En kapitalförsäkring är en livförsäkring som inte uppfyller de kvalitativa villkoren för en pensionsförsäkring och som inte heller ska anses vara en pensionsförsäkring enligt 58 kap. 5 § IL.
Läs också om att premien inte är avdragsgill och att en kapitalvinst vid försäljning av en kapitalförsäkring är skattefri. Läs om möjligheten att använda en kapitalförsäkring som säkerhet för utfäst direktpension till anställd personal.
Nytt: 2022-02-02
Sidan har uppdaterats bl.a. med vad som menas med försäkringsrisk och två nya exempel om sparförsäkring.
En kapitalförsäkring är en livförsäkring som inte uppfyller de kvalitativa villkoren för en pensionsförsäkring i 58 kap. IL (58 kap. 2 § andra stycket IL), och som inte heller ska anses vara en pensionsförsäkring enligt 58 kap. 5 § IL.
Som kapitalförsäkring anses också
Begreppet livförsäkring är inte definierat i inkomstskattelagen. När en definition saknas i inkomstskattelagen avses den allmänna innebörden. Termen kan vara definierad i annan lagstiftning eller vara en allmänt vedertagen term inom civilrätten (prop. 1999/2000:2 del 2 s. 16).
Inom civilrätten finns ingen enhetlig definition av begreppet livförsäkring. Inom avtalsrätten definieras personförsäkring som individuell livförsäkring, sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring (1 kap. 2 § första stycket FAL). Försäkringsavtalslagen skiljer alltså på livförsäkring och sjuk- och olycksfallsförsäkring, där livförsäkring är en försäkring på någons liv eller död medan en sjuk- och olycksfallsförsäkring är en försäkring på någons hälsa.
Försäkringsrörelselagen innehåller näringsrättsliga bestämmelser om försäkringsrörelser. Där definieras vad som är ett livförsäkringsföretag och ett skadeförsäkringsföretag. I försäkringsrörelselagen definieras sedan 2007 en livförsäkring som en sådan försäkring som avses i 2 kap. 12 § FRL (1 kap. 5 § FRL). Där anges försäkringsklasserna för direkt livförsäkringsrörelse. Dessa är bl.a. försäkringar där utbetalningen av försäkringsbelopp (engångsbelopp eller periodiska utbetalningar) är beroende av en eller flera personers liv, och vissa sjuk- och olycksfallsförsäkringar. Näringsrättsligt är med andra ord även vissa sjuk- och olycksfallsförsäkringar livförsäkringar då dessa får meddelas i en livförsäkringsrörelse.
Försäkringsrörelselagens definition av en livförsäkring medförde inga ändringar i skattelagstiftningen vilket Skatteverket tolkar som att den avtalsrättsliga innebörden av en livförsäkring gäller för skatterätten, d.v.s. att en livförsäkring är skatterättsligt en försäkring på någons liv eller död.
Skattelagstiftningen utgår alltså ifrån försäkringsavtalslagens uppdelning av personförsäkringar i livförsäkringar, sjukförsäkringar och olycksfallsförsäkringar. Det innebär att en sjuk- eller olycksfallsförsäkring inte är en livförsäkring.
En sjuk- och olycksfallsförsäkring kan vara en pensionsförsäkring (sjukpensionsförsäkring) om den uppfyller de kvalitativa villkoren för en pensionsförsäkring. Men en sjuk- och olycksfallsförsäkring kan däremot inte vara en kapitalförsäkring eftersom bara livförsäkringar kan vara kapitalförsäkringar. En sjuk- och olycksfallsförsäkring som inte uppfyller de kvalitativa villkoren för en pensionsförsäkring följer reglerna för sjuk- och olycksfallsförsäkringar (8 kap. 15 § IL).
I följande fall är en utländsk livförsäkring inte en kapitalförsäkring utan en pensionsförsäkring:
En kapitalförsäkring i form av en fondförsäkring eller depåförsäkring, en s.k. sparförsäkring, har stora likheter med ett banksparande eller fondsparande. De avgörande skillnaderna är att
Läs nedan vad som avses med försäkringsrisk och hur låg försäkringsrisk som har godtagits i praxis.
Svenska försäkringsföretag och tjänstepensionsföretag ska uteslutande eller så gott som uteslutande bedriva försäkringsverksamhet (försäkringsrörelse). För sådan verksamhet krävs tillstånd (koncession) från Finansinspektionen. Ett svenskt livförsäkringsföretag kan ha tillstånd att meddela försäkringar inom de försäkringsklasser som räknas upp i 2 kap. 12 § FRL eller 2 kap. 11 § LTPF. Det innebär att ett svenskt livförsäkringsföretag inte får bedriva annan verksamhet än att meddela försäkring inom de klasser de har tillstånd för.
Försäkringsklasserna i försäkringsrörelselagen (2 kap. 12 § FRL) överensstämmer i stort med försäkringsklasserna I–IV i bilaga 1 till EU:s livförsäkringsdirektiv. Sverige har valt att inte införa alla de försäkringsklasser som är möjliga att införa enligt direktivet (prop. 1992/93:257 s. 105–107).
I förarbetena diskuterades försäkringsklasserna. I ett remissyttrande framfördes att verksamhetsformerna enligt försäkringsklasserna V (tontiner) och VI (kapitaliseringsverksamhet) borde få tillhandahållas även av svenska försäkringsföretag för att inte dessa ska diskrimineras i förhållande till utländska företag. Någon sådan möjlighet infördes dock inte. Regeringen uttalade att det i vart fall ifråga om kapitaliseringsverksamhet inte finns någon försäkringsrisk och att den gällande försäkringslagstiftningen hindrar försäkringsföretag att vara kontraktspart i avtal om rent sparande utan försäkringsinslag (prop. 1992/93:257 s. 106–107). Någon ändring har inte heller skett i den delen vid införandet av nuvarande försäkringsrörelselag år 2010 och inte heller vid införandet av försäkringsklasserna för tjänstepensionsföretagen år 2019.
Ett livförsäkringsföretag som meddelar en försäkring enligt någon av de försäkringsklasser som räknas upp i försäkringsrörelselagen och lag om tjänstepensionsföretag tar alltså en försäkringsrisk, d.v.s. en försäkring som har meddelats av ett svenskt livförsäkringsföretag, t.ex. en kapitalförsäkring, ska innehålla en försäkringsrisk.
Ett utländskt försäkringsavtal som är ett livförsäkringsavtal enligt lagstiftningen i det land där den utländska försäkringsgivaren är verksam, är en livförsäkring även i Sverige om det i avtalet finns en tillräcklig grad av risktagande från försäkringsgivarens sida – en tillräckligt stor försäkringsrisk. Att bedömningen av vad som är en livförsäkring vid inkomstbeskattningen ska grunda sig på vad som gäller enligt försäkringsrörelselagstiftningen, d.v.s. att en försäkring ska innehålla en försäkringsrisk, har slagits fast i rättspraxis (RÅ 1994 not. 19 och 20 och HFD 2015 not. 54).
Till skillnad från i Sverige har vissa länder inom EU valt att införa även sådana försäkringsklasser i livförsäkringsdirektivet som saknar försäkringsrisk. I Finland kan t.ex. en försäkringsgivare få koncession (tillstånd) att meddela kapitaliseringsavtal (se under rubriken ovan). Det finns inget hinder mot att en sådan försäkringsgivare marknadsför kapitaliseringsavtal på den svenska marknaden med stöd av lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige (2 kap. 1 § LUFV). Men eftersom ett kapitaliseringsavtal saknar en försäkringsrisk är avtalet enligt Skatteverket inte en försäkring och därmed inte heller en livförsäkring enligt svensk rätt. Det spelar alltså ingen roll att avtalet är meddelat av en försäkringsgivare. Om avtalet saknar en försäkringsrisk ska avtalet ändå inte behandlas som en försäkring vid beskattningen (jämför RÅ 2008 ref. 54 och HFD 2020 not. 2 nedan). Att ett kapitaliseringsavtal inte kan vara en livförsäkring följer även av att det i avtalet saknas en försäkrad person.
I en livförsäkring är försäkringsrisken kopplad till osäkerheten kring den försäkrades liv eller död – livsfallsrisk eller dödsfallsrisk. Livsfallsrisk är försäkringsgivarens risk för förluster till följd av att de försäkrade lever längre än vad som antagits. Dödsfallsrisk är i stället risken för förluster till följd av att dödligheten bland de försäkrade blir högre än vad som antagits. En livförsäkring bygger på utjämning av risk i ett försäkringskollektiv. En utjämning som alltså innebär en omfördelning i ett kollektiv mellan de som lever längre och de som lever kortare än vad som har antagits. En finansiell risk är däremot inte en försäkringsrisk i en livförsäkring.
Idag är det vanligt med livförsäkringar (kapitalförsäkringar) som sparförsäkringar (fondförsäkring eller depåförsäkring). I sådana livförsäkringar betalar försäkringstagaren en premie som till största delen avser sparande (sparpremie) och till en förhållandevis liten del avser försäkringsrisken (riskpremie).
I en sparförsäkring som skattemässigt är en kapitalförsäkring är försäkringsrisken att försäkringsgivaren ska
I dessa (101:or och 99:or) är alltså försäkringsrisken kopplad till sparvärdet (marknadsvärdet på fondandelarna i en fondförsäkring eller marknadsvärdet på tillgångarna i depån i en depåförsäkring) under avtalstiden.
Finansinspektionen har yttrat sig om försäkringsrisken i ett avtal, 99:a (HFD 2015 not. 54). Av yttrandet framgår att ”[R]iskinnehållet i den aktuella försäkringsprodukten, där en procent av kapitalet står under risk för försäkringstagaren, beräknas därför analogt med vad som gäller för en fondförsäkring där 101 procent av försäkringskapitalet utbetalas vid den försäkrades dödsfall”. Skatterättsnämnden konstaterar i sin bedömning att Finansinspektionen konstaterar i sitt yttrande att ett riskinnehåll om en procent av försäkringskapitalet är tillräckligt för att fråga ska vara om en försäkring och Högsta förvaltningsdomstolen gör samma bedömning.
Enligt Skatteverkets bedömning ska försäkringsrisken i en sparförsäkring vara kopplad till sparvärdet i försäkringen under avtalstiden – sparvärdet ska stå under risk. Ett avtal där försäkringsrisken t.ex. är bestämd till ett fast belopp (dödsfallskapital) med en spardepå, är enligt Skatteverkets bedömning två avtal eftersom depån inte står under försäkringsrisk. Försäkringsersättningen vid försäkringsfall (den försäkrades död) påverkas i ett sådant avtal inte av värdet i depån under avtalstiden utan uppgår till det fastställda beloppet oberoende av värdeutvecklingen i depån. Enligt Skatteverket är en sådan produkt en livförsäkring med ett fast belopp (dödsfallskapital) och en spardepå utan försäkringsrisk, se exempel om sparförsäkring och fast belopp nedan.
En sparförsäkring kan vara konstruerad så att vid försäkringsfall betalas sparvärdet i försäkringen ut till förmånstagaren med ett tillägg om en viss procent av sparvärdet. Det finns även sparförsäkringar där en viss procent av sparvärdet inte betalas ut vid försäkringsfall. Högsta förvaltningsdomstolen har i två överklagade förhandsbesked (2015 och 2020) prövat om sådana avtal där viss del av sparvärdet inte betalas ut vid försäkringsfall är kapitalförsäkringar enligt svensk rätt.
I avgörandet från 2015 är det fråga om en svensk fondförsäkring med villkor som anger att 99 procent av värdet i försäkringen ska betalas ut till insatt förmånstagare eller dödsbo när den försäkrade dör (en s.k. 99:a). Av villkoren framgår det att försäkringstagaren får en riskkompensation beräknad på sannolikheten att enbart 99 procent av behållningen i försäkringen kommer betalas ut, en s.k. arvsvinst. Skatterättsnämnden har inhämtat ett yttrande från Finansinspektionen som bl.a. anför:
Vad gäller den aktuella försäkringsprodukten följer av villkoren att försäkringskapitalet reduceras med en procent vid den försäkrades dödsfall, varefter utbetalning av resterade 99 procent sker till förmånstagare eller dödsbo. Försäkringsrisken, i den meningen att en del av sparvärdet går förlorat för försäkringstagaren, uppgår således till en procent. Eftersom försäkringskapitalet reduceras erhåller försäkringstagaren riskkompensation löpande under försäkringstiden, vilket bidrar till försäkringskapitalet. Kompensationen beräknas som produkten av reduktionen av kapitalet och sannolikheten för dödsfall i aktuell ålder. Riskinnehållet i den aktuella försäkringsprodukten, där en procent av kapitalet står under risk för försäkringstagaren, beräknas därför analogt med vad som gäller för en fondförsäkring där 101 procent av försäkringskapitalet utbetalas vid den försäkrades dödsfall. Det väsentliga är att det i båda fallen rör sig om utjämning av risken i ett försäkringskollektiv.
Enligt Skatterättsnämnden är 1994 års inkomstskatterättsliga praxis fortfarande gällande rätt. Det betyder att en bedömning av en försäkrings karaktär vid inkomstbeskattningen ska grundas på vad som gäller enligt försäkringsrörelselagstiftningen. Försäkringen bedömdes som en livförsäkring (kapitalförsäkring). Förhandsbeskedet fastställdes av Högsta förvaltningsdomstolen (HFD 2015 not. 54).
Högsta förvaltningsdomstolen har i det senare avgörandet bedömt att ett liknande avtal (d.v.s. en 99:a) som det som bedömdes av Högsta förvaltningsdomstolen i målet ovan men utan riskkompensation under försäkringstiden inte är en kapitalförsäkring.
Skatterättsnämnden har inhämtat ett yttrande från Finansinspektionen som bl.a. anför:
Eftersom livförsäkring bygger på att utjämning av risk sker är förekomsten av riskkompensation i någon form en förutsättning för att en sådan produkt som är aktuell i ärendet ska anses motsvara en sådan livförsäkring som avses i 2 kap. 12 § III försäkringsrörelselagn (2010:2043).
Domstolen uttalar att det av handlingarna i målet framgår att det avtal som AA överväger att ingå med försäkringsbolaget i Luxemburg helt saknar ett moment av ansamling och delning av risker inom ett kollektiv. Avtalet kan försäkringsrörelserättsligt därför inte anses vara ett försäkringsavtal och därmed inte heller en kapitalförsäkring. Högsta förvaltningsdomstolen fastställde Skatterättsnämndens förhandsbesked (HFD 2020 not. 2).
Försäkringsrisken i en kapitalförsäkring varierar beroende på om försäkringen är en ren riskförsäkring eller en sparförsäkring. I en ren riskförsäkring är försäkringsrisken 100 procent, d.v.s. det finns inget sparvärde i försäkringen och utbetalning från försäkringen sker då bara vid försäkringsfall (när den försäkrade dör). I en sparförsäkring (fond- eller depåförsäkring) kan däremot försäkringsrisken vara mycket liten i förhållande till sparvärdet (marknadsvärdet på fondandelarna eller marknadsvärdet i depån). Frågan om det finns en tillräcklig försäkringsrisk i en kapitalförsäkring har prövats av Högsta förvaltningsdomstolen.
Domstolen har godtagit en försäkringsrisk på en procent av sparvärdet i försäkringen. Det vill säga att ersättningen som betalas ut vid försäkringsfall (när den försäkrade dör) uppgår till ett belopp som motsvarar 101 procent av sparvärdet i försäkringen alternativt 99 procent av sparvärdet i försäkringen om försäkringsgivaren lämnar en löpande riskkompensation under avtalstiden (RÅ 1994 not. 19 och 20 och HFD 2015 not. 54).
Domstolen har i ett annat avgörande funnit att ett försäkringsavtal på Bermuda inte är att anse som en livförsäkring och därmed inte heller en kapitalförsäkring. Enligt avtalet lovar försäkringsgivaren att vid dödsfall betala värdet av tillgångarna i försäkringen plus 0,1 procent, samtidigt som de tar ut en årlig administrationsavgift på 1,2 procent av kapitalet i försäkringen. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen saknar avtalet betydelse från försäkringsmässiga utgångspunkter med hänsyn till de ekonomiska verkningarna. Därmed kan avtalet inte anses avse en livförsäkring, oavsett hur det klassificeras enligt jurisdiktionen på Bermuda (RÅ 2008 ref. 54).
Sara har tecknat ett avtal med ett livförsäkringsföretag som benämns ”kapitalförsäkring med depå”. Sara har betalat en engångspremie på 500 000 kronor. Hon har rätt att bestämma hur den inbetalda sparpremien efter avdrag för avgifter ska placeras inom ramen för livförsäkringsföretagets utbud. Det är livförsäkringsföretaget som äger de aktier och fondandelar som Sara har valt att placera sparpremien i.
Sara läser försäkringsvillkoren och konstaterar att avtalet gäller fram till hon fyller 70 år. Om Sara lever då betalas värdet i depån ut till henne. Sara har rätt att återköpa avtalet, d.v.s. hon har rätt att avsluta avtalet och få värdet i depån utbetalt till sig, när hon så vill. Om Sara dör före avtalet upphör kommer 101 procent av marknadsvärdet i depån att betalas ut till Saras sambo Amel som står som förmånstagare i avtalet. Livförsäkringsföretaget tar ut en avgift (en riskpremie) för risken att inte bara behöva betala ut värdet i depån utan också en procent extra (försäkringsrisken). Storleken på riskpremien påverkas alltså bland annat av värdet i depån.
Sara ställer sig nu frågan om hon verkligen har tecknat en kapitalförsäkring.
Sara kan konstatera att avtalet är tecknat med ett livförsäkringsföretag, avtalet har en försäkrad person (Sara) och det är livförsäkringsföretaget som äger tillgångarna i depån. Av det senaste årsbeskedet kan Sara läsa ut att värdet i depån är nästan 800 000 kronor efter god värdeuppgång på gjorda placeringar.
Försäkringsrisken i avtalet är en procent av sparvärdet (med utgångspunkt från det senaste årsbeskedet närmare 8 000 kronor) vilket innebär att försäkringsrisken är tillräckligt stor (HFD 2015 not. 54). Sara har med andra ord tecknat en livförsäkring.
Eftersom livförsäkringen inte uppfyller villkoren för en pensionsförsäkring (avtalet kan t.ex. återköpas när Sara vill) är livförsäkringen en kapitalförsäkring (58 kap. 2 § andra stycket IL).
Amel har tecknat ett avtal hos ett utländskt livförsäkringsföretag som benämns Private Portfolio. Avtalet består av en spardepå och ett dödsfallskapital (ett fast belopp). Amel har betalat en engångspremie om 500 000 kronor. Amel har själv fått välja hur premien efter avdrag för avgifter ska placeras inom ramen för försäkringsföretagets utbud och det är livförsäkringsföretaget som äger tillgångarna i depån.
Avtalet upphör när Amel fyller 70 år och då betalas värdet i depån ut till Amel. Amel har rätt att avsluta avtalet och då betalas värdet i depån ut till Amel. Om Amel dör innan avtalet har avslutats kommer försäkringsföretaget att betala ut värdet i depån samt försäkringsersättningen (dödsfallskapitalet) till Sara som Amel angivit som förmånstagare. Dödsfallskapitalet är bestämt till 5 000 kronor.
Försäkringsgivaren tar ut en avgift (en riskpremie) för försäkringsrisken. Storleken på riskpremien beror bland annat på den försäkrades ålder och hur högt dödsfallskapital som är bestämt för avtalet.
Amel ställer sig nu frågan om Private Portfolio avtalet verkligen är en kapitalförsäkring.
Amel läser i avtalsvillkoren och konstaterar att sparandet sker hos ett utländskt livförsäkringsföretag, avtalet har en försäkrad person (Amel) och livförsäkringsföretaget äger tillgångarna i depån. Av det senaste årsbeskedet kan Amel läsa ut att värdet i depån är nästan 800 000 kronor efter god värdeuppgång på gjorda placeringar.
Det finns en försäkringsrisk i avtalet som är kopplad till ovissheten när Amel kommer att dö. Försäkringsersättningen är bestämd till 5 000 kronor men det saknas en koppling mellan försäkringsersättningen och värdet i spardepån under avtalstiden, till skillnad mot i exemplet ovan med Saras livförsäkring.
Amels Private Portfolio-avtal består av en livförsäkring med ett fast dödsfallskapital (5 000 kr) och en spardepå utan försäkringsrisk. Av rättspraxis framgår att en försäkringsrisk om en procent av försäkringskapitalet är en tillräcklig försäkringsrisk (HFD 2015 not. 54). Eftersom det i avtalet saknas en koppling mellan storleken på försäkringsersättningen som är bestämd till ett fast belopp och sparvärdet (försäkringskapitalet) under avtalstiden står spardepån inte under någon försäkringsrisk. Vad livförsäkringsföretaget ska betala ut till Sara om Amel dör under året är värdet av depån (som enligt senaste värdebesked var nästan 800 000 kronor) och försäkringsersättningen 5 000 kronor. Enligt Skatteverkets mening ska ett sådant avtal där det saknas en koppling mellan försäkringsrisken och marknadsvärdet i spardepån under avtalstiden behandlas som två avtal – en livförsäkring och en spardepå.
Den omständigheten att dödsfallskapitalet uppgår till en procent av engångspremien påverkar inte bedömningen eftersom det inte finns någon koppling under avtalstiden mellan dödsfallskapitalet (försäkringsrisken) och marknadsvärdet i spardepån. Spardepån står alltså inte under någon försäkringsrisk under avtalstiden.
Livförsäkringen uppfyller inte de kvalitativa villkoren för en pensionsförsäkring (ersättningen betalas ut som en engångssumma vid dödsfall) och är med andra ord en kapitalförsäkring (58 kap. 2 § andra stycket IL). Depån ska vid inkomstbeskattningen behandlas som en spardepå, d.v.s. enligt reglerna om kapitalbeskattning.
Kammarrätten har i en rad avgöranden prövat förfaranden där ägaren till en utländsk kapitalförsäkring placerat sina onoterade aktier i fåmansföretag, andelar i handelsbolag, licensrättigheter eller egna utfärdade reverser i depåförsäkringen och på så vis kringgått inkomstbeskattningen. Ett sådant förfarande bör enligt Skatteverket prövas utifrån samtliga omständigheter och i varje fall för sig. Det kan alltså bli aktuellt att beskatta en försäkringstagare på grundval av rättshandlingens verkliga innebörd eller genom att tillämpa skatteflyktslagen (se t.ex. KRNS 2005-06-21, mål nr 1132-04 och KRNS 2010-12-09, mål nr 630-632-10).
Även Högsta förvaltningsdomstolen har prövat transaktioner där utländska kapitalförsäkringar har använts för att undvika beskattning. I två domar underkände domstolen vissa ”kapitalförsäkringsupplägg” med handelsbolag inblandade, och ansåg efter en tolkning av den verkliga innebörden att de skattskyldiga personligen skulle beskattas för inkomsterna (RÅ 2008 ref. 41 och RÅ 2008 not. 113). Högsta förvaltningsdomstolen har även underkänt liknande transaktioner med stöd av skatteflyktslagen då förfarandet ansågs strida mot reglerna om kvalificerade andelar (RÅ 2010 ref. 51).
Ersättning som betalas ut till försäkringstagaren eller förmånstagaren d.v.s. till den person som enligt försäkringsavtalet har rätt till ersättningen i en kapitalförsäkring är skattefri (8 kap. 14 § IL).
En kapitalförsäkring kan fungera som säkerhet för utfäst pension till anställd personal vid så kallade direktpensionsutfästelser. Den anställda har då vanligtvis panträtt i kapitalförsäkringen. Om försäkringsföretaget i sådant fall betalar ut ersättningen till den tidigare anställda (panthavaren) är den ersättningen inte skattefri – ersättningen är i sådant fall pension. Läs mer om direktpension.