OBS: Detta är utgåva 2024.2. Visa senaste utgåvan.

En föredragning är en muntlig redovisning av beredningen av ett ärende. Föredragningen utgör ett viktigt moment i beslutsprocessen och ska koncentreras till väsentligheter.

Hur en föredragning går till

Innan ett beslut fattas sker ofta en muntlig redogörelse av ett ärende inför den eller de som ska besluta. En sådan redogörelse brukar kallas föredragning och den som utför denna arbetsuppgift brukar kallas föredragande. Föredragning sker efter ärendets beredning och är särskilt angeläget i svåra eller omfattande ärenden. En anledning till att ha föredragning av ett ärende kan också vara att beslut i ärendet ska fattas av flera personer.

I myndighetsförordningen finns regler om föredragning. Ärenden ska som huvudregel avgöras efter föredragning. I myndighetens arbetsordning eller i särskilda beslut får bestämmas att ärenden som avgörs av någon annan person än myndighetens chef inte behöver föredras (20 § myndighetsförordningen). För varje beslut ska det finnas en handling som bl.a. visar vem som varit föredragande.

Föredragningsteknik

Eftersom en föredragning ska mynna ut i att ett beslut fattas måste beslutsfattarna sättas in i ärendet. Alla relevanta omständigheter i ärendet måste därför redovisas. Därutöver måste föredraganden lämna upplysningar om vilka bestämmelser, dvs. lagar, förordningar och föreskrifter, som är tillämpliga, och om den rättspraxis, de förarbeten och uppfattningar i rättsvetenskapliga litteraturen inom det aktuella området som eventuellt finns.

Föredragningen är ett viktigt moment i beslutsprocessen och den ska därför koncentreras till väsentligheter. Omständigheter av underordnad betydelse ska inte belasta framställningen. Det är också viktigt att föredragningen disponeras så att den följer ett logiskt mönster, såväl innehållsmässigt som tidsmässigt.

I regel är situationen den att föredraganden är den som behärskar ärendet bäst. Många gånger är det till och med så att hen är den enda som är insatt i ärendet. Detta ställer höga krav på att föredragningen är korrekt och objektiv, jfr 5 § andra stycket FL. Argument såväl för som emot en viss utgång i ärendet måste således redovisas.

Föredraganden bör ha klart för sig vilken utgång i ärendet som hen anser vara den riktiga och ge sin ståndpunkt till känna under föredragningen.

Referenser på sidan

Lagar & förordningar

  • Myndighetsförordning (2007:515) [1]