Hantering av mervärdesskatt vid s.k. vidarefakturering m.m.

Sammanfattning

Nedan följer RSV:s syn på vad som bör godtas vid hantering av mervärdesskatt vid s.k. vidarefakturering m.m.

Bolaget har inkommit med generella frågor vad gäller hantering av mervärdesskatt vid s.k. vidarefakturering och därvid också berört mervärdesskatteaspekter på utlägg eller kostnadsfördelning i koncernförhållanden etc. Med anledning därav lämnar Riksskatteverket (nedan kallat RSV) följande synpunkter.

1 Utlägg

Med utlägg i mervärdesskattelagens mening torde i allmänhet avses sådana utgifter som en säljare bestrider för köparens räkning, men som ligger utanför säljarens egna kostnadselement för tillhandahållandet i fråga. De civilrättsliga reglerna kan här vara vägledande, dvs. vem som slutligen bör ses som betalningsskyldig gentemot tredje man för utgiften i fråga.

Om kunden är betalningsskyldig gentemot tredje man vid kreditaffärer torde det vara fråga om ett utlägg. I motsatt fall, dvs. om säljaren är betalningsskyldig gentemot tredje man, torde man kunna hävda att fråga är om en kostnad för säljaren. En förutsättning för att man ska kunna betrakta en debitering som säljaren gör som ett utlägg är vidare att debiteringen motsvarar säljarens självkostnad utan vinstpålägg. Ytterligare en förutsättning för att ett belopp ska behandlas som ett utlägg i ML:s mening är att detta står i överensstämmelse med god redovisningssed. Frågan har behandlats i Riksskatteverkets Handledning för Mervärdesskatt 2001 avsnitt 13.

2 Inköp/försäljning

De flesta inköp som görs sker för att användas och förbrukas i en näringsidkares egen huvudsakliga verksamhet. Det förekommer dock att ett bolag köper in en vara eller en tjänst med avsikten att direkt sälja varan eller tjänsten vidare till en bestämd tredje part. Det kan vara fråga om ett inköp som görs för en sådan vidareförsäljning åt t.ex. ett annat bolag i en koncern, en kund eller en leverantör.

Om en näringsidkare avtalar om och behandlar ett förvärv som ett inköp i bokföringen för att sedan sälja den vidare, vilket redovisas som en försäljning, är det i princip alltid ett förvärv för verksamheten och en omsättning i denna. Detta gäller även om varan eller tjänsten inte är att hänföra till den egna huvudsakliga verksamhet, så som denna bedrivs eller som den är avsedd att bedrivas enligt bolagsordning eller liknande. Näringsidkaren ska bokföra förvärvet i räkenskaperna och göra avdrag för den ingående skatten samt redovisa utgående skatt vid sin försäljning till tredje part.

Följande avgörande från Regeringsrätten (RR) målnr. 2809-1999 får anses belysa denna problematik. Domen avsåg tjänster utförda av anställd personal i det ifrågavarande förbundet till andra förbund med vilka man delade kansli, samverkansavtal fanns. RR ansåg att förbundet tillhandahöll tjänster till de övriga förbunden. Förbundet köpte in olika tillhandahållanden som avsåg inköp för både förbundet och övriga förbund som man hade samverkansavtal med. Fakturan skickades till förbundet som ingått avtalet med säljaren och mottagaren av fakturan avser att "dela upp" fakturan på de övriga förvärvarna. I den aktuella situationen har förbundet som mottagit fakturan avdragsrätt för hela fakturabeloppet. Utgående skatt ska sedan debiteras på de tjänster som tillhandahölls övriga förbunden.

3 Vidarefakturering eller kostnadsfördelning

Det förekommer att bolag som ingår i någon form av intressegemenskap gör förvärv som inte direkt eller enbart är avsedd för den egna verksamheten. Bolaget samordnar inköp och ingår avtal med en leverantör. Därefter avses kostnaden föras vidare till det/de bolag som slutligen har behov av den inköpta varan eller tjänsten. Att endast ett av bolagen ingår avtalet med leverantören kan bero på att bolaget har rabatter eller andra förmåner som på detta sätt även kommer de "slutliga förvärvarna", de som konsumerar varan eller tjänsten, tillgodo. Förfarandet synes vara vanligt när det gäller bolag inom en koncern. Denna situation, när bolagen skickar vidare kostnaden till övriga bolag som ska var med och dela på kostnaden, brukar kallas vidarefakturering eller kostnadsfördelning. Vad som här anges om kostnadsfördelning är inte de situationer när säljaren angett felaktig mottagare på fakturan (se vidare RSV:s skrivelse 1999-12-09, dnr. 11530-99/100).

Som framhållits ovan under avsnitt 2 bör ett inköp till t.ex. ett koncernbolag, men där den slutliga användningen avses ske i annat koncernbolag, normalt kunna hanteras som inköp och vidareförsäljning, varvid mervärdesskatt tas ut i varje omsättningsled. Särskilt bör observeras regeln i 6kap 7§ mervärdesskattelagen (1994:200), ML, som innebär att om någon i eget namn förmedlar en vara eller tjänst för annans räkning och uppbär likviden för varan eller tjänsten skall vid bedömning av skattskyldigheten för omsättningen av varan eller tjänsten denna anses omsatt såväl av honom som av hans huvudman.

RSV har uppfattat att det centrala i KPMG:s frågor är om det vid vidarefakturering/kostnadsfördelning är tillåtet att tillämpa vissa förenklade förfaranden i mervärdesskattehanteringen.

RSV anser därvid att det i fall av samordnade inköp inte kan godtas att det bolag som gentemot leverantören står som förvärvare och faktureras hela beloppet, själv enbart vidarefördelar kostnaden inklusive av leverantören debiterad mervärdesskatt. Om en sådan vidarefördelning sker, utan att omsättning och fakturering mellan inköpande bolag och de slutliga förvärvarna förekommer, har dessa ingen rätt till avdrag eller återbetalning av ingående skatt. En sådan rätt till avdrag eller återbetalning kan enligt RSV:s mening inte grundas på den omsättning och fakturering som skett i ledet leverantör – inköpande bolag.