Huvudregeln för tilläggsskatt

Definitionen av huvudregel för tilläggsskatt och begreppet kvalificerad huvudregel (IIR)

I lagen finns en definition av vad som avses med huvudregel för tilläggsskatt i 2 kap. 4 § TSL. Definitionen får betydelse vid tillämpningen av övriga bestämmelser i TSL eftersom andra länders implementering av motsvarande lagstiftning påverkar skattskyldigheten för svenska koncernenheter. Därför måste företag och skattemyndigheter kunna utvärdera om andra koncernenheter i samma koncern är föremål för beskattning enligt ett likartat regelverk i de länder där koncernenheterna hör hemma.

Vid tillämpning av den svenska lagen om tilläggsskatt ska med huvudregel för tilläggsskatt avses en stats regelverk som innebär att moderenheter i en koncern beräknar och betalar sin andel av tilläggsskatten för lågbeskattade koncernenheter i koncernen (2 kap. 4 § första stycket TSL ).

För att utgöra en huvudregel för tilläggsskatt ska regelverket vara likvärdigt med och administreras på ett sätt som är förenligt med

1. bestämmelserna i minimibeskattningsdirektivet, i den ursprungliga lydelsen, eller
2. när det gäller en stat utanför Europeiska unionen, modellreglerna (2 kap 4 § andra stycket TSL).

Bestämmelsen motsvarar artikel 3.18 i minimibeskattningsdirektivet som definierar begreppet kvalificerad huvudregel (qualified IIR). Av artikeln framgår att med en kvalificerad huvudregel avses en uppsättning regler som genomförs i den nationella lagstiftningen i en jurisdiktion under förutsättning att denna jurisdiktion inte tillhandahåller några fördelar relaterade till dessa regler. Det krävs vidare att reglerna är likvärdiga med de regler som fastställs i minimibeskattningsdirektivet eller med OECD:s modellregler, enligt vilka moderenheten i en koncern beräknar och betalar sin andel av tilläggsskatten för de lågbeskattade koncernenheterna i koncernen. Som ytterligare förutsättning gäller att reglerna ska administreras på ett sätt som är förenligt med reglerna i minimibeskattningsdirektivet eller, när det gäller stater utanför EU, med OECD:s modellregler. Prövningen av om ett annat lands regler motsvarar begreppet kvalificerad huvudregel bör därför inte ske mellan två jurisdiktioners lagstiftning. I stället ska jämförelsen ske i förhållande till minimibeskattningsdirektivet eller modellreglerna om det inte finns konstitutionella eller lagliga hinder mot detta (prop. 2023/24:32 s.132 f.).

Ett tredje rekvisit som ska vara uppfyllt för att ett regelverk ska behandlas som en huvudregel för tilläggsskatt är att den stat som infört regelverket inte får ge förmåner för att kompensera för regelverket (2 kap. 5 § tredje stycket TSL).

Detta rekvisit är avsett att ge lika villkor i alla de jurisdiktioner som har antagit regler om minimibeskattning. Ordet förmåner omfattar alla typer av fördelar som tillhandahålls av en stat, inklusive skatteincitament, bidrag och subventioner oavsett genom vilken mekanism som förmånen tillhandahålls. I förarbetena ges ett exempel på en situation när staten tillhandahåller en kvittningsmöjlighet mot andra skatter som motsvarar en del av den skatt som betalats enligt IIR. I det fallet har staten inte antagit en kvalificerad IIR-regel (prop. 2023/24:32 s. 132).

Skattskyldighet enligt huvudregeln för tilläggsskatt

Om tillämpningen av bestämmelsen om nationell tilläggsskatt inte leder till att samtliga tilläggsskattebelopp i koncernen tas ut i sin helhet är svenska koncernenheter skattskyldiga för tilläggsskatt enligt bestämmelserna i 6 kap. 4–8 §§ TSL (6 kap. 3 § TSL).

Skattskyldighet enligt huvudregeln gäller för koncernenheter som är moderenheter och avser alla lågbeskattade koncernenheter, som moderenheten direkt eller indirekt har ett ägarintresse i. Eftersom Sverige har infört en nationell tilläggsskatt kommer koncernenheter i Sverige inte att anses lågbeskattade. Samma bedömning gäller koncernenheter i andra länder som har infört nationell tilläggsskatt om den uppfyller kraven för att vara en kvalificerad nationell tilläggsskatt. Dessa koncernenheter anses inte heller lågbeskattade vid tillämpning av huvudregeln. Det uppkommer därför ingen skattskyldighet enligt huvudregeln avseende tilläggsskattebelopp för dessa koncernenheter.

Huvudregeln i TSL motsvaras av artikel 5–8 i minimibeskattningsdirektivet där det anges vilka moderenheter som är skattskyldiga enligt huvudregeln för tilläggsskatt (Income Inclusion Rule, IIR-regeln). Huvudregeln har företräde framför kompletterings­regeln som i minimibeskattningsdirektivet och modellreglerna benämns Undertaxed Profit Rule (UTPR-regeln). Bestämmelserna i TSL motsvaras i huvudsak av artikel 2.1–2.3 i modellreglerna.

Utgångspunkten är att huvudregeln ska tillämpas så högt upp i koncernens ägarkedja som möjligt. Detta kallas för top-down approach. I första hand ska huvudregeln därför tillämpas på moderföretaget. Detta företag anses vara bäst lämpat att säkerställa att den effektiva skattesatsen för koncernen i en stat inte understiger minimiskattenivån, eftersom det normalt är skyldigt att konsolidera räkenskaper för alla enheter i koncernen (jfr. skäl 8 i minimibeskattningsdirektivet).

Ett fast driftställe kan inte utgöra moderföretag, mellanliggande moderenhet eller delägd moderenhet. Ett fast driftställe kan därför inte vara skattskyldigt för tilläggsskatt enligt huvudregeln.

Skattskyldigheten för moderföretag som hör hemma i Sverige

Ett moderföretag som har ett direkt eller indirekt ägarintresse i en lågbeskattad koncernenhet är skattskyldigt för sin andel av koncernenhetens tilläggsskattebelopp (6 kap. 4 § TSL). Bestämmelsen ger uttryck för den top-down approach som är en grundprincip i reglerna om internationell tilläggsbeskattning.

Bestämmelsen innebär att om moderföretaget i en koncern som omfattas av reglerna hör hemma i Sverige är det skattskyldigt här för tilläggsskatt enligt huvudregeln, om det inte är en undantagen enhet. Skattskyldigheten avser lågbeskattade koncernenheter, som moderföretaget har ett ägarintresse i, och som hör hemma i en annan stat eller som är statslöst. Moderföretagets ägarintresse kan vara såväl direkt som indirekt. Det har inte någon betydelse hur stor ägarandel moderföretaget har i den lågbeskattade koncernenheten, så länge enheten uppfyller förutsättningarna för att vara en koncernenhet.

Vanligtvis är det svenska moderföretaget den enda enheten som ska tillämpa huvudregeln. Det är endast om delägda moderenheter i koncernen omfattas av en huvudregel för tilläggsskatt och dessa äger lågbeskattade koncernenheter som någon annan moderenhet än moderföretaget kommer att tillämpa huvudregeln.

Skattskyldigheten omfattar lågbeskattade koncernenheter oavsett om moderföretaget har ett ägarintresse i dem endast under del av beskattnings­året eller om ägandeförhållandet består under hela beskattningsåret. Det innebär att skattskyldigheten gäller lågbeskattade koncernenheter som har förvärvats eller sålts under beskattningsåret. Hur stor del av året koncern­enheten har ägts av moderföretaget har inte betydelse för om tilläggsskatt ska betalas avseende enheten, men det påverkar beräkningen av tilläggs­skattebeloppet.

Moderföretaget ska betala en så stor andel av tilläggsskattebeloppet som svarar mot dess direkta eller indirekta ägarintresse i den lågbeskattade koncernenhetens justerade vinst. Av 6 kap. 4 § andra stycket TSL framgår att moderföretagets andel är koncernenhetens justerade resultat efter avdrag för det resultat som tillhör andra ägar­intressen delat med det totala justerade resultatet.

När det gäller en lågbeskattad investeringsenhet beaktas det redan vid beräkningen av tilläggsskattebeloppet enligt 7 kap. 27–32 §§ TSL om vissa av investeringsenhetens ägarintressen hänförts till ägare utanför koncernen. Det innebär att vid tillämpningen av huvudregeln för tilläggsskatt behöver moderföretaget inte göra någon ny beräkning av hur stor del av tilläggs­skatte­beloppet avseende en investeringsenhet som är hänförlig till dess ägarintresse, utan hela investeringsenhetens tilläggskattebelopp svarar mot moderföretagets ägarintresse i investeringsenheten.

Beräkningen av det resultat som tillhör andra ägarintressen framgår av 6 kap. 7 § TSL (6 kap. 4 § tredje stycket TSL).

Skattskyldighet för mellanliggande moderenheter

Huvudregeln för tilläggsskatt tillämpas i vissa fall på en mellanliggande moderenhet i Sverige. Om huvudregeln ska tillämpas på en mellan­liggande moderenhet ska den tillämpas på det sätt som beskrivs för moderföretag i 6 kap. 4 § TSL och moderenhetens andel av tilläggsskatten ska beräknas enligt 6 kap. 7 § TSL.

Det krävs inte att en mellanliggande moderenhet har ett ägarintresse av en viss storlek i den lågbeskattade koncernenheten för att huvudregeln ska tillämpas på den. Det räcker att moderenheten har ett ägarintresse i den lågbeskattade koncernenheten och att båda enheterna ingår i samma koncern (prop. 2023/24:32 s. 592).

Bestämmelsen om skattskyldighet enligt huvudregeln för mellanliggande moderenhet innebär att den mellanliggande moderenheten ska betala sin andel av tilläggsskatte­beloppet för en lågbeskattad koncernenhet om inte något av de två undantagen som beskrivs i bestämmelsen är tillämpliga. En mellanliggande moderenhet är skattskyldig för tilläggsskatt enligt huvudregeln om inte

• enhetens moderföretag eller en annan mellanliggande moderenhet med ett bestämmande inflytande över moderenheten omfattas av en huvudregel för tilläggsskatt, eller
• enhetens moderföretag är undantaget från att tillämpa huvudregeln eller kompletteringsregeln enligt artikel 50 i minimibeskattningsdirektivet (6 kap. 5 § TSL).

Det första undantaget när en mellanliggande moderenhet inte är skattskyldig för tilläggsskatt enligt huvudregeln ger uttryck för top- down approach, som innebär att tilläggsskatten ska betalas så högt upp i ägarkedjan som möjligt. Undantaget ska förhindra dubbelbeskattning. Om däremot situationen är sådan att den högre placerade mellanliggande moderenheten inte har ett bestämmande inflytande över den lägre mellanliggande moderenheten är båda moderenheterna skattskyldiga för tilläggsskatt avseende samma

lågbeskattade koncernenhet. Båda enheterna ska då tillämpa huvudregeln och beräkna sin andel av tilläggsskatten avseende den lågbeskattade koncernenheten. Eventuell dubbelbeskattning undanröjs genom avräkning.

En investeringsenhet eller ett fast driftställe kan inte utgöra en mellanliggande moderenhet (2 kap. 12 § TSL). Vid bedömningen av detta undantag ska andelar i en lågbeskattad koncernenhet som allokeras till ett fast driftställe anses tillhöra det fasta driftställets huvudenhet (prop. 2023/24:32 s. 292).

Det andra undantaget när en mellanliggande moderenhet inte är skattskyldig för tilläggsskatt enligt huvudregeln har införts mot bakgrund av artikel 50 i minimi­beskattnings­direktivet. I denna artikel framgår att det finns ett undantag som gäller medlemsstater där högst tolv moderföretag som faller inom direktivets tillämpningsområde hör hemma. Undantaget i artikel 50 i minimibeskattningsdirektivet gäller endast under de sex räkenskapsår som infaller närmast efter den 31 december 2023. Hänvis­ningen till minimibeskattningsdirektivet är utformad som en statisk hänvisning och gäller direktivet i en viss lydelse.

Av förarbetena framgår att bestämmelsen är nödvändig för att uppfylla minimibeskattningsdirektivets föreskrift i artikel 6 att huvudregeln endast ska tillämpas på mellanliggande moder­enheter med moderföretag som hör hemma utanför EU. I de flesta fall gäller i en sådan situation att ett moderföretag inom EU omfattas av en huvudregel eftersom medlemsstaterna är skyldiga att införa en huvudregel och tilläggsbeskatta lågbeskattade koncernenheter såväl inom som utanför den egna staten. I det fall moderföretaget är undantaget från att tillämpa huvudregeln och kompletteringsregeln enligt artikel 50 i minimibeskattningsdirektivet skulle dock huvudregeln tillämpas på sådana moderföretags mellanliggande moder­enheter om inte undantaget i andra punkten fanns. Genom undantaget säkerställs att huvudregeln inte tillämpas för mellanliggande moderenheter i de fall enhetens moderföretag är undantaget från att tillämpa huvudregeln. Det innebär att eventuella tilläggsskattebelopp i en sådan koncern kommer att tas ut med stöd av kompletteringsregeln (prop. 2023/24:32 s. 593).

Skattskyldighet för delägda moderenheter

Principen att huvudregeln ska tillämpas så högt upp i ägarkedjan som möjligt gäller inte i ägarstrukturer med delat ägande. För att säkerställa att tilläggsskatten tas ut med korrekt belopp ska ett dotterföretag som är en delägd moderenhet tillämpa huvudregeln, oavsett om moderföretaget tillämpar regeln eller inte. Vad som gäller moderföretag enligt 6 kap. 4 § TSL gäller därför även för en delägd moderenhet om denna inte direkt eller indirekt ägs av en annan delägd moderenhet som omfattas av en huvudregel (6 kap. 6 § TSL).

Innebörden av bestämmelsen är att i en ägarkedja av delägda moderenheter är lägre placerade delägda moderenheter undantagna från skyldigheten att betala tilläggsskatt. Det gäller under förutsättning att den delägda moderenheten helt och hållet ägs av en annan delägd moderenhet som ska tillämpa huvudregeln. En delägd moderenhet är dock skattskyldig för tilläggsskatt enligt huvudregeln även om moderföretaget eller en högre placerad mellanliggande moderenhet också omfattas av en huvudregel.

Även med en delägd moderenhet kan situationen uppstå att fler än en moderenhet ska tillämpa huvudregeln. För att undvika dubbelbeskattning ska avräkning ske enligt 6 kap. 8 § TSL.

Anledningen till att även delägda moderenheter är skattskyldiga för tilläggsskatt enligt huvudregeln är att om huvudregeln endast skulle tillämpas av moderföretaget i en ägarkedja med delägda moderenheter finns det en risk att tilläggsskatten inte skulle kunna tas ut i sin helhet av någon stat. Det skulle även öka risken för skatteundandragande.

OECD illustrerar problemet med följande exempel i kommentaren (punkt 8 i kommentaren till artikel 2 i modellreglerna).

• Ett moderföretag äger 60 procent av aktierna i en delägd moderenhet.
• Den delägda moderenheten äger i sin tur 100 procent av aktierna i en lågbeskattad koncernenhet.
• Utomstående äger resterande 40 procent av aktierna i den delägda moderenheten.

Om endast moderföretaget var skattskyldigt för tilläggsskatt enligt huvudregeln avseende den lågbeskattade koncernenheten skulle moderföretaget vara skattskyldigt för en andel om 60 procent av tilläggsskatten. Utan en särskild regel för delägda moderenheter skulle 40 procent av tilläggsskatten avseende den lågbeskattade koncernenheten inte tas ut. Genom att en delägd moderenhet är skattskyldig för tilläggsskatt elimineras risken att tilläggsskatten inte betalas och minoritetsägarna får också bära en del av skattekostnaden.

Skattskyldigheten för en delägd moderenhet avser endast de lågbeskattade koncernenheter som den delägda moderenheten har ett direkt eller indirekt ägarintresse i. Det finns inte något krav på att den delägda moderenheten ska ha ett ägarintresse av viss omfattning i den lågbeskattade koncernenheten.

Beräkning av det resultat som tillhör andra ägarintressen

Enligt huvudregeln ska en moderenhet betala sin andel av tilläggsskattebeloppet för en lågbeskattad koncernenhet (6 kap. 4 § första stycket TSL). Moderenhetens andel av tilläggsskatten beräknas utifrån direkt och indirekt ägande. Den utgörs av moderenhetens andel av den lågbeskattade koncernenhetens justerade resultat, efter avdrag för det resultat som tillhör andra ägarintressen, delat med den lågbeskattade koncernenhetens totala justerade resultat under beskattningsåret (6 kap. 4 § andra stycket TSL).

När moderenheten direkt eller indirekt äger alla andelar i en lågbeskattad koncernenhet kommer dess andel av tilläggsskatten för den lågbeskattade koncernenheten alltid att vara 100 procent. Detsamma gäller moderenhetens andel av tilläggsskatten för moderenheten själv om moderenheten är lågbeskattad.

I de fall när den moderenhet som är skattskyldig inte direkt eller indirekt innehar samtliga andelar i den lågbeskattade koncernenheten måste hänsyn tas till utomstående ägarintressen vid beräkningen av moderenhetens andel av den lågbeskattade koncernenhetens justerade resultat. Beräkningen innebär att den lågbeskattade koncernenhetens justerade resultat ska minskas med den andel av resultatet som är hänförligt till andra ägare. Skillnaden ska sedan, enligt 6 kap. 4 § andra stycket TSL, divideras med den lågbeskattade koncernenhetens totala justerade resultat för att få fram moderenhetens andel av den lågbeskattade koncernenhetens tilläggsskattebelopp.

Av 6 kap. 7 § TSL framgår enligt vilka principer beräkningen av andelen av det justerade resultatet i en lågbeskattad koncernenhet som ska hänföras till moderenheten respektive till andra ägare ska ske. Utgångspunkten för beräkningen är att andra ägarintressens andel av det justerade resultatet är det belopp som skulle ha ansetts höra till andra ägarintressen enligt principerna i en sådan allmänt erkänd redovisningsstandard som används i moderföretagets koncernredovisning. För moderenheter som inte är moderföretag ska beräkningen göras som om de vore moderföretag vilket innebär att moderenheten ska antas ha upprättat en koncernredovisning enligt allmänt erkänd redovisningsstandard dvs. en hypotetisk koncernredovisning. Om det är moderföretagets andel av tilläggsskattebeloppet som ska beräknas ska beräkningen göras utifrån den faktiskt upprättade koncernredovisningen. Vid denna beräkning ska den lågbeskattade koncernenhetens justerade resultat anses utgöra dess nettoresultat

Det är nödvändigt att alla moderenheter inom gruppen tillämpar samma redovisningsprinciper vid fördelningen av tilläggsskatten. Annars kan det inträffa att tilläggsskatten inte tas ut i sin helhet eller att den lågbeskattade inkomsten dubbelbeskattas.

När en hypotetisk koncernredovisning upprättas ska fyra antaganden göras enligt 6 kap. 7 § TSL:

1. Moderenheten ska anses ha upprättat koncernredovisning i enlighet med den allmänt erkända redovisningsstandarden.
2. Moderenheten ska anses ha ett sådant bestämmande inflytande i koncernenheten som kräver konsolidering post-för-post i denna koncernredovisning.
3. Hela det justerade resultatet ska anses vara hänförligt till transaktioner med enheter som inte är koncernenheter.
4. Alla ägarintressen som inte direkt eller indirekt ägs av moderenheten ska anses tillhöra ägare som inte är koncernenheter.

Antagandet i 6 kap. 7 § 2 TSL om att moderenheten ska anses ha bestämmande inflytande i koncernenheten görs för att den lågbeskattade koncernenhetens samtliga inkomster och utgifter ska beaktas och inte bara nettovinsten enligt kapitalandelsmetoden. Det är nödvändigt för att kunna bestämma vilken andel av den lågbeskattade koncernenhetens inkomster som ska fördelas till andra ägare enligt den aktuella redovisningsstandarden.

I en koncernredovisning undantas normalt koncerninterna transaktioner. Enligt 6 kap. 7 § 3 TSL ska det dock antas att den lågbeskattade koncernenhetens justerade resultat inte i någon del är hänförligt till transaktioner med andra koncernenheter. Det belopp som ska fördelas till en skattskyldig moderenhet är det justerade resultatet vilket innebär att det inkluderar inkomster och utgifter från koncerninterna transaktioner.

Genom det fjärde antagandet som framgår av 6 kap. 7 § 4 TSL behandlas andra koncernenheter i koncernen med ägarintressen i den lågbeskattade koncernenheten på samma sätt som ägare som inte ingår i koncernen. Det säkerställer att endast inkomster som faktiskt är hänförliga till andelar som moderenheten direkt eller indirekt äger ingår i moderenhetens andel.

Avräkning av tilläggsskatt när flera moderenheter är skattskyldiga för samma tilläggsskattebelopp enligt en huvudregel

En moderenhets andel av tilläggsskattebeloppet beräknas för varje moderenhet för sig, utan hänsyn till andra moderenheters andelar. Av 6 kap. 8 § TSL framgår hur moderenheter ska avräkna tilläggsskatt som ska betalas av andra moderenheter om flera moderenheter i en ägarkedja ska tillämpa huvudregeln för tilläggsskatt i 6 kap. 4 § TSL i förhållande till samma lågbeskattade koncernenhet. Avräkningsregeln ska förhindra dubbelbeskattning av koncernens justerade vinst. Avsikten med regeln är att en andel av koncernens justerade vinst endast ska beskattas i en stat.

När flera moderenheter i samma ägarkedja är skyldiga att betala en andel av tilläggsskattebeloppet för en lågbeskattad koncernenhet uppstår dubbelbeskattning. För att förhindra att tilläggsskatt betalas med ett högre belopp än det tilläggsskattebelopp som har beräknats för enheten enligt 3 kap. TSL ska en moderenhet högre upp i ägarkedjan avräkna den andel av tilläggsskatten som en annan moderenhet lägre ner i ägarkedjan ska betala enligt en huvudregel. Avräkning kan inte ske med ett högre belopp än den avräknande moderenhetens andel av den tilläggsskatt som svarar mot den indirekta ägarandelen för vilken avräkning sker (6 kap. 8 § TSL).

Avräkning ska ske redan vid fördelningen av tilläggsskatten mellan moderenheterna och inte när tilläggsskatten senare ska betalas.

Det finns situationer när två eller flera moderenheter i samma ägarkedja är skattskyldiga för samma lågbeskattade koncernenhets tilläggsskattebelopp. En sådan situation kan inträffa när två mellanliggande moderenheter är skattskyldiga enligt huvudregeln och den högre placerade mellanliggande moderenheten inte har ett bestämmande inflytande över den lägre placerade mellanliggande moderenheten och den lägre placerade mellanliggande moderenheten ensam äger den lågbeskattade koncernenheten (jfr artikel 6 och 7 i minimibeskattningsdirektivet). Ett annat exempel på en sådan situation är om ägarkedjan innehåller två delägda moderenheter och den högre placerade delägda moderenheten inte helt äger den andra moderenheten (jfr artikel 8 i minimibeskattningsdirektivet).

Förhållandet mellan skatteavtal och huvudregeln för tilläggsskatt

Det är en allmän utgångspunkt att skatteavtal inte begränsar en avtalsslutande stats rätt att beskatta personer med hemvist i denna stat. Det finns dock vissa specificerade undantag som artikel 1 punkt 3 i OECD:s modellavtal. Vad gäller huvudregeln (IIR-regeln) är det moderföretaget som är skattskyldigt för den eventuella tilläggsskatt som uppstår på grund av att det finns koncernenheter som hör hemma i en lågskattejurisdiktion. Huvudregeln fungerar på ett sätt som är nära jämförbart med en CFC-regel (Controlled Foreign Company) och ger upphov till samma frågor vad avser förenligheten med skatteavtal. Om förhållandet mellan skatteavtal och CFC-regler konstateras i punkt 81 i kommentaren till artikel 1 punkt 3 i modellavtalet att eftersom CFC-regler innebär att en stat beskattar personer med hemvist i den avtalsslutande staten står reglerna inte i strid med skatteavtal. Detta gäller även om det aktuella skatteavtalet inte innehåller en bestämmelse motsvarande artikel 1 punkt 3 i modellavtalet.

Av förarbetena framgår att detta resonemang på motsvarandesätt kan anses gälla för huvudregeln. Den föreslagna huvudregeln för tilläggsskatt är mot bakgrund härav enligt regeringens bedömning förenlig med bestämmelserna i skatteavtal som bygger på OECD:s modellavtal (prop. 2023/24:32 s. 139 f.).