventionerna är främst avsedda att reglera socialförsäkringsskyddet för sådana personer.

Konventionerna innehåller inte uttryckliga regler om betalning av socialavgifter, men då konventionerna anger vilket lands lagstiftning som ska tillämpas kommer konventionerna att avgöra i vilket land socialavgifter ska betalas.

Konventionerna varierar innehållsmässigt beroende på att de är resultatet av förhandlingar mellan länderna. Alla konventioner är dock i stort sett disponerade på samma sätt och har samma huvudsakliga innehåll. En konvention består vanligen av följande fyra delar:

• allmänna bestämmelser (bl.a. vilka socialförsäkringsgrenar och personer som omfattas)
• bestämmelser om tillämplig lagstiftning (lagvalsregler)
• särskilda bestämmelser (specifika bestämmelser om de olika förmånerna)
• övriga bestämmelser (t.ex. administrativa regler).

Konventionernas rättsliga status

Inom EU/EES-området är EU-rätten överordnad både socialförsäkringskonventioner och intern svensk rätt vid bedömning av socialförsäkringstillhörighet och var sociala avgifter ska betalas. Flera av de konventioner Sverige slutit med andra länder är länder som numer är medlemsländer inom EU/EES. Flertalet av dessa konventioner ska därför inte tillämpas, se Försäkringskassans vägledning avsnit 14.1.

De konventioner som slutits med länder utanför EU/EES-området gäller före svensk intern lagstiftning. De flesta konventioner innehåller inget förbud mot att en anställd omfattas av båda ländernas socialförsäkringssystem samtidigt. Flera konventioner omfattar inte egenföretagare.

Med vilka länder eller regioner har Sverige konvention?

Sverige har slutit konvention med följande länder och regioner utanför EU-området:

Konventionsland:	Införd i lag eller förordning:
De nordiska länderna	2013:134 och 2014:164
Chile	2006:286
Filippinerna	2019:205
Indien	2013:524
Israel	1983:325
Jugoslavien	1978:798 och 2002:380
Kanada	2002:221
Kap Verde	1991:1333
Marocko	1982:249
Québec	1988:100
Schweiz	1980:32
Storbritannien och Nordirland	1988:106
Sydkorea	2014:834
Turkiet	2005:234
USA	2004:1192

Den nordiska konventionen

Den nordiska konventionen är till skillnad från de övriga ett multilateralt avtal mellan samtliga nordiska länder , (avsnitt 16.1 Försäkringskassans vägledning 2017:1).

Konventionen med Storbritannien och Nordirland

Storbritannien lämnade Europeiska unionen den 31 januari 2020. Under resten av 2020 gällde övergångsregler. Från den 1 januari 2021 är Storbritannien och Nordirland emellertid inte längre en del av EU. Konventionen med Storbritannien tillämpas sedan tidigare för öarna Jersey, Guernsey, Alderney, Herm och Jethou (kanalöarna) och Isle of Man. För mer information om vilka delar som omfattas av konventionen se Försäkringskassans vägledning 2017:1 avsnitt 14.1.4.

Konventionen med Jugoslavien

Konventionen med Jugoslavien omfattar numera Serbien och , Bosnien-Hercegovina. I förhållande till Slovenien och Kroatien är EU-rätten tillämplig.. Nordmakedonien och Montenegro omfattas inte av konventionen, se Försäkringskassans vägledning avsnitt 14.2.8.

Konventioner som inte omfattar hela socialförsäkringen

En del konventioner omfattar endast ett begränsat antal försäkringsgrenar. Konventionerna med USA, Kanada, Indien, Filippinerna och Sydkorea samt den med provinsen Québec i Kanada skiljer sig åt från andra eftersom de bara innehåller bestämmelser kopplade till pensionsförmåner. För socialavgifterna har därför dessa konventioner bara betydelse för de avgifter som har koppling till pensionsförmåner. Avtalen med Québec och Filippinerna omfattar även reglerna om arbetsskada. De socialavgifter som inte omfattas av avtalen betalas enligt bestämmelser i svensk rätt.

Vilka personer omfattas av konventionerna

Medborgare och alla som är bosatta eller förvärvsarbetar i ett konventionsland omfattas vanligen av konventionens regler.

Undantag från detta gäller för konventionerna med Jugoslavien och Marocko. Konventionen med Jugoslavien omfattar enbart medborgare i länderna medan konventionen för Marocko förutom medborgare i konventionsländerna även omfattar flyktingar och statslösa.

Huvudregeln i konventionerna

Huvudregeln om försäkringstillhörighet enligt konventionerna är att en person som utför ett arbete i ett av de avtalsslutande länderna, avseende det utförda arbetet, omfattas av lagstiftningen i det land där hen arbetar. Till följd härav ska då avgifter betalas i arbetslandet. Det är alltså arbetslandets lag som i första hand gäller på motsvarande sätt som inom EU-rätten.

Den som påbörjar en lokalanställning hos en arbetsgivare i ett annat konventionsland än hen är bosatt omfattas av lagstiftningen i det andra landet från anställningens första dag.

Från denna huvudregel finns i alla konventioner undantag för utsända arbetstagare som vanligtvis medför att den anställda under viss tid omfattas av lagstiftningen i det land varifrån hen är utsänd av sin arbetsgivare.

Flera av konventionerna innehåller också bestämmelser om statligt anställda, om resande personal och om sjömän.

Exempel: lokalanställning i annat konventionsland

En tekniker som är bosatt i Sverige får en tillfällig anställning under sex månader hos en turkisk arbetsgivare för ett industriprojekt i Istanbul. Konventionens regler om tillämplig lagstiftning innebär att hen under arbetet i Turkiet omfattas av socialförsäkringen där. Socialavgifter ska i förekommande fall betalas enligt turkisk lagstiftning.

Wienkonventionerna

Konventionerna om social trygghet är normalt inte tillämpliga på personal som omfattas av Wienkonventionerna av den 18 april 1961 om diplomatiska förbindelser respektive den 24 april 1963 om konsulära förbindelser.

Av 2 och 3 §§ i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier framgår att medlemmar av främmande stats beskickningar och konsulat åtnjuter immunitet och privilegier enligt Wienkonventionerna om diplomatiska och konsulära förbindelser. Det innebär bl.a. att den berörda personalen är undantagen från den mottagande statens socialförsäkring, vilket innebär att beskickningen eller konsulatet inte ska betala socialavgifter i den mottagande staten.