Skatt på energi - begreppen ”för in” och ”tar emot” vid införsel av sådana bränslen som avses i 6 kap. 1 § LSE från ett annat EU-land

1 Sammanfattning

Skatteverket anser att 6 kap. 10 § 2 LSE ska uppfattas som att det i varje given situation bara finns en aktör som uppfyller förutsättningarna för att vara skattskyldig.

Vad gäller begreppet ”för in” anser Skatteverket att den som låter föra in bränsle till Sverige, antingen genom att själv transportera bränslet eller genom att anlita en transportör för transporten till Sverige, ska anses vara den som ”för in” bränslet.

Skatteverket anser att begreppet ”tar emot” avser det fallet att någon i Sverige beställer bränsle från ett annat EU-land och bränslet transporteras till Sverige på annat sätt än att beställaren själv transporterar bränslet eller anlitar en transportör för transporten. Den som beställt bränslet är då den som ”tar emot” bränslet.

2 Frågeställning

Fråga har uppkommit om vad som i 6 kap. 10 § 2 LSE menas med begreppen ”för in” och ”tar emot” bränsle från ett annat EU-land.

3 Gällande rätt m.m.

3.1 Lagen om skatt på energi

Skattskyldig är den som för in sådana bränslen som avses i 6 kap. 1 § lagen (1994:1776) om skatt på energi (LSE) till Sverige från ett annat EU-land eller tar emot en sådan leverans från ett annat EU-land utan att vara godkänd som lagerhållare (6 kap. 10 § 2 LSE).

3.2 Proposition 1994/95:54, genomförande av direktiv 92/12/EEG

Vid införandet av LSE infördes bestämmelser om att den som från ett annat EU-land för in eller tar emot skattepliktigt bränsle är skattskyldig. I propositionen utvecklades inte vad som avsågs med begreppen ”för in” och ”tar emot” (jfr prop. 1994/95:54).

Inte heller i senare propositioner har begreppen ”för in” och ”tar emot” förklarats vad gäller sådant bränsle som avses i 6 kap. 1 § LSE. Däremot har begreppens innebörd tydliggjorts i propositioner avseende beskattning av andra punktskattepliktiga varor.

3.3 Proposition 2009/10:40, genomförande av direktiv 2008/118/EG

I samband med genomförandet av direktiv 2008/118/EG i den numera upphävda lagen om tobaksskatt, den numera upphävda lagen om alkoholskatt och LSE tydliggjordes innebörden av begreppen ”för in” och ”tar emot” avseende bestämmelser om skattskyldighet för varor som omfattades av direktivet, dvs. varor för vilka punktskattereglerna harmoniserats inom EU. Bl.a. följande anfördes.

Ett förtydligande kan åstadkommas genom att reglerna konstrueras så att begreppen ”för in” eller ”tar emot” tydligt knyts till den som rent faktiskt ser till att varan kommer till Sverige från ett annat EU-land. Det är just den person som rimligen kan, och därför bör, fullgöra skyldigheten att föranmäla varan och ställa säkerhet för skatten. Skattskyldig i egenskap av att ”föra in” en vara ska således den vara som faktiskt för in varan till Sverige i kommersiellt syfte, antingen genom att själv transportera varan eller genom att anlita en transportör för transporten till Sverige. Den som efter att ha beställt en vara ”tar emot” varan här, när den kommer från ett annat EU-land, ska vara skattskyldig i denna egenskap.

För att åskådliggöra vem som är skattskyldig i Sverige för beskattade varor gavs några exempel. Ett fall är då en näringsidkare på egen hand för hit skattepliktiga beskattade varor för att använda varorna i kommersiell verksamhet här. Det kan t.ex. vara en tobakshandlare som reser till ett annat EU-land och förvärvar beskattade tobaksvaror, som tobakshandlaren själv transporterar hem till Sverige och säljer i sin butik. Det kan också handla om att tobakshandlaren beställer beskattade varor från ett annat EU-land och uppdrar till en transportör att föra hem varorna för hans eller hennes räkning. I båda dessa fall är det den svenska tobakshandlaren som har att föranmäla varorna och ställa säkerhet för skatten samt att betala skatten här när varorna förts in till Sverige. Man kan också tänka sig att den svenska tobakshandlaren med verksamhet i Sverige beställer beskattade varor från en handlare i ett annat EU-land och ber att denne transporterar varorna till Sverige. Även i detta fall är den svenska tobakshandlaren skyldig att föranmäla varorna och ställa säkerhet samt skyldig att betala skatten. I detta fall i egenskap av att vara den som tar emot varorna här (notera att det inte är distansförsäljning om mottagaren är näringsidkare). Är det i stället så att tobakshandlaren i det andra EU-landet, utan att ha fått någon beställning i förväg, för in beskattade tobaksvaror till Sverige och väl i Sverige kontaktar, eller blir kontaktad av, tobakshandlare här, åligger det den utländska tobakshandlaren att föranmäla varorna och ställa säkerhet för den svenska tobaksskatten samt att betala skatten här (prop. 2009/10:40 s. 139 f.). I anslutning till ovanstående exempel angavs att de även är giltiga avseende bränslen.

3.4 Proposition 2019/20:47, skatt på plastbärkassar

I prop. 2019/20:47 s. 51 f., Skatt på plastbärkassar, fördes ett motsvarande resonemang avseende begreppen ”för in” och ”tar emot” som i prop. 2009/10:40 s. 139 f.

3.5 Proposition 2021/22:61, genomförande av direktiv (EU) 2020/262

I samband med genomförandet av direktiv (EU) 2020/262 flyttades bestämmelsen om skattskyldighet för den som för in eller tar emot sådant bränsle som avses i 6 kap. 1 § LSE från ett annat EU-land utan att vara godkänd som lagerhållare till 6 kap. 10 § 2 LSE. Av författningskommentaren till 6 kap. 10 § LSE framgår att någon ändring av begreppens innebörd inte är avsedd (jfr prop. 2021/22: 61 s. 474).

Avseende bestämmelserna om oegentlighetsbeskattning av harmoniserade punktskattepliktiga varor som flyttas utan att omfattas av ett elektroniskt förenklat administrativt dokument fördes ett motsvarande resonemang avseende begreppen ”för in” och ”tar emot” som i prop. 2009/10:40 s. 139 f. och prop. 2019/20:47 s. 51 f. (prop. 2021/22:61 s. 266).

4 Bedömning

Begreppen ”för in” och ”tar emot” förekommer i flera bestämmelser och i flera punktskattelagar. Begreppen har inte definierats i lag, men innebörden av begreppen har beskrivits i flera propositioner. Dessa beskrivningar är samstämmiga och det kan inte utläsas annat än att avsikten är att begreppen ska ha samma innebörd i de bestämmelser där begreppen förekommer. Skatteverket anser därmed att de uttalanden som gjorts avseende innebörden av begreppen i dessa propositioner kan ge ledning vid avgörande av vem som ”för in” eller ”tar emot” bränsle vid tillämpning av 6 kap. 10 § 2 LSE.

Mot bakgrund av utformningen av 6 kap. 10 § 2 LSE och de ovan nämnda propositionsuttalandena anser Skatteverket att bestämmelsen ska uppfattas som att det i varje given situation bara finns en aktör som uppfyller förutsättningarna för att vara skattskyldig och att begreppen ”för in” respektive ”tar emot” ska ges följande innebörd.

Vad gäller begreppet ”för in” anser Skatteverket att den som låter föra in bränsle till Sverige, antingen genom att själv transportera bränslet eller genom att anlita en transportör för transporten till Sverige, ska anses vara den som ”för in” bränslet.

Skatteverket anser vidare att begreppet ”tar emot” avser det fallet att någon i Sverige beställer bränsle från ett annat EU-land och bränslet transporteras till Sverige på annat sätt än att beställaren själv transporterar bränslet eller anlitar en transportör för transporten. Den som beställt bränslet är då den som ”tar emot” bränslet.