Proportionalitetsprincipen vid betalningssäkring

Betalningssäkringen ska vara proportionerlig

Proportionalitetsprincipen är en allmän rättsgrundsats i svensk rätt sedan lång tid tillbaka. Den har ansetts omfatta all förvaltningsrätt även om principen bara kommit till uttryck i vissa förvaltningsrättsliga lagar.

I fråga om betalningssäkringar har proportionalitetsprincipen ansetts så väsentlig att den tidigare har varit uttryckligen införd i 4 § andra stycket BtSL. I SFL har i stället införts en generell bestämmelse om att beslut enligt SFL bara får fattas om skälen för beslutet uppväger det intrång eller men i övrigt som det innebär för den som beslutet gäller eller för något annat motstående intresse (2 kap. 5 § SFL).

Om det exempelvis står klart att en betalningssäkring skulle orsaka att ett företag måste läggas ned med allvarliga konsekvenser för de anställda kan avvägning någon gång få till följd att betalningssäkringen inte ska ske även om förutsättningarna i övrigt föreligger.

Bestämmelsen ger alltså ett utrymme för lämplighetsbedömning med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Betydelsen av att betalningssäkringen vidtas inkluderar även intresset av att upprätthålla effektiviteten i indrivningen av skatter och avgifter. Det är alltså bl.a. allmänpreventiva synpunkter som ska vägas mot det motstående intresset (prop. 1989/90:3 s. 20 f. och 43).

Skatteverkets slutsats är att myndigheten ska avstå från att ansöka om betalningssäkring om de negativa konsekvenserna för den enskilda eller annan inte står i rimlig proportion till den nytta det allmänna kan ha av att få säkrat sin rätt till betalning.

Kravet på att betalningsskyldigheten avser ett betydande belopp innebär en indirekt proportionalitetsbedömning (prop. 1989/90:3 s.21).

Särskilt höga krav ställs på proportionalitetsprövningen när skattetilläggsfordringar ska betalningssäkras (RÅ 2004 ref. 68).