Mervärdesskatt vid ersättning för rättegångskostnader

Sammanfattning

Riksskatteverket har fått en förfrågan från en advokatbyrå om mervärdesskatt vid ersättning för rättegångskostnader. Skrivelsen avser att belysa frågeställningar i samband med detta.

Riksskatteverket har mottagit Er skrivelse om mervärdesskatt vid ersättning för rättegångskostnader. I Er skrivelse anges att Ni ofta företräder parter i civilrättsliga domstolsprocesser. Rättegångarna avslutas regelmässigt med att parterna framställer yrkanden om ersättning för rättegångskostnader i målet. Skrivelsen innehåller ett antal frågor som syftar till att klargöra om mervärdesskatt ska tas ut när ersättning erhålls för rättegångskostnader.

Enligt Er uppfattning ska förlorande part alltid betala ersättning för rättegångskostnader jämte moms eftersom systemet för debitering av moms utgår ifrån att den siste i konsumtionskedjan ska erlägga momsen oavsett om denne är skattskyldig till mervärdesskatt eller inte. Alla länkar i konsumtionskedjan ska också debitera mervärdesskatt på det mervärde som varje länk tillfört.

Gällande rätt

Enligt 2 kap 1 § mervärdesskattelagen (1994:200), ML, förstås med omsättning av tjänst bl.a. att en tjänst mot ersättning utförs, överlåts eller på annat sätt tillhandahålls någon.

Av artikel 2 i sjätte direktivet framgår att mervärdesskatt ska betalas för leverans av varor eller tillhandahållande av tjänster som sker mot vederlag inom landets territorium av en skattskyldig person i denna sin egenskap.

Av EG-domstolens praxis framgår att ett tillhandahållande av tjänster mot vederlag ska grunda sig på en avtalssituation mellan den som tillhandahåller tjänsten och köparen. Den ersättning som säljaren erhåller ska också stå i proportion till den nytta som köparen tillförs (se C-16/93, Tolsma, punkt 13-14).

Av 8 kap. 3 § ML framgår att den som bedriver verksamhet som medför skattskyldighet får göra avdrag för ingående skatt som hänför sig till förvärv eller import i verksamheten.

En vara eller tjänst är att anse som förvärvad eller införd i en sådan verksamhet endast i den mån varan eller tjänsten ska användas eller förbrukas i verksamheten (prop. 1993/94:99 s. 209).

Enligt EG:s sjätte direktiv artikel 17.2 medges avdrag för ingående skatt i den mån varorna eller tjänsterna används för den skattskyldiga personens skattepliktiga transaktioner.

I sjätte direktivet artikel 17.5 i anges bland annat att när varor och tjänster är avsedda att användas av en skattskyldig person såväl för transaktioner på vilka mervärdesskatten är avdragsgill, som för transaktioner på vilka mervärdesskatten inte är avdragsgill, ska bara den andel av mervärdesskatten vara avdragsgill som kan hänföras till de förstnämnda transaktionerna.

Av EG-domstolens praxis framgår att artikel 17.2, 17.3 och 17.5 i sjätte direktivet ska tolkas så att det i princip krävs ett direkt och omedelbart samband mellan en viss ingående transaktion och en eller flera utgående transaktioner för vilka rätt till avdrag föreligger, för att avdragsrätt för ingående skatt ska tillerkännas den skattskyldige och för att avgöra omfattningen av en sådan rätt (se C-98/98 Midland Bank, punkt 24 och C-408/98 Abbey National, punkt 26).

EG-domstolen har också i mål C-16/00 Cibo Participations, punkt 33, ansett att avdragsrätt föreligger för en skattskyldig person allmänna omkostnader eftersom sådana kostnader utgör en del av kostnadskomponenterna för ett företags produkter. Tjänsterna har i dessa fall i princip ett direkt och omedelbart samband med hela den skattskyldiges ekonomiska verksamhet.

Frågan om en banks avdragsrätt för advokatkostnader i samband med en skadeståndsprocess har varit föremål för prövning av EG-domstolen i mål C-98/98 Midland Bank. Omständigheterna i målet var sådana att banken tillhandahöll såväl tjänster som var skattepliktiga som tjänster som var undantagna. EG-domstolen har i punkt 31 i domen ansett att det normalt inte föreligger något direkt och omedelbart samband mellan en utgående transaktion och tjänster som en skattskyldig använt till följd av och efter genomförandet av nämnda transaktion. Det är visserligen riktigt att kostnaden för att förvärva nämnda tjänster är en följd av den utgående transaktionen. Denna kostnad är dock inte en del av den utgående transaktionens olika kostnadskomponenter. De nämnda tjänsterna har därför inget direkt och omedelbart samband med den utgående transaktionen. Kostnaden för dessa tjänster är däremot en del av den skattskyldiges allmänna omkostnader, och är i denna egenskap en del av kostnadskomponenterna för ett företags produkter. Sådana tjänster har således ett direkt och omedelbart samband med hela den skattskyldiges verksamhet, så att rätt till avdrag regleras i artikel 17.5 i det sjätte direktivet och mervärdesskatten i enlighet med dessa bestämmelser endast delvis är avdragsgill.

Utgången kan enligt domstolen endast bli annorlunda om den skattskyldige på objektiva grunder kan påvisa att kostnaderna avseende varor och tjänster som den skattskyldige använt som en följd av genomförandet av en transaktion för vilken rätt till avdrag föreligger, undantagsvis är en del av denna transaktions kostnadskomponenter (C-98/98, punkt 32).

Enligt 8 kap. 5 § ML föreligger endast rätt till avdrag för ingående skatt om den kan styrkas enligt vad som föreskrivs i 17, 19 och 20 §.

I 8 kap. 17 § ML anges att vid förvärv från någon som är skattskyldig ska avdragsrätten styrkas genom en faktura eller därmed jämförlig handling som avses i 11 kap.

Av 11 kap. 5 § ML framgår vad en faktura ska innehålla. Den ska bl. a. innehålla uppgift om ersättningen, skattens belopp utställarens och mottagarens namn och adress eller någon annan uppgift genom vilket denne kan identifieras.

RSV:s bedömning

Den part som förlorar ett mål i en civilrättslig domstolsprocess kan förpliktigas att utge ersättning för att täcka motpartens rättegångskostnader. Ersättningen grundar sig inte på något avtal om köp eller byte mellan parterna och den förlorande parten kan inte anses ha tillförts några fördelar som står i relation till den ersättning han förpliktigas att betala. Detta medför att den part som erhåller ersättningen inte kan anses ha utfört eller tillhandahållit en tjänst mot vederlag till den förlorande parten. I detta led finns det således inte någon omsättning av tjänst som det ska utgå mervärdesskatt på.

Den förlorande parten kan inte heller anses ha förvärvat tjänster från motpartens ombud eftersom något avtalsförhållande inte finns mellan dem. Någon möjlighet för den förlorande parten att göra avdrag för den mervärdesskatt som motpartens ombud debiterat finns därför inte.

Det är den som anlitar ett ombud i samband med civilrättsliga processer som får anses som förvärvare av den tjänsten, även om motparten senare åläggs att ersätta rättegångskostnaderna. Bedriver den som anlitat ombudet en verksamhet som medför skattskyldighet får tjänsterna anses anskaffade för att användas och förbrukas i verksamheten om processen avser en tvist som uppkommit inom ramen för den yrkesmässiga verksamheten. I sådant fall får den ingående skatten anses ha ett sådant direkt och omedelbart samband med den mervärdesskatteskyldiges verksamhet att avdragsrätt föreligger.

Om processen har uppkommit inom ramen för en yrkesmässig verksamhet som endast delvis medför skattskyldighet ska avdraget minskas i motsvarande mån. Detta gäller dock inte om den skattskyldige på objektiva grunder kan visa att kostnaderna för processen har ett direkt och omedelbart samband med genomförandet av en transaktion för vilken rätt till avdrag föreligger.

En förutsättning för att avdrag ska kunna medges den som anlitat ombudet är att avdraget kan styrkas med en faktura eller därmed jämförlig handling som avses i 11 kap. ML.

Ersättningen i sig utgör inte en transaktion som omfattas av skattskyldighet enligt ML. Vid beräkningen av ersättningens storlek bör dock hänsyn tas till om den part som anlitat ombudet har haft rätt till avdrag för den ingående skatten. I den omfattning som en rättegångspart har rätt till avdrag för den mervärdesskatt som hans ombud debiterar blir mervärdesskatten inte en kostnad för honom. Den ersättning som yrkas bör därför minskas i motsvarande mån.

Har en rättegångspart inte rätt till avdrag för mervärdesskatt som det av honom anlitade ombudet debiterar blir mervärdesskatten däremot en kostnad för honom. När ersättningen beräknas bör därför hänsyn tas till att även mervärdesskatten på de förvärvade tjänsterna utgör en kostnad för honom.