Skattekonsekvenser om arbetsgivaren betalar skadestånd, rättegångskostnader och böter för en anställd

1 Sammanfattning

Om arbetsgivaren i en anställds ställe betalar skadestånd till följd av en skada i arbetet som den anställde är personligen betalningsskyldig för, uppkommer en skattepliktig förmån för den anställde. Detta blir ofta fallet för skadestånd som döms ut i samband med att den anställde på grund av eget vållande eller försumlighet fälls till ansvar för gärningen som föranlett skadan.

En vanlig anställd blir endast undantagsvis - om det föreligger synnerliga skäl - personligen ansvarig för skador som han vållar i arbetet. Om arbetsgivaren svarar för skador som genom vårdslöshet vållats av hans anställda i arbetet (s.k. principalansvar) utan att någon anställd personligen görs ansvarig, stannar skadeståndet på arbetsgivaren utan beskattningskonsekvenser för någon anställd.

I de fall skadeståndsskyldigheten delas av flera personer, eller mellan företaget och den ansvarige personen, får storleken av en eventuell skattepliktig förmån bedömas med hänsyn till en slutlig fördelning av ansvaret.

Om arbetsgivaren betalar advokatkostnader respektive rättegångskostnader för en anställd med anledning av ett åtal och eller ett skadeståndskrav, bedöms detta på motsvarande sätt som för själva skadeståndet. Vid fördelningen av kostnaderna kan det dock i vissa fall vara motiverat att hänföra större delen till arbetsgivaren.

Om arbetsgivaren betalar böter för en anställds räkning uppkommer alltid en skattepliktig förmån för hela beloppet. Om företaget som sådant döms till böter, s.k. företagsbot, stannar dock kostnaderna på företaget utan beskattningskonsekvenser för någon anställd. Böter är inte avdragsgilla utgifter.

I förekommande fall ger dom, beslut eller förlikningsavtal en bra vägledning för bedömningen av betalningsansvaret.

2 Bakgrund och frågeställning

Emellanåt uppkommer frågor om det är en skattepliktig förmån om arbetsgivaren betalar advokatkostnader för en anställd i en skadeståndsprocess som rör tjänsteutövningen, och vad som gäller om arbetsgivaren betalar skadestånd och böter för skador som vållats av en anställd. Frågorna upplevs som oklara och svåra att hitta svar på.

I detta dokument behandlas endast de eventuella skattekonsekvenser som kan uppkomma för en anställd om hans arbetsgivare betalar ett skadestånd i den anställdes ställe, samt rättegångskostnader och böter i en sådan process. Här behandlas alltså inte skatteplikten för skadestånd som den anställde får, vare sig det är inom eller utom anställningen.

Dokumentet gör inte anspråk på att ge färdiga svar, utan är avsett att ge en översikt över regler och principer som styr skadeståndsrätten och ge ledning för den skattemässiga bedömningen när frågan kommer upp.

3 Gällande rätt m.m.

3.1 Skatterättsliga bestämmelser

Av 11 kap. 1 § inkomstskattelagen (1999:1229, IL) framgår att bl.a. löner, förmåner och alla andra ersättningar som erhålls på grund av tjänst är skattepliktiga om inte annat sägs i lagens 11 kap. eller i 8 kap.

Enligt 9 kap. 2 § IL får den skattskyldiges levnadskostnader och liknande utgifter inte dras av. Att detta även gäller böter sägs uttryckligen i 9 §.

3.2 Skadeståndsrättsliga regler och principer

I skadeståndslagen (1972:207, SkL) regleras ramarna för ansvar för skada till följd av fel och försummelse och vem som är skyldig att betala den uppkomna skadan. Vissa viktiga skadeståndsregler följer av allmänna rättsprinciper. I de avseenden som är av betydelse för frågorna i detta dokument innebär skadeståndsrätten starkt förenklat följande.

Person- eller sakskada - den s.k. culparegeln

Huvudregeln enligt 2 kap. 1 § SkL är att den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar en personskada eller sakskada ska ersätta skadan, den s.k. culparegeln. För skadeståndsansvar krävs att det finns ett orsakssamband mellan skadan och skadevållarens agerande. I vissa fall kan även underlåtenhet att agera medföra ansvar, t.ex. om en handlingsplikt finns föreskriven i lag eller annan författning så att skada inte uppstår.

Även den som är arbetsgivare kan bli skadeståndsskyldig enligt culparegeln på grund av eget vållande, t.ex. om han inte gett tillräckliga instruktioner beträffande ett riskabelt eller krävande arbete eller varit oaktsam i valet av arbetstagare för en kvalificerad arbetsuppgift. Detta ska hållas isär från det ansvar han har som arbetsgivare (principalansvaret) som gäller utan eget vållande från arbetsgivarens sida (se nedan).

Ren förmögenhetsskada och kränkning

Ansvar för ren förmögenhetsskada gäller endast vid brottslig handling (2 kap. 2 § SkL). Med ren förmögenhetsskada avses ekonomisk skada som inte är en följd av att någon lider person- eller sakskada. Hit räknas t.ex. när någon förlitar sig på ett felaktigt råd från en värderingsman.

Ersättning för kränkning är en form av ideellt skadestånd som inte förutsätter att någon drabbas av fysisk skada (2 kap. 3 § SkL). För rätt till skadestånd krävs en allvarlig kränkning till följd av brott, t.ex. förtal, våldsbrott eller sexualbrott.Även en ren förmögenhetsskada och kränkning kan omfattas av arbetsgivarens principalansvar, men endast om skadan vållats genom brottslig handling.

Skadeståndsansvar för arbetsgivare - principalansvar

En arbetsgivare har enligt 3 kap. 1 § SkL ett långtgående ansvar för skador som hans anställda vållar i tjänsten, s.k. principalansvar, vare sig skadan träffar andra anställda eller någon utomstående. Principalansvaret gäller oberoende av vållande från arbetsgivarens sida.

Principalansvaret motiveras med att arbetsgivaren i allmänhet är en bättre ansvarsbärare för alla skador som kan knytas till den näringsverksamhet som bedrivs. Det är arbetsgivaren som bestämmer i organisatoriska frågor, fördelar arbetsuppgifterna och har möjlighet att inrätta verksamheten så att den blir så riskfri som möjligt. Arbetsgivaren kan också vanligen teckna en ansvarsförsäkring, som medför att den skadelidande kan vara säker på att få ersättning. Premien för försäkringen blir en del av arbetsgivarens kostnader i verksamheten.

Arbetsgivaren ska ersätta- personskada eller sakskada som arbetstagaren vållat genom fel eller försummelse i tjänsten - således inte på fritiden,- ren förmögenhetsskada som arbetstagaren vållat i tjänsten genom brott, samt- skada som arbetstagaren vållat någon genom kränkning.

Arbetsgivare ansvarar så gott som alltid för arbetstagarens oaktsamma handlande i samband med själva arbetsuppgiften, och handlande i övrigt på arbetsplatsen. Om skadan vållas utanför arbetsplatsen krävs ett närmare samband med arbetsuppgiften. Vid vissa helt oberäkneliga eller oförutsebara handlingar från den anställdes sida kan arbetsgivaren gå fri från ansvar.

Arbetstagares eget ansvar

Arbetstagaren själv har enligt skadeståndslagen ett mycket begränsat ansvar för skada som han vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. Han kan bara bli skadeståndsskyldig om det finns "synnerliga skäl med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter". Det kan till exempel förekomma om han medvetet orsakat skadan eller grovt åsidosatt givna instruktioner.

Strikt ansvar

Vid farlig verksamhet gäller i allmänhet strikt ansvar, dvs. ansvar oberoende av någons vållande. Det har ansetts rimligt att i vissa situationer ge en skadelidande bättre och starkare skydd än vad som ges av culparegeln. Risken för skada vid farlig verksamhet läggs på den som driver verksamheten och drar nytta av den - nästan undantagslöst en juridisk person. De extra skadeståndsutgifterna kan företaget bära som en kostnad i verksamheten, eller också kan risken för skador minskas genom särskilda säkerhetsanordningar. I allmänhet finns det möjligheter att skydda sig mot det utvidgade ansvaret genom ansvarsförsäkring. Strikt ansvar regleras i allmänhet genom speciallagstiftning, som tar över reglerna i skadeståndslagen. Speciallagstiftning finns exempelvis på luftfartsområdet, kärnkraftsområdet, vid oljeskador till sjöss, i järnvägstrafiken, vid starkströmsskador, samt för vissa skador orsakade av djur. Det strikta ansvaret omfattar endast skador på grund av den i verksamheten typiska faran. Särskilda ansvarsregler finns även på trafikens område och inte minst för miljöskador. 32 kap. miljöbalken (1998:808) är ett exempel på uttrycklig reglering av strikt ansvar för miljöfarlig verksamhet.

Juridisk persons ansvar

Om en skada vållas av ett aktiebolag, en förening eller en annan juridisk person, riktas ansvaret mot den som formellt företräder den juridiska personen, ställföreträdaren. Om en person i ansvarig ställning har överskridit sin behörighet och befogenhet, ska bolaget däremot inte ansvara - då ansvarar den eller de personerna för sina egna handlingar. En skadelidande ska i normalfallet rikta sitt skadeståndsanspråk mot bolaget som sådant. Så länge handlingen som orsakat skadan skett inom bolagets verksamhet, kan alltså handlandet tillskrivas bolaget.

Bakgrunden till att juridiska personer åläggs ett skadeståndsansvar för sina företrädares handlande är att det bäst tillgodoser de skadelidandes intressen. (jfr även RÅ 2005 not. 73 om ansvarsförsäkring).

Flera skadeståndsskyldiga - solidariskt ansvar

I vissa situationer blir flera personer skadeståndsskyldiga för en uppkommen skada. I vissa fall blir de solidariskt betalningsansvariga i förhållande till den skadelidande. För att bestämma den skattepliktiga förmånen för en anställd om arbetsgivaren betalar hela skadeståndet, kan man behöva utreda hur skadeståndskyldigheten slutligen ska fördelas mellan flera skadeståndsskyldiga. Som allmän princip gäller att fördelningen ska ske efter en skälighetsprövning, där vållande på ena sidan kan få betydelse. I tveksamma fall kan ansvaret fördelas efter huvudtalet, dvs. om två är ansvariga fördelas skadeståndet med hälften på var och en.

4 Skatteverkets bedömning

4.1 Allmänt

Om arbetsgivaren betalar privata levnadskostnader för en anställd uppkommer en skattepliktig förmån för denne. Omvänt gäller att om den anställde själv betalar sådana kostnader saknas avdragsrätt. Undantag görs endast för sådana förmåner som uttryckligen undantas från skatteplikt respektive för privata levnadskostnader som uttryckligen är avdragsgilla. Denna princip bör gälla som utgångspunkt även när en arbetsgivare betalar personliga skadestånd, advokatkostnader och böter i den anställdes ställe.

Om skadeståndsskyldigheten för en anställd uppkommer i anledning av tjänsten kan viss ledning hämtas i skadeståndsrätten för att bedöma om betalningsansvaret i en viss situation ligger hos den anställde personligen eller hos arbetsgivaren - eller båda. Det gäller vare sig skadeståndsskyldigheten fastställts genom dom, beslut eller avtal. För att kunna besvara frågan om skattskyldighet för en anställd, när arbetsgivaren betalar skadestånd och eventuella rättegångskostnader som hänför sig till den anställde, är det således nödvändigt att veta vad skadeståndet avser och vem som är betalningsskyldig för det. Det kan därför vara nödvändigt att gå till domen, beslutet respektive avtalet för att få svar. Den som döms till böter är alltid personligen betalningsskyldig för dem.

4.2 Skadeståndsskyldighet

I vilka fall ska den anställde förmånsbeskattas?

I den mån arbetsgivaren betalar ett skadestånd som egentligen åvilar en anställd personligen uppkommer en skattepliktig förmån för denne. Självklart gäller det om arbetsgivaren betalar ett skadestånd som saknar samband med tjänsten.

För fel och försummelser som begås av vanliga anställda i tjänsten svarar normalt arbetsgivaren. En skadelidande person förväntas rikta ett eventuellt skadeståndsanspråk mot företaget. Han behöver inte fundera närmare över vem som åstadkommit skadan. Normalt har företaget såsom arbetsgivare ett principalansvar för fel och försummelser från sina anställdas sida. När arbetsgivaren betalar skadestånd och andra kostnader i enlighet med sitt ansvar som arbetsgivare uppkommer ingen förmån för den anställde, även om han vållat skadan. Om den skadelidande skulle välja att väcka talan mot den arbetstagare som han uppfattar har orsakat skadan, medför det normalt inga beskattningskonsekvenser för den anställde om arbetsgivaren bistår honom med advokathjälp i processen. Detta gäller förutsatt att det inte bedöms föreligga synnerliga skäl för att lägga ansvaret på den anställde personligen. Det kan t.ex. hända om arbetstagaren grovt åsidosatt givna säkerhetsinstruktioner eller liknande. Om arbetstagaren i det fallet dömts att betala skadestånd - exempelvis i samband med åtal för brott - är han personligen betalningsskyldig för det och ska beskattas om arbetsgivaren betalar det i hans ställe. Detta framgår i så fall av domen.

Om skadeståndsskyldighet ådömts en i och för sig anställd person men på grund av hans ställning som företrädare för en juridisk person svarar företaget primärt för skada som orsakats i verksamheten. Saknar skadan som vållats av företrädaren naturligt samband med verksamheten, ska skadeståndet betalas av honom personligen. Detsamma gäller om skadan inträffar till följd av fel och försummelse från företrädarens sida. Detta framgår i så fall av dom eller annan handling. Om företaget betalar ett sådant skadestånd i den anställdes ställe ska han beskattas för detta.

En person i arbetsledande ställning eller med ansvar för ett visst område som regleras av lag eller annan författning, kan göras ansvarig för skador som vållats på grund av att han åsidosatt sina ansvarsåligganden. En person med ansvar för arbetsmiljön på en arbetsplats är således ansvarig för skador till följd av brister i arbetsmiljön. Det gäller inte bara aktiva handlingar, utan även brister till följd av underlåtenhet att se till säkerheten på arbetsplatsen. Om arbetsgivaren betalar skadestånd som ådömts en ansvarig person för vållande till en sådan skada uppkommer en skattepliktig förmån för denne.

Om ersättningen är skattepliktig har arbetsgivaren avdragsrätt för motsvarande belopp som för lön. Ersättningen ska då ingå i underlaget för arbetsgivaravgifter och redovisas på kontrolluppgift.

Om ersättningen inte ska beskattas som lön för någon anställd, är skadestånd som är uppkomna i och till följd av näringsverksamheten i de flesta fall avdragsgilla som kostnader i verksamheten under förutsättning att de förorsakats av något som kan betraktas som en normal risk eller förlust i verksamheten (bl.a. RÅ 1957 ref. 20 och RÅ 1981 1:18). Hit räknas även skadestånd som en arbetsgivare i enlighet med sitt principalansvar betalar till följd av skada som en anställd vållat.

I vissa fall kan flera personer vara solidariskt betalningsansvariga för ett skadestånd, dvs. den skadelidande kan kräva vem som helst av de ansvariga på hela beloppet. Om arbetsgivaren betalar hela skadeståndet avseende en anställd, men även någon annan har ansvar för en del av skadeståndet, måste bedömas hur skadeståndet slutligen ska fördelas för att bestämma den anställdes skattepliktiga förmån. Vid tveksamhet kan ett solidariskt skadestånd fördelas efter huvudtalet, med lika delar på var och en.

Som skadestånd behandlas i detta sammanhang andra liknande ersättningar, exempelvis viten, samt avgifter till brottsofferfonden.

4.3 Advokat - och rättegångskostnader

Om arbetsgivaren betalar advokatkostnader och andra rättegångskostnader avseende en anställd som det riktats skadeståndsanspråk mot på grund av fel eller försummelse i arbetet, tillämpas samma principer som ovan sagts om skadestånd. Gäller det en anställd i ansvarig ställning som företräder en juridisk person, exempelvis en verkställande direktör i ett aktiebolag, ska denne beskattas till den del kostnaderna hänför sig till att biträda honom personligen och hans andel av ansvaret. Om det är en underordnad anställd som blivit instämd till domstol på grund av skada som vållats av honom, gäller principen om principalansvaret på motsvarande sätt som för själva skadeståndet. Den anställde ska således normalt inte beskattas för att arbetsgivaren betalat advokatkostnader i en sådan process, förutsatt att det inte finns synnerliga skäl att lägga ansvaret för skadan på den anställde personligen. Så kan endast undantagsvis bli fallet, exempelvis om en anställd grovt åsidosatt givna säkerhetsinstruktioner eller liknande. Självklart ska en anställd också beskattas om hans arbetsgivare i andra fall betalar dennes privata advokat- och rättegångskostnader.

Vid fördelning av advokat- och rättegångskostnader mellan en anställd och arbetsgivaren kan det beroende på situationen framstå som motiverat att hänföra en större del till arbetsgivaren. Det får anses skäligt att arbetsgivaren står för en del av rättegångskostnaderna när frågan delvis handlar om arbetsgivarens övergripande ansvar och fördelning av ansvar mellan olika anställda, dvs. frågeställningar som kräver att även arbetsgivaren medverkar via advokat.

4.4 Böter

Om en arbetsgivare betalar böter som ådömts en anställd ska denne beskattas som för lön oavsett vad den bakomliggande orsaken till böterna är.

Några exempel på detta är när en person fällts till ansvar för försumlighet som lagts honom till last och bötfälls personligen, exempelvis en verkställande direktör som fälls till ansvar för ett miljöbrott på grund av företagets verksamhet, en chefredaktör som bötfälls vid brott mot tryckfrihetsförordningen eller en produktionschef som bötfälls för arbetsmiljöbrott. Detsamma gäller för övrigt även vanliga anställda som exempelvis får fortkörningsböter eller parkeringsavgifter under en tjänsteresa.

Om även företaget bötfälls, dvs. ådöms s.k. företagsbot, ska kostnaderna för detta stanna på företaget. Böter är enligt en uttrycklig bestämmelse i IL inte avdragsgilla.

4.5 Exempel på beskattningseffekter i skadeståndssituationer

Följande exempel tjänar endast som en idé hur man kan resonera då skattefrågan ska besvaras.

Exempel 1

Ett bolag har i sin verksamhet vållat en skada enligt miljöbalken. VD:n blir såsom ställföreträdare för bolaget åtalad och dömd för miljöbrott på grund av vårdslös och miljöfarlig verksamhet samt åläggs skadeståndsskyldighet till utomstående skadelidande. Vilka blir beskattningseffekterna om bolaget, VD:ns arbetsgivare, betalar skadeståndet, rättegångskostnaderna i processen samt böterna?

Svar:

Det förhållandet att åtal väckts mot företagets VD i hans egenskap av ställföreträdare för företaget, innebär inte med nödvändighet att han är personligen ansvarig. Skadeståndet bör eventuellt stanna på företaget och vara avdragsgillt i näringsverksamheten då skadan har ett tydligt samband med verksamheten och det råder strikt ansvar för skadan. Samma resonemang bör användas för rättegångskostnaderna. Eventuell företagsbot som ådöms företaget ska alltid stanna på företaget. Beroende på om VD:n även åtalas och döms för egen försumlighet och vållande till skadan etc., kan det också uppkomma ett delat ansvar mellan företaget och honom. Detta framgår i så fall av domen. Skadestånd till följd av eget fel eller försummelse som åligger VD:n personligen att betala, liksom böterna, förmånsbeskattas om företaget betalar dessa. Vidare får en fördelning av rättegångskostnaderna göras efter lämplig grund.

Exempel 2

En styrelseordförande i en bostadsrättsförening har stämts för förtal av en medlem i föreningen till följd av en formulering i mötesprotokollet. Vilka blir skattekonsekvenserna om bostadsrättsföreningen betalar skadestånd, advokatkostnader i processen och ådömda böter?

Svar:

Ett eventuellt skadestånd till följd av förtal ses som ett personligt skadestånd, som ska beskattas som lön om föreningen betalar det. Detsamma gäller advokatkostnader och ådömda böter.

Exempel 3

Åtal för arbetsmiljöbrott på grund av en olyckshändelse väcks mot företaget genom dess VD, mot ansvarig arbetsledare samt slutligen mot den arbetstagare som vållat skadan. Vilka blir skattekonsekvenserna om företaget betalar skadestånd, advokatkostnader i processen och ådömda böter för samtliga?

Svar:

Skadestånd som ådöms företaget samt företagsbot föranleder ingen förmånsbeskattning. Skadestånd som ådöms någon av de i övrigt åtalade till följd av eget vållande är de personligen ansvariga för. Det är ovanligt att arbetstagaren görs ansvarig för skada varför åtalet mot denne kan komma att ogillas. Om arbetsgivaren betalar utdömda skadestånd samt eventuella dagsböter ska förmånsbeskattning ske. Rättegångskostnaderna får fördelas efter lämplig grund.