Preskription av arv

Yttersta preskriptionstid

Huvudregeln är att en arvinge enligt lag måste göra sin rätt till arv gällande inom den yttersta preskriptionstiden som är tio år från dödsfallet. Samma regel gäller för en testamentstagare. Om rätten till arv inträder senare, räknar man de tio åren från den tidpunkten (16 kap. 4 § ÄB).

Om faderskapet för en avliden person inte är fastställt och om fadern inte är känd för t.ex. dödsbodelägarna, måste fadern eller faderns släktingar som vill ärva personen göra sin rätt gällande inom tre månader från dödsfallet, eller om bouppteckningen förrättas senare, senast vid bouppteckningen (16 kap. 3 a § första stycket ÄB).

Förkortad preskriptionstid

Ibland blir preskriptionstiden kortare än den normala tioåriga preskriptionstiden.

Kortare preskriptionstid på grund av kungörelse om arv

Om Skatteverket har kungjort om arv enligt 16 kap. 1–3 §§ ÄB, måste arvingen eller testamentstagaren göra sin rätt till arv gällande inom fem år från dagen för kungörelsen.

Kortare preskriptionstid på grund av föreläggande att ta arv i anspråk

Om Skatteverket har förelagt en arvinge eller en testamentstagare att göra anspråk på ett arv eller en rätt enligt ett testamente, måste arvingen eller testamentstagaren göra sin rätt gällande inom sex månader från det att föreläggandet delgavs arvingen eller testamentstagaren (16 kap. 5 § ÄB).

Vad är följden av preskription?

Om en arvinge eller testamentstagare inte tillträder sitt arv och inte heller anmäler ett anspråk på arv i rätt tid, har hen förlorat rätten till arv (16 kap. 7 § ÄB).

Hur fördelas ett arv efter preskription?

När ett arv eller en rätt enligt testamente har preskriberats träder de som enligt arvsordningen, testamentets föreskrifter eller bestämmelserna i 11 kap. 6 och 7 §§ ÄB får rätt till lotten, in som arvingar eller testamentstagare (16 kap. 8 § ÄB).