Svea HovR – Konkursansökan och överklagad konkursfordran

Svea hovrätts beslut den 14 augusti 2013, mål nr Ö 7430-13

Sammanfattning

En överklagad skattefordran kan vara klar i den mening som avses i 2 kap. 9 § konkurslagen (KonkL) om huvuddelen av skattefordran kan anses vara klar och förfallen. Detta får anses gälla även om den ostridiga delen av fordran inte är självständig i förhållande till den tvistiga delen.

Referat

På ansökan av Skatteverket beslutade tingsrätten att försätta S i konkurs. Statens fordran som uppgick till ca 1,3 mkr grundades på ett omprövningsbeslut efter revision.

S överklagade konkursbeslutet och anförde som grund att han hade överklagat Skatteverkets omprövningsbeslut samt begärt anstånd med betalningen. Statens fordran var därmed inte ostridig och hade inte vunnit laga kraft. Skatteverket medgav inte anstånd med betalning av skatten. Anstånd med betalning av skattetillägget medgavs dock.

Till stöd för att S var på obestånd hade Skatteverket åberopat presumtionsregeln i 2 kap. 9 § KonkL. Hovrätten konstaterade då först att eftersom S hade överklagat konkursfordran måste hovrätten självständigt och på grundval av materialet i målet pröva om och i vad mån det föreligger en klar och förfallen skuld (jfr NJA 2001 s. 548 och NJA 2011 s. 411).

Med beaktande av de omständigheter som framkommit i skattemålet bedömde hovrätten att det inte fanns anledning att ifrågasätta att S var skattskyldig för de aktuella inkomsterna. Även om fordringens belopp skulle kunna komma att jämkas fanns det inte anledning att ifrågasätta att fordringen i huvuddelen var klar och förfallen. Då S inte hade visat att han inte var på obestånd avslogs överklagandet.

Skatteverkets kommentar

För att Skatteverket ska kunna åberopa presumtionsregeln i 2 kap. 9 § KonkL krävs att skattefordran är klar och förfallen. En fordran bör anses vara klar, om den har fastställts genom lagakraftvunnen dom eller om den är ostridig. Den bör också anses klar om gäldenären bestrider den men bestridandet är uppenbart ogrundat (se prop. 1975:6 s. 158 samt NJA 1992 s. 578 och NJA 1999 s. 97).

I ett tidigare avgörande från Svea hovrätt hade en gäldenär delgetts en betalningsuppmaning enligt 2 kap. 9 § KonkL för en fordran om ca 265 000 kr. Gäldenären hade medgett betalningsskyldighet med ca 122 000 kr. Hovrätten ansåg att fordran inte var klar och att presumtionen om obestånd i 2 kap. 9 § KonkL därför inte var tillämplig (RH 1992:75). Avgörande för om presumtionsregeln kan tillämpas när endast en del av fordran vitsordas är om den ostridiga delen av fordran kan anses som självständig i förhållande till den tvistiga delen (se NJA 1982 s. 366).

I aktuellt avgörande omfattar konkursfordran en fordran på inkomstskatt. Gäldenären bestrider inte att han har haft de inkomster som Skatteverket påstår. Det som är tvistigt är om gäldenären ska beskattas för inkomst av tjänst eller inkomst av näringsverksamhet. Detta påverkar i sin tur möjligheten till att göra avdrag.

Hovrätten finner att det inte finns skäl att ifrågasätta skyldigheten för gäldenären att betala skatt på de aktuella inkomsterna. Frågan om själva skattskyldigheten för inkomsterna är alltså inte oviss. Däremot anser hovrätten att storleken på skattefordran är osäker eftersom beloppet kan komma att sänkas (p.g.a. att avdrag kan komma att medges). Trots denna oklarhet om fordrans storlek så räcker det enligt hovrätten med att fordran i huvuddelen är klar och förfallen för att presumtionsregeln ska kunna tillämpas.

Hovrätten berör inte frågan om den ostridiga delen av fordran kan anses ha samband med den tvistiga delen. Med hänsyn till att tvisten handlar om hur inkomsten ska beskattas anser Skatteverket att den ostridiga delen inte kan anses självständig i förhållande till den tvistiga delen.

Hovrättsavgörandet öppnar upp för möjligheten att tillämpa presumtionsregeln i 2 kap. 9 § KonkL på en skattefordran där visserligen beskattningsbeslutet är överklagat men huvuddelen av skattefordran är ostridig. Detta får enligt Skatteverket anses gälla även om den ostridiga delen av fordran inte kan anses självständig i förhållande till den tvistiga delen.

Referenser

2 kap. 9 § Konkurslagen (1987:672)