Vissa omprövningsbeslut enligt FTL ska fattas av en särskilt kvalificerad beslutsfattare (SKB) som inte tidigare har prövat frågan.
För vissa andra beslut gäller en annan beslutsordning. De ska i stället förankras hos en SKB.
Om en fastighetsägare eller annan person som har rätt att begära omprövning är missnöjd med ett beslut i ett taxeringsärende och begär omprövning ska omprövningsbeslutet fattas av en tjänsteman som inte tidigare prövat frågan – en särskilt kvalificerad beslutsfattare, SKB (20 kap. 3 § första stycket FTL). Syftet med bestämmelsen är att bygga in ett kvalitetsstärkande moment genom att försäkra sig om att beslutsfattaren har hög kompetens, och att koppla in en annan tjänsteman än den som fattat grundbeslutet (prop. 2015/16:36 s. 13).
Omprövningen ska göras av en SKB som ”tidigare inte har prövat frågan”. Av förarbetena kan inte förstås annat än att med detta menas att det ska vara en SKB som inte tidigare har fattat beslut i frågan (prop. 2015/16:36 s. 16).
Skatteverket har gått ett steg längre i sin arbetsordning och där föreskrivit att den SKB som lämnat synpunkter inför ett tidigare beslut i samma ärende (förankring) inte får fatta omprövningsbeslut enligt 20 kap. 3 § FTL.
Även om den som är SKB kan vara diskvalificerad som beslutsfattare vid omprövningen så finns det inte något som hindrar att hen föredrar ärendet inför en omprövning eller att hen för Skatteverkets talan i saken i domstolen senare.
Varje år är en sakfråga för sig. Att en SKB har fattat ett omprövningsbeslut i en fråga för t.ex. år 1 hindrar alltså inte att hen senare fattar ett omprövningsbeslut om samma sak för år 3.
Det är vissa förutsättningar som måste vara uppfyllda för att det ska krävas att en SKB ska ompröva ett beslut.
För att en SKB måste vara den som fattar ett beslut ska den som beslutet gäller ha begärt omprövning av eller överklagat beslutet (20 kap. 3 § första stycket 1 FTL). Ett beslut som fattas på Skatteverkets initiativ omfattas alltså inte av kravet på en SKB som beslutsfattare.
Den som beslutet gäller måste vara oense med Skatteverket om utgången av ärendet (20 kap. 3 § första stycket 1 FTL). Den särskilda beslutsordningen med SKB kan alltså bli aktuell först om handläggaren bedömer att Skatteverket inte ska bifalla begäran om omprövning eller överklagandet fullt ut. Vid fullt bifall kan handläggaren själv fatta beslut i saken. Observera dock att ett sådant beslut kan behöva förankras hos en SKB.
Ett annat krav som ställs för att det måste vara en SKB som ska ompröva beslutet är att de omständigheter och bevis som åberopas inte redan har prövats vid en likadan omprövning (20 kap. 3 § första stycket 2 FTL). Om en SKB har omprövat frågan tidigare efter en begäran om omprövning och den som beslutet gäller senare begär omprövning på nytt eller överklagar utan att föra fram några nya omständigheter eller bevis kan alltså handläggaren fatta beslutet själv. Om handläggaren då bedömer att beslutet helt eller delvis ska bifallas måste denne dock först få beslutet förankrat hos en SKB.
Ärenden som inte ska prövas i sak undantas från kravet på att beslutsfattaren ska vara en SKB (20 kap. 3 § första stycket 3 FTL). Skatteverket ska alltså ta ställning i den materiella frågan för att beslutsordningen med SKB ska gälla.
Det innebär att avvisningsbeslut och avskrivningsbeslut inte omfattas. Detsamma gäller sådana beslut där myndigheten inte omprövar ärendet utan endast skiljer sig från det genom att överlämna det till annan myndighet, som t.ex. när ett överklagande med bristande sakprövningsförutsättningar kommit in, och ärendet därför överlämnas till förvaltningsrätten.
När prövningen är enkel kan handläggaren själv fatta beslut (20 kap. 3 § första stycket 4 FTL). Avsikten är att fånga in de ärenden där det är tydligt att det inte finns någon möjlighet för den som beslutet gäller att få bifall i sitt ärende (prop. 2015/16:36 s. 16).
Prövningen av om frågan är enkel måste göras i varje enskilt fall (prop. 2015/16:36 s. 17). Vid bedömningen ska såväl rättsfrågor som bevisfrågor beaktas. Rättsläget ska vara klart, vilket innebär att om det finns oklarheter i vad som är gällande rätt är prövningen vanligtvis inte enkel. När det är fråga om mer komplicerade bestämmelser är prövningen av den anledningen inte enkel. Om ärendet innefattar bevisfrågor ska bedömningen av dem vara självklar. Det ska alltså vara helt klart att den enskilda inte med tillräcklig styrka lyckats visa att hen t.ex. har haft en viss kostnad. En prövning som innebär att Skatteverket måste göra en skälighetsbedömning är inte enkel och prövningen av ett omfattande ärende bör inte heller betraktas som enkel (jfr prop. 2010/11:165 s. 1077).
Ett beslut om taxeringsåtgärder efter en domstols beslut gäller normalt en enkel fråga. När Skatteverket fattar beslut om taxeringsåtgärder med anledning av en domstols beslut innebär det endast att Skatteverket verkställer domen (jfr 20 kap. 20 § FTL).
Normalt bör det inte vara några problem att avgöra om den särskilda beslutsordningen är tillämplig eller inte. Om Skatteverket i ett ärende felaktigt bedömer att en vanlig handläggare och inte en SKB ska göra omprövningen är frågan vad det misstaget får för betydelse på omprövningsbeslutets giltighet.
Högsta förvaltningsdomstolen har i ett mål prövat giltigheten av ett beslut som fattats av en handläggare på Skatteverket, men som rätteligen skulle ha avgjorts av en skattenämnd (d.v.s. föregångaren till SKB) enligt 2 kap. 4 § TL (RÅ 1999 ref. 52). Domstolen, som inte undanröjde handläggarens beslut, uttalade att det bör vara möjligt att underlåta att undanröja ett taxeringsbeslut som har fattats på tjänstemannanivå trots att det borde ha avgjorts av en skattenämnd. Enbart det förhållandet att domstolen finner att en handläggare har missbedömt förutsättningarna för att avgöra ett ärende utan skattenämnden bör inte leda till att beslutet undanröjs. I stället bör man bedöma om Skatteverket i påtaglig omfattning har brutit mot de intressen som reglerna om skattenämndens medverkan i beslutsfattandet avser att skydda eller om beslutet måste undanröjas av andra skäl för att upprätthålla respekten för reglerna (prop. 2010/11:165 s. 1077).
Det finns uttryckliga regler om att bristande sammansättning av ledamöter (bristande domförhet) i en allmän domstol i vissa fall kan leda till undanröjande (50 kap. 28 § och 51 kap. 28 § RB), men det saknas sådana uttryckliga regler för de allmänna förvaltningsdomstolarna. Enligt regeringens bedömning bör bestämmelsen om särskild beslutsordning i 66 kap. 5 § SFL inte jämställas med en domförhetsbestämmelse. Kravet på SKB är inte heller direkt jämförbart med bestämmelsen om beslut i en skattenämnd eftersom omprövningsbeslutet ska fattas av Skatteverkets egna tjänstemän. Det talar för en något mer restriktiv inställning till återförvisning än vad RÅ 1999 ref. 52 ger uttryck för (prop. 2010/11:165 s. 1077 f.). Kammarrätten har i en dom valt att inte återförvisa ett anståndsärende för bristande beslutsförhet (KRNS 2012-10-12, mål nr 4272-12).
Att Skatteverket fattar formellt korrekta beslut är viktigt ur en rättssäkerhetssynpunkt för enskilda och ur en förtroendesynpunkt för Skatteverket.
Den första omprövningen av s.k. automatiska beslut vid allmän och förenklad fastighetstaxering behöver inte göras av en SKB (20 kap. 3 § andra stycket FTL).
Skatteverket tillämpar ett automatiskt beslutsförfarande för beslut som fattas helt enligt ett taxeringsförslag med eventuellt tillagda ändringar till ett förslag. Det gäller också för beslut som fattas enligt de uppgifter som fastighetsägaren har lämnat i en fastighetsdeklaration.
Vid det första beslutet är det alltså inte någon handläggare som prövar uppgifterna. Det kan komma att ske först vid en första omprövning. Därför gäller enligt 20 kap. 3 § andra stycket FTL inte kravet på att omprövningen ska göras av en SKB (prop. 2015/16:36 s. 17).
Omprövningsbesluten enligt 20 kap 3 § FTL ska föredras för en SKB av den handläggare som har utrett ärendet. En SKB som själv är utredande handläggare i ett ärende får själv fatta beslut i ärendet utan föredragning (Skatteverkets arbetsordning).
Det ska framgå av beslutshandlingen att beslutsfattaren är en SKB (Skatteverkets arbetsordning). Beslut om att utse en SKB, fattas av enhetschef eller skatteområdeschef. Varje SKB har riksbehörighet.