En EES-medborgare har uppehållsrätt som arbetssökande om hen har kommit till Sverige för att söka arbete och har en verklig möjlighet att få en anställning.
En EES-medborgare har uppehållsrätt som arbetssökande om hen har kommit till Sverige för att söka arbete och har en verklig möjlighet att få en anställning (3 a kap. 3 § 2 UtlL).
Det finns inte några gemenskapsregler som fastställer hur länge en EES-medborgare får uppehålla sig i en medlemsstat för att söka arbete. I ett avgörande har EU-domstolen uttalat sig om en nationell lagstiftning som avsåg en möjlighet till utvisning av en medborgare i annan medlemsstat om denne inom sex månader från inresan inte fått en anställning. Domstolen konstaterade att en tidsfrist om sex månader i princip inte kan anses otillräcklig för att ge den berörda personen en möjlighet att informera sig om de erbjudanden om anställning som motsvarar personens yrkesmässiga kvalifikationer och vidta nödvändiga åtgärder för att bli anställd. Om personen efter en sådan tidsfrist bevisar att hen fortfarande söker arbete och har en reell möjlighet att bli anställd, framhöll domstolen att personen inte kan tvingas att lämna den aktuella medlemsstaten (C-292/89, Antonissen).
En person som haft ett arbete i Sverige och blivit ofrivilligt arbetslös kan under vissa förutsättningar behålla sin uppehållsrätt som arbetstagare under tiden som personen är arbetssökande.
En EES-medborgare som är arbetssökande kan folkbokföras i Sverige om hen har uppehållsrätt vid tidpunkten för Skatteverkets beslut och det kan antas att personen kommer att regelmässigt tillbringa sin dygnsvila i landet under minst ett år (3 och 4 §§ FOL). Skatteverket gör en bedömning i varje enskilt ärende kring EES-medborgarens möjligheter att få en anställning och om det är antagligt att hen kommer att regelmässigt tillbringa sin dygnsvila i landet under minst ett år.