Områden: Skattebetalning & borgenärsarbete

Dnr: 131 628542-14/111

Göta Hovrätt beslut den 1 juni 2011 i mål Ö 1489-11

SAKEN

Skatteverket ansökte om konkurs mot en gäldenär med stöd av insolvenspresumtionen i 2 kap. 8 § konkurslagen. När utredningsrapporten upprättades uppgick skulden i allmänna mål till ca 256 000 kr. När tingsrätten prövade konkursansökan hade skulden, p.g.a. att gäldenären lämnat preliminära självdeklarationer, sjunkit till ca 151 000 kr. Tingsrätten fann att det hade skett en väsentlig nedsättning av gäldenärens skuldsättning varför insolvenspresumtionen inte kunde tillämpas.

Skatteverket överklagade och gjorde i hovrätten även gällande den allmänna obeståndsregeln i 1 kap. 2 § KonkL. Vid hovrättens prövning hade skulden ökat något till ca 161 000 kr. Hovrätten, som försatte gäldenären i konkurs, fann att denne vid verkställighet enligt 4 kap. UB hade saknat tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen. Den omständigheten att hans skuld till staten nu var lägre än vid det misslyckade utmätningsförsöket föranledde ingen annan bedömning.

SKATTEVERKETS KOMMENTAR

Avgörandet belyser problematiken med att presumtionsverkan av en utredningsrapport kan upphöra om konkursfordran har minskat väsentligt i förhållande till hur stor den var när rapporten upprättades.

Både hovrätten och tingsrätten hänvisar till ett avgörande från Högsta domstolen (NJA 2002 s. 463). HD ansåg att den fordran som låg till grund för KFM:s misslyckade utmätningsförsök var väsentligt högre än den fordran som i själva verket tillkom borgenären. Enligt HD kunde insolvenspresumtionen inte tillämpas och motiverade det med att utmätningsförsöket inte gav en så tillförlitlig bild av gäldenärens betalningsförmåga att insolvenspresumtionen i 2 kap. 8 § konkurslagen kunde anses tillämplig. I HD-avgörandet uppgick det kvarvarande skuldbeloppet till 4 %.

Problematiken berörs utförligt i borgenärshandledningen och belyses ur olika vinklar (avsnitt 14.6.4.3). Bl.a. refereras ett antal avgöranden. T.ex. i RH 2000:70 godtog hovrätten ett kvarvarande skuldbelopp om 10 % för att upprätthålla insolvenspresumtionen men i ett annat avgörande (RÄB 28-08) där det kvarvarande skuldbeloppet uppgick till 27 %, ansåg hovrätten att insolvenspresumtionen inte kunde tillämpas.

I det aktuella fallet uppgick vid tidpunkten för tingsrättens prövning den kvarvarande fordran till 59 %, vilket torde vara alldeles tillräckligt mot bakgrund av HD-avgörandet ovan. Ändå fann tingsrätten att insolvenspresumtionen inte kunde tillämpas. När hovrätten ändrade tingsrättens beslut och försatte gäldenären i konkurs med tillämpning av insolvenspresumtionen uppgick den kvarvarande fordran till 63 %.

Det går av praxis inte att dra någon säker slutsats om hur stor minskningen kan tillåtas vara innan presumtionsregelns tillämplighet upphör. Enligt 2002 års fall bör det dock vara fråga om en betydande skillnad mellan utmätningsfordran och konkursfordran för att ett misslyckat utmätningsförsök ska frånkännas presumtionsverkan. Om fordran har minskat bör Skatteverket göra en noggrann bedömning av om det är möjligt att redan i tingsrätten även åberopa den allmänna obeståndsregeln i 1 kap. 2 § KonkL.

LAGRUM

1 kap. 2 §, 2 kap. 8 § konkurslagen (1987:672)