Folkbokföringens betydelse för begreppet bosatt i Sverige i 3 kap. 3 § IL

1 Sammanfattning

Skatteverket anser med hänsyn till förarbetsuttalandena i bl.a. prop. 1999/2000:2 och prop. 2004/05:19 att vid tolkning av begreppet ”bosatt i Sverige” i 3 kap. 3 § IL är utgångspunkten att en person som är folkbokförd här i Sverige är att se som bosatt här i landet.

Det skatterättsliga bosättningsbegreppet i ovan nämnda lagrum måste dock skiljas från det som gäller enligt folkbokföringslagstiftningen. En persons folkbokföring är därmed inte avgörande för om han ska anses som ”bosatt i Sverige”.

Vid inkomstbeskattningen ska istället beaktas de faktiska omständigheterna som har gällt i det enskilda fallet. Det är de objektivt konstaterbara fakta som rör den skattskyldiges bosättningsförhållanden som ska bedömas. I aktuella bestämmelser i skattelagstiftningen finns inte något som säger att personens avsikt ska beaktas.

Genom sina uttalanden har lagstiftaren avsett att det ska ha varit fråga om en verklig och varaktig bosättning här i landet när det skatterättsliga uttrycket ”bosatt i Sverige” ska anses vara för handen. En konsekvens av detta resonemang anser Skatteverket är att vid inflyttning till Sverige kan en person inte betraktas som ”bosatt i Sverige” om han inte uppfyller det tidsmässiga kravet för stadigvarande vistelse.

Den som flyttat ut ur Sverige utan att anmäla utvandring ska inte heller enbart p.g.a. sin folkbokföring anses bosatt här om det kan konstateras att personen faktiskt har lämnat landet och vistelsen utomlands inte är tillfällig.

2 Bakgrund och frågeställning

I ett antal ärenden har fråga ställts om vilken betydelse det har att någon är folkbokförd när det ska avgöras om personen är bosatt i Sverige enligt bestämmelserna i 3 kap. 3 § första stycket 1 inkomstskattelagen (1999:1229), IL.

Frågeställningarna gäller olika typer av situationer. Det kan exempelvis vara fråga om fall där person varit folkbokförd här i landet under en relativt sett lång tid, men sedan utvandrar utan att göra en anmälan om detta till folkbokföringen. Det rör sig vidare om fall där personen invandrat men efter kort tid, kanske bara några månader, flyttat ut från Sverige. Denna utflyttning kan ha föranlett personen att anmäla sin utflyttning till folkbokföringen men det förekommer även att någon anmälan om utflyttning inte lämnas in till Skatteverket. Ytterligare två exempel är när den skattskyldige folkbokförts vid inflyttningen men vid den första taxeringen hävdar att registreringen är felaktig och därmed inte kan leda till att han ska anses bosatt eller fall då en person inte folkbokfört sig vid inflyttningen men vistelsen ändå kan leda till att personen betraktas som bosatt här i enlighet med 3 kap. 3 § första stycket 1 IL.

3 Gällande rätt m.m.

Den som är bosatt i Sverige är obegränsat skattskyldig enligt 3 kap. 3 § första stycket 1 IL.

Tidigare användes uttrycket egentligt ”bo och hemvist” i Sverige vilket infördes i skattelagstiftningen genom tillkomsten av kommunalskattelagen (1928:370), KL. Detta begrepp blev det avgörande rekvisitet för skattemässig bosättning och därmed obegränsad skattskyldighet i Sverige. Som bosatt i Sverige räknades i första hand den som hade sitt egentliga bo och hemvist här i landet, jfr punkt 1 av anvisningarna till 53 § KL.

Begreppet egentligt bo och hemvist som användes i KL definierades aldrig av lagstiftaren. I förarbetena till KL uttalades att man inte i uttrycket bosatt ville lägga in en annan betydelse än detta begrepp hade i mantalsskrivningsförfattningarna, jfr Kommunalskattekommittén, SOU 1924:53 sid. 444. Mantalsskrivningen var dock inte avsedd att ha någon betydelse för skattskyldigheten. Detta framgick av den dåvarande regleringen i sista stycket i punkt 1 av anvisningarna till 53 § KL. Skattskyldighetens omfattning skulle enligt KL bestämmas endast av bosättningen. För tiden dessförinnan hade mantalsskrivningen varit avgörande för skattskyldigheten. Ändringen motiverades av bl.a. önskemålen att kunna beskatta även utländska medborgare som vistades stadigvarande i Sverige utan att mantalsskrivningsskyldighet förelåg.

I det slutbetänkande som lämnades av utredningen om översyn av de skatterättsliga hemvistbegreppen, SOU 1997:75, föreslogs bl.a. att de som enligt bestämmelserna i folkbokföringslagen (1991:481),FOL, skulle vara folkbokförda här i landet också skulle räknas som bosatta här. Detta förslag ledde dock inte till någon lagstiftning.

Uttrycket ”egentligt bo och hemvist” i KL byttes i IL ut mot uttrycket bosatt.

I förarbeten till IL, jfr prop. 1999/2000:2 sid. 51, återfinns följande kommentar som är av intresse.

”Innehållet i definitionen i första stycket är hämtat i fråga om

– punkt 1 (bosatt här) från punkt 1 första stycket av anvisningarna till 53 § KL,. . .

Bestämmelsen i punkten 1 fanns med redan vid KL:s tillkomst. Den är i sak oförändrad sedan dess. I dagens lagtext används uttrycket egentligt bo och hemvist. Det har ändrats till bosatt, vilket är ett övergripande uttryck som innefattar både bo och hemvist. Avsikten är inte att det skall innebära någon ändring i sak. Jämför t.ex. 6–13 §§ folkbokföringslagen (1991:481).”

I prop. 2004/05:19 ”Beskattning av utomlands bosatta” på sid. 30 återfinns följande uttalande, som är av intresse.

”När det gäller begreppet ”bosatt i Sverige” finns det inte någon definition av ordet bosatt i inkomstskattelagen. Detta innebär att ordet får tolkas enligt sin allmänna innebörd och motsvarar då normalt det som används i folkbokföringslagen (1991:481). Enligt huvudregeln för folkbokföring i 7 § första stycket folkbokföringslagen skall en person anses bosatt på den fastighet där han regelmässigt tillbringar eller, när byte av bostad har skett, kan antas komma att regelmässigt tillbringa sin dygnsvila. Den som därigenom kan anses vara bosatt på fler än en fastighet anses vara bosatt på den fastighet där han sammanlever med sin familj eller med hänsyn till övriga omständigheter får anses ha sin egentliga hemvist. Av andra stycket samma paragraf följer att en person skall anses regelmässigt tillbringa dygnsvilan på en fastighet där han under sin normala livsföring tillbringar dygnsvilan minst en gång i veckan eller i samma omfattning men med en annan förläggning i tiden.”

I folkbokföringshänseende gäller bl.a. följande vid in- och utvandring.

Vid invandring till Sverige ska en person folkbokföras om det kan antas att han under sin normala livsföring kommer att tillbringa sin regelmässiga dygnsvila under minst ett år. Även den som kan antas komma att regelmässigt tillbringa sin dygnsvila både inom och utom landet skall folkbokföras om han med hänsyn till samtliga omständigheter får anses ha sitt egentliga hemvist här. Detta regleras i 3 § FOL.

Vid utvandring från Sverige ska en person som under sin normala livsföring kan antas tillbringa sin regelmässiga dygnsvila utom Sverige under minst ett år avregistreras från folkbokföringen som utflyttad. Från denna regel finns vissa undantag. Detta regleras i 20 § FOL.

Den som in- eller utvandrar ska anmäla detta inom en vecka från invandringen och senast en vecka före utresan, jfr 25, 26 och 27 §§ FOL.

Vid flyttning till Sverige gäller den nya folkbokföringen från och med den faktiska flyttningsdagen om flyttningen har anmälts inom en vecka. När beslut om ändrad folkbokföring fattas utan anmälan (tredskoskrivning) gäller den nya folkbokföringen från och med beslutets dag. Kommer en flyttningsanmälan inte in i tid gäller den nya folkbokföringen från och med den dag då anmälan kom in till behörig myndighet (Skatteverket eller Försäkringskassan), jfr 35 § FOL.

Vid flyttning till utlandet upphör den flyttande att vara folkbokförd utresedagen (flyttningsdagen) eller om flyttningen anmäls senare den dag anmälan kom in. När beslutet om avregistrering meddelas utan anmälan från den flyttande gäller avregistrering från och med beslutets dag.

4 Skatteverkets bedömning

Skatteverket anser med hänsyn till förarbetsuttalandena i bl.a. prop.1999/2000:2 och prop. 2004/05:19 att vid tolkning av begreppet ”bosatt i Sverige” i 3 kap. 3 § IL är utgångspunkten i och för sig den att en person som är folkbokförd här i Sverige ses som bosatt här i landet enligt 3 kap. 3 § IL.

Det skatterättsliga bosättningsbegreppet i ovan nämnda lagrum måste ändock skiljas från det som gäller enligt folkbokföringslagstiftningen. En persons folkbokföring är därmed inte avgörande för om han ska vara att anse som ”bosatt i Sverige.”

Vid inkomstbeskattningen ska istället beaktas de faktiska omständigheterna som har gällt i det enskilda fallet. Det är de objektivt konstaterbara fakta som rör den skattskyldiges bosättningsförhållanden som ska bedömas. Till skillnad från bestämmelserna i FOL finns det i aktuella bestämmelser i skattelagstiftningen inte något som säger att personens avsikt ska beaktas.

Skatteverket anser att lagstiftaren, genom sina uttalanden och hänvisningar till folkbokföringslagstiftningen i de förarbeten som nämnts ovan under gällande rätt, avsett att det ska ha varit fråga om en verklig och varaktig bosättning här i landet när det skatterättsliga uttrycket ”bosatt i Sverige” ska anses vara för handen. En konsekvens av detta resonemang anser Skatteverket är att vid inflyttning till Sverige kan en person inte betraktas som ”bosatt i Sverige” enligt 3 kap. 3 § första stycket 1 IL om han inte uppfyller det tidsmässiga kravet för stadigvarande vistelse, jfr 3 kap. 3 § första stycket 2 IL. Den som flyttat ut ur Sverige utan att anmäla utvandring ska inte heller enbart p.g.a. sin folkbokföring anses bosatt här om det kan konstateras att personen faktiskt har lämnat landet och vistelsen utomlands inte är tillfällig.

Skatteverket vill därtill lägga följande. Den bedömning som ska göras av om en person har sin bosättning här i landet ska inte blandas samman med den samlade bedömning som görs av ett antal kriterier när det avgörs om någon har väsentlig anknytning till Sverige, jfr 3 kap. 3 § första stycket 3 IL och 3 kap. 7 § IL. Begreppen bosatt, stadigvarande vistelse och väsentlig anknytning är självständiga kriterier som vart och ett innebär obegränsad skattskyldighet.