Näringsverksamhet - gatukostnadsersättning

1 Sammanfattning

Gatukostnadsersättning behandlas på olika sätt beroende på förutsättningarna.

Gatukostnadsersättning som ägaren till en bebyggd näringsfastighet betalar till kommunen ses som ett anläggningsbidrag och behandlas därför enligt reglerna för inventarier.

Om gatukostnadsersättning betalas av ägaren till en obebyggd näringsfastighet, eller i samband med anskaffning av sådan mark, utgör ersättningen en del av anskaffningsutgiften för marken.

När betalning av gatukostnadsersättning är en förutsättning för att erhålla bygglov på en näringsfastighet, utgör ersättningen en del av anskaffningsutgiften för byggnaden.

Om en ny markanläggning på näringsfastigheten medför att gatukostnadsersättning ska betalas är ersättningen en del av anskaffningsutgiften för markanläggningen.

2 Bakgrund och frågeställning

Kommun som anlägger eller förbättrar gator och andra allmänna platser, får besluta att kostnader för sådana åtgärder som är avsedda att tillgodose ett visst områdes behov av allmänna platser ska betalas av ägarna till fastigheterna inom området. Kostnaderna ska fördelas mellan fastigheterna.

Kommunens byggnation och standardförbättringar kan bestå av gator, torg, parker, naturmark, lekplatser, gång- och cykelvägar, belysning m.m.

Fråga har uppkommit hur sådana utgifter som fastighetsägarna betalar till kommunen ska behandlas skatterättsligt.

3 Gällande rätt m.m.

Enligt 6 kap. 31 § plan- och bygglagen (1987:10) gäller följande. Om kommunen i egenskap av huvudman ska anlägga eller förbättra gator och andra allmänna platser, får kommunen besluta att kostnader för sådana åtgärder som är avsedda att tillgodose ett visst områdes behov av allmänna platser och av anordningar som normalt hör till allmänna platser ska betalas av ägarna till fastigheterna inom området, s.k. gatukostnadsersättning. Kostnaderna ska fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.

Den 2 maj 2011 träder en ny plan- och bygglag ikraft genom SFS 2010:900. Motsvarande bestämmelse i den nya lagen finns i 6 kap. 24 §.

Enligt 18 kap. 1 § andra stycket inkomstskattelagen (1999:1229), IL, gäller följande. Som inventarier behandlas anslutningsavgift eller anläggningsbidrag som avser en nyttighet som är knuten till en fastighet och inte till ägaren personligen.

I prop. 1975:48 s. 148-149 anges följande.

"Med anslutningsavgifter resp. anläggningsbidrag avses i detta sammanhang främst avgifter för anslutning av fastighet till eldistributionsnät eller till VA- eller fjärrvärmeanläggning samt bidrag för uppförande av sådan anläggning, under förutsättning att anslutningsrätten är knuten till fastigheten och således inte bara är en överenskommelse av personlig art för fastighetsägaren eller den som nyttjar fastigheten".

"Enligt min mening bör avdragsrätten för anslutningsavgifter och anläggningsbidrag i princip utformas efter den ordning jag har förordat i fråga om gemensamhetsanläggningarna. En fullständig överensstämmelse med denna ordning skulle nås om avgiften eller bidraget — beroende på vilken nyttighet anslutningen innebär för den anslutna fastigheten — skulle räknas in i avskrivningsunderlaget för inventarier eller byggnader — eller såvitt avser jordbruksfastighet eller rörelse — markanläggningar. Ett sådant system skulle emellertid i vissa lägen kunna ge upphov till gränsdragningsproblem. Med hänsyn härtill och de relativt begränsade belopp avgiften eller bidraget avser anser jag mig kunna förorda en enklare ordning för dessa. Enligt min mening bör således dessa avgifter och bidrag få avskrivas efter samma metod som gäller för s.k. byggnadsinventarier".

4 Skatteverkets bedömning

I förarbetena, prop. 1975:48, anges som exempel på anslutningsavgifter och anläggningsbidrag avgifter för anslutning av fastighet till eldistributionsnät eller till VA- eller fjärrvärmeanläggning samt bidrag för uppförande av sådan anläggning. Genom ordvalet "främst" utesluts dock inte andra nyttigheter för fastigheten.

I förarbetena förutsätter man också att avgiften eller bidraget uppgår till relativt begränsade belopp. Den allmänna samhällsutvecklingen har emellertid medfört att beloppen numera kan bli betydande.

I förarbetena anges att ett skäl till att avgiften eller bidraget ska få behandlas som inventarier är gränsdragningsproblem. I annat fall skulle även avskrivning som byggnad eller markanläggning aktualiseras.

Skatteverket anser, särskilt med beaktande av gränsdragningsproblemen, att övervägande skäl talar för att gatukostnadsersättning, som betalas av ägare till bebyggda näringsfastigheter, ska behandlas som anläggningsbidrag och skrivas av enligt reglerna för inventarier. Detta torde företrädesvis inträffa då kommunen förbättrar befintliga anläggningar.

Då några direkta gränsdragningsproblem inte föreligger, bör enligt Skatteverkets uppfattning, den händelse eller orsak som utlöser skyldigheten att erlägga gatukostnadsersättning vara styrande för till vilket tillgångsslag gatukostnadsersättningen ska hänföras. I enlighet härmed anser Skatteverket följande.

Om gatukostnadsersättning betalas av någon som sedan tidigare äger en obebyggd näringsfastighet, eller i samband med anskaffning av marken, utgör ersättningen en del av anskaffningsutgiften för marken. Gatukostnadsersättningen har då ingen koppling till någon annan tillgång än mark. Redan omständigheten att man äger obebyggd fastighet medför skyldighet att erlägga gatukostnadsersättning.

När betalning av gatukostnadsersättning är en förutsättning för att erhålla bygglov på en sedan tidigare ägd näringsfastighet, i samband med exploatering av området, utgör ersättningen en del av anskaffningsutgiften för byggnaden (jfr 19 kap. 8 § IL).

Om gatukostnadsersättning ska betalas på grund av en ny markanläggning på näringsfastigheten, exempelvis parkeringsplatser, är ersättningen en del av anskaffningsutgiften för markanläggningen.