HD, mål nr B 2048-15, Bokföringsbrott

Högsta domstolens dom den 29 mars 2016, mål nr B 2048-15

Sammanfattning

Ett utländskt företag som bedriver verksamhet i Sverige och som är skyldigt att registrera en filial här men underlåtit detta, undgår inte skyldigheter enligt filiallagen, t.ex. bokföringsskyldigheten. Bokföringsskyldigheten för filialer regleras inte i bokföringslagen utan i filiallagen. En företrädare kan därför inte dömas till bokföringsbrott eftersom 11 kap. 5 § brottsbalken endast omfattar den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen. Företrädare för utländska filialer som åsidosätter bokföringsskyldigheten enligt filiallagen ska därför vid misstanke om brott anmälas för försvårande av skattekontroll.

Referat

Avgörandet gäller ett utländskt företag som har ett fast driftställe i Sverige och bedrivit näringsverksamhet här. Bolaget har inte varit registrerat för F-skatt eller mervärdesskatt och har inte heller registrerat någon filial.

HD konstaterar att bolaget har varit etablerat i Sverige på ett sådant sätt att verksamheten inte omfattas av EU-bestämmelserna om fri rörlighet för varor och tjänster. Eftersom bolaget inte bedrivit sin verksamhet genom ett svenskt dotterföretag eller en agentur med verksamhet i Sverige, ska bolaget enligt 2 § första stycket lagen om utländska filialer m.m. (1992:160), filiallagen, driva verksamheten genom en filial här i landet och anmäla filialen för registrering. Av 11-14 §§ filiallagen framgår att utländska företag som omfattas av filiallagen är bokföringsskyldiga i Sverige. Att ett företag har underlåtit att fullgöra sin skyldighet att registrera filial medför inte, enligt HD, att det undgår andra skyldigheter enligt filiallagen.

Eftersom bokföringsskyldighet bedöms föreligga, prövar HD om företaget varit bokföringsskyldigt enligt bokföringslagen (1999:1078). Om bolaget varit bokföringsskyldighet enligt andra bestämmelser kan företrädaren inte dömas för bokföringsbrott, eftersom regleringen i 11 kap. 5 § brottsbalken anger att endast den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen kan dömas för bokföringsbrott.

I bokföringslagen finns i 2 kap. 7 § en bestämmelse under rubriken ”Bokföringsskyldighet för utländska filialer m.m.” som anger att det i filiallagen finns bestämmelser om bokföringsskyldighet för näringsverksamhet som bedrivs i Sverige av utländska företag och utomlands bosatta svenska eller utländska medborgare. HD konstaterar att regleringen i 2 kap. 1 – 5 §§ bokföringslagen måste förstås så att den avser endast svenska juridiska personer och inte även utländska juridiska personer. I 2 kap. 7 § bokföringslagen finns inte någon föreskrift om bokföringsskyldighet, bara en hänvisning till regler om sådan skyldighet i filiallagen. Bestämmelsen kan därför inte anses innebära att utländska företag är bokföringsskyldiga enligt bokföringslagen, utan skyldigheten baseras på föreskrifterna i filiallagen, särskilt 11 och 14 §§. HD konstaterar därför, inte minst på grund av den försiktighet som med hänsyn till legalitetsprincipen bör iakttas vid tolkning av straffbestämmelser, att ett åsidosättande av bokföringsskyldigheten i utländska företag inte kan anses vara ett åsidosättande av bokföringsskyldigheten enligt bokföringslagen.

Skatteverkets kommentar

Det har tidigare varit oklart vad som gäller i fråga om bokföringsskyldighet i det fall ett utländskt företag visserligen är skyldigt att registrera filial men inte har gjort det. HD konstaterar i domen att även om ett företag har underlåtit att fullgöra sin skyldighet att registrera filial medför inte det att företaget undgår andra skyldigheter enligt filiallagen som t.ex. bokföringsskyldigheten. Domen klargör också innebörden av den s.k. bryggan mellan 2 kap. 7 § bokföringslagen och filiallagen, där 2 kap. 7 § bokföringslagen endast är en hänvisning till att regleringen rörande bokföringsskyldighet m.m. finns i filiallagen och har ingen materiell innebörd i sig. Hur bokföringsskyldigheten ska fullgöras regleras genom kopplingen tillbaka till bokföringslagens bestämmelser i 14 § filiallagen som anger att för filialens bokföring gäller, utöver vad som föreskrivits i 11 – 13 §§ i tillämpliga delar detsamma som för ett svenskt företag av motsvarande slag.

Domen innebär att en företrädare för en utländsk filial som åsidosätter bokföringsskyldigheten enligt filiallagen inte kan dömas för bokföringsbrott. Skatteverkets uppfattning är dock att det under sådana förhållanden som förelåg i domen är möjligt att döma för försvårande av skattekontroll enligt 10 § skattebrottslagen (1971:69). Vid misstanke om ett sådant brott ska därför anmälan göras med stöd av 17 § skattebrottslagen.

För utomlands bosatta svenska och utländska medborgare som bedriver näringsverksamhet i Sverige är regleringen densamma som den för filialer i 11 §. 26 § filiallagen anger att näringsverksamhet som bedrivs i Sverige av utomlands bosatta svenska eller utländska medborgare ska ha en egen bokföring som är skild från verksamheten i utlandet. Någon motsvarande bestämmelse som den i 14 § för filialer med kopplingen tillbaka till bokföringslagen finns dock inte för dessa fysiska personer.

Det är fortfarande oklart om filiallagen innebär en bokföringsskyldighet för utländska juridiska personer som är skattskyldiga i Sverige därför att de bedriver näringsverksamhet här men inte är skyldiga att registrera filial, t.ex. för att näringsverksamheten omfattas av bestämmelserna om fri rörlighet för varor och tjänster i EUF-fördraget.