Vilka statliga stöd i form av skatteförmåner lämnar Skatteverket?

Statligt stöd är tillåtet i tre olika situationer

Huvudregeln är att det offentliga inte får lämna statligt stöd. Statligt stöd kan vara tillåtet om det på förhand har godkänts av EU-kommissionen. Ett stöd kan även vara tillåtet om det omfattas av en gruppundantagsförordning eller av en förordning om stöd av mindre betydelse. En förmån som uppfyller de villkor som ställs i en förordning om stöd av mindre betydelse är inte ett statligt stöd.

Godkännande av EU-kommissionen

Kommissionen kan när en stödåtgärd anmäls antingen förklara att den inte har några invändningar, eller – om den misstänker att stödet är oförenligt med den gemensamma marknaden – inleda en granskning. Inga stöd får genomföras innan ett slutligt beslut från kommissionen finns, vilket innebär att åtgärderna omfattas av det s.k. genomförandeförbudet i 108.3 EUF-fördraget.

Lättnader i beskattning av personaloptioner har prövats direkt mot EUF-fördraget och godkänts av kommissionen.

EU-kommissionens riktlinjer för statligt stöd

För de vanligaste stödområdena har EU-kommissionen antagit riktlinjer som klargör reglerna för när olika stödåtgärder anses förenliga med fördraget. Även stödåtgärder som omfattas av en riktlinje måste godkännas av EU-kommissionen innan de genomförs.

Skattebefrielse enligt LSE avseende användning av biogas och biogasol för uppvärmning och biogas och biogasol för motorbränsle har godkänts av kommissionen med stöd av Riktlinjer för Miljöskydd och energi för 2014–2020 (EEAG).

Skattebefrielse enligt LSE avseende användning av rena och höginblandade flytande biodrivmedel har godkänts av kommissionen med stöd av Riktlinjer för statligt stöd till klimat, miljöskydd och energi 2022 (CEEAG).

Systemet med tonnagebeskattning har godkänts av kommissionen med stöd av Riktlinjer för statligt stöd till sjötransport (2004/C 13/03).

Gruppundantagsförordningar

Det offentliga kan i vissa fall lämna stöd till vissa utpekade områden utan att först behöva vänta på EU-kommissionens godkännande. EU-kommissionen har fattat beslut om tre gruppundantagsförordningar med stöd av ett bemyndigande från rådet enligt artikel 109 i EUF-fördraget:

• Den allmänna gruppundantagsförordningen (GBER).
• Gruppundantagsförordningen för fiskeri- och vattenbruksproduktion (FIBER).
• Gruppundantagsförordningen om vissa kategorier av stöd inom jordbruks- och skogsbrukssektorn och i landsbygdsområden (ABER).

I dessa förordningar anges vilka grupper av stödåtgärder som är undantagna från skyldigheten att anmäla åtgärden till kommissionen innan den genomförs. För de stöd som Skatteverket lämnar tillämpas GBER och FIBER.

Vilka skatteförmåner omfattas av GBER och FIBER?

Om ett statligt stöd utformas i enlighet med de villkor som ställs i en gruppundantagsförordning är stödet tillåtet. Om kraven enligt förordningarna inte följs blir stödet däremot anmälningspliktigt och omfattas av genomförandeförbud.

GBER omfattar ett antal särskilda stödkategorier. En sådan stödkategori är stöd för små och medelstora företags tillgång till finansiering (artikel 21–24). I enlighet med artikel 21.3 kan riskfinansieringsstöd lämnas i form av skatteincitament för privata investerare som är fysiska personer som tillhandahåller riskfinansiering direkt eller indirekt till stödberättigade företag. Stöd i form av investeraravdrag omfattas av denna artikel.

En annan stödkategori i GBER är stöd till miljöskydd (artikel 36–49). Enligt artikel 44 kan stöd lämnas i form av nedsättning av miljöskatter enligt energiskattedirektivet. Flera stöd i form av skattebefrielse enligt LSE omfattas av denna artikel.

FIBER är tillämplig på stöd som beviljas små och medelstora företag som är verksamma inom produktion, beredning och saluföring av fiskeri- och vattenbruksprodukter om stödet inte överstiger vissa tröskelvärden, se artikel 1.1 och artikel 2 i FIBER. Skattebefrielse enligt LSE för energi- och koldioxidskatt på bränsle samt energiskatt på el inom yrkesmässig vattenbruksverksamhet omfattas av FIBER.

Stöd av mindre betydelse (de minimis)

EU-kommissionen har antagit fyra förordningar om stöd av mindre betydelse, s.k. de minimis-stöd. Av dessa förordningar följer att stöd som beviljas ett företag under en angiven tidsperiod och som inte överskrider ett bestämt belopp inte omfattas av anmälningsskyldigheten i artikel 108.3 i EUF-fördraget. Stöd av mindre betydelse anses nämligen inte uppfylla samtliga kriterier i artikel 107.1 och omfattas därmed inte heller av genomförandeförbudet i artikel 108.3. När kriterierna i artikel 107.1 inte är uppfyllda omfattas stödet inte av EU:s regler om statligt stöd.

Den stödgivande myndigheten får bara lämna stöd av mindre betydelse om villkoren i kommissionens regelverk om stöd av mindre betydelse är uppfyllda, se t.ex. artikel 6.3 i förordning nr 1407/2013.

De fyra förordningar som EU-kommissionen har antagit om stöd av mindre betydelse är följande:

• Kommissionens förordning (EU) nr 360/2012 av den 25 april 2012 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse som beviljas företag som tillhandahåller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.
• Kommissionens förordning (EU) nr 1407/2013 av den 18 december 2013 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse.
• Kommissionens förordning (EU) nr 1408/2013 av den 18 december 2013 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse inom jordbrukssektorn.
• Kommissionens förordning (EU) nr 717/2014 av den 27 juni 2014 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse inom fiskeri- och vattenbrukssektorn.

Vilka skatteförmåner omfattas av förordningarna om stöd av mindre betydelse?

Vissa av de stöd som Skatteverket lämnar har utformats för att uppfylla kommissionens regelverk för stöd av mindre betydelse. Det gäller det s.k. växa-stödet, skattereduktion vid mikroproduktion av förnybar el, stöd i form av lägre fastighetsskatt för vindkraftverk, avdrag från arbetsgivaravgifter inom ett stödområde (s.k. regionalt stöd), regional skattereduktion för boende i vissa områden och särskilt avdrag från egenavgifter i stödområde.

Beloppsgränser för att räknas som stöd av mindre betydelse

För att ett stöd ska anses vara ett stöd av mindre betydelse får det totala stöd som beviljas ett enda företag som huvudregel inte överstiga 200 000 euro under en period om tre beskattningsår i rad (det s.k. individuella taket), se artikel 3.2 i förordning nr 1407/2013.

Om beloppsgränsen överskrids blir stödet ett anmälningspliktigt statligt stöd som inte omfattas av undantagen för stöd av mindre betydelse och måste därför godkännas av EU-kommissionen för att kunna medges, se t.ex. artikel 3.7 i förordning nr 1407/2013.

För t.ex. jordbruks- och fiskerisektorerna gäller lägre individuella tak (20 000 euro för jordbrukssektorn och 30 000 euro för fiskeri- och vattenbrukssektorn), se artikel 3.2 i förordning nr 2019/316 och artikel 3.2 i förordning nr 717/2014.

Inom jordbruks-, fiskeri- och vattenbrukssektorerna finns dessutom s.k. nationella tak som inte får överskridas, se artikel 3.3 i förordning nr 2019/316 och artikel 3.3 i förordning nr 717/2014.

Det finns särskilda regler om i vilka fall statliga stöd enligt en förordning ska summeras med statliga stöd enligt en annan förordning. Stöd ska alltså läggas samman, kumuleras, i vissa fall, se t.ex. artikel 5 i förordning nr 1407/2013.

I avsaknad av ett centralt register för stöd av mindre betydelse sker kontrollen mot bakgrund av uppgifter från företagen, se t.ex. artikel 6.1 i förordning nr 1407/2013.

Verksamheten avgör vilken förordning som ska tillämpas

Avgörande för bedömningen av vilken förordning om stöd av mindre betydelse som är tillämplig, är den verksamhet som bedrivs i företaget, se t.ex. artikel 1.1 i förordning nr 1407/2013.

Den stödgivande myndigheten är skyldig att informera företagen om att det aktuella stödet är ett stöd av mindre betydelse genom att uttryckligen hänvisa till det regelverk som är tillämpligt, se t.ex. artikel 6.1 i förordning nr 1407/2013.