HFD mål nr 4594-14 och 4595-14 - Skattepliktig ersättning enligt A-SINK

Högsta förvaltningsdomstolens dom den 12 april 2016 med målnummer 4594-14 och 4595-14

Sammanfattning

Ersättning enligt sponsringsavtal har utgått både som fast och som rörlig ersättning. Den rörliga ersättningen har ansetts vara direkt beroende av utförda idrottsliga prestationer och därmed i sin helhet skattepliktig enligt A-SINK. Den fasta ersättningen ansågs däremot omfatta även annat än ersättning för idrottsliga framträdanden inför publik i Sverige och skulle därför beskattas endast delvis enligt A-SINK.

Referat

X AB har under flera år varit huvudsponsor åt motorklubben Y. Förarna A och B tävlade för motorklubben Y. X AB ingick under åren 2007 och 2008 sponsringsavtal med ett utländskt förarbolag som representerade A och två utländska förarbolag som representerade B. Avtalen innebar att X AB:s varumärke skulle exponeras på A respektive B:s fordon, personliga utrustning och mc-utrustning. För exponeringen erhöll A:s förarbolag både en rörlig ersättning per tävlingstillfälle och en fast ersättning medan B:s förarbolag bara erhöll en fast ersättning. Den rörliga ersättningen var succébaserad och beräknades på antalet inkörda poäng per match och säsong.

Skatteverket beslutade att för år 2007 och 2008 ta ut skatt på ersättningarna från X AB enligt lagen 1991:591 om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl., A-SINK, då en förutsättning för att ersättningen skulle utgå var att förarna skulle visa upp sig vid tävlingar i egenskap av idrottsmän. Ersättningarna har därför utgjort skattepliktig ersättning för idrottslig verksamhet inför publik. Vad gällde den fasta ersättningen ansåg Skatteverket att hälften av ersättningen som utbetalats till förarbolagen kunde anses vara ersättning för reklamexponering utan samband med den idrottsliga verksamheten och kunde därför inte beskattas enligt A-SINK.

X AB överklagade beslutet varefter förvaltningsrätten satte ned underlaget. Förvaltningsrätten ansåg att den fasta ersättningen inte var skattepliktig enligt A-SINK medan den rörliga ersättningen till A ansågs som bara delvis skattepliktig.

Förvaltningsrättens dom överklagades av både Skatteverket och X AB. Kammarrätten gjorde bedömningen att den rörliga ersättning (ersättning per tävlingstillfälle) som utgått till A:s förarbolag måste anses ha sådant samband med den idrottsliga verksamheten att den i sin helhet skulle beskattas enligt A-SINK. Vad gällde den fasta ersättning som utgått till förarbolagen fann kammarrätten inte skäl att frångå den fördelning som Skatteverket gjort varvid förvaltningsrättens dom upphävdes och Skatteverkets beslut fastställdes.

X AB överklagade kammarrättens dom.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar inledningsvis att frågan i målet är om den ersättning som X AB enligt sponsringsavtal utger till förarbolagen är skattepliktig enligt A-SINK på grund av förarnas idrottsliga verksamhet eller om den utges för det reklamvärde som bolaget får på grund av förarnas exponering av X AB:s varumärke. Härefter uttalar domstolen bland annat följande.

Bestämmelsen i artikel 17 i OECD:s modellavtal ger en stat möjlighet att beskatta ersättning som utges till utomlands bosatta idrottsmän liksom utländska artistföretag vid tillfälliga framträdande i staten. Många av de svenska skatteavtalen har anpassats till bestämmelserna i artikel 17.

Definitionen i 3 § A-SINK är något mer preciserad än i modellavtalet genom att det uttryckligen anges att verksamheten ska ske inför publik Det finns tydliga likheter mellan bestämmelserna i A-SINK och i artikel 17 i OECD:s modellavtal. I båda bestämmelserna anges att ersättningen ska ha förvärvats på grund av idrottsmannens utförande av idrottslig verksamhet.

Av förarbetena till A-SINK framgår att OECD:s modellavtal har haft stor betydelse vid utarbetandet av lagstiftningen. Högsta förvaltingsdomstolen anser att det också framstår som naturligt att den interna rätten utformats på sådant sätt att den inte inskränker den beskattningsrätt som tillkommer Sverige enligt de skatteavtal som är anpassade till modellavtalet.

Det står klart att artikel 17 i OECD:s modellavtal omfattar en stats möjlighet att beskatta ersättning som en utomlands bosatt idrottsman får vid framträdanden i staten, även till den del som ersättningen härrör från reklam eller sponsring. Då det är ett nära samband mellan regleringen i svensk lag och i modellavtalet anser Högsta förvaltningsdomstolen att det saknas skäl att ge begreppet ersättning för idrottslig verksamhet i A-SINK en snävare innebörd än i modellavtalet.

För en idrottsman eller ett artistföretag som är hemmahörande utomlands innebär det att en ersättning som erhålls för ett reklamuppdrag kan hänföras till idrottslig verksamhet enligt A-SINK om idrottsmannen exponerar reklamen vid personligt framträdande inför publik.

Även om X AB betalat ersättningen för det reklamvärde som exponeringen av varumärket haft för företaget har den rörliga ersättningen till A:s förarbolag varit direkt beroende av att A utfört en idrottslig prestation. Ersättningen får därmed anses ha ett sådant samband med utövandet av hans idrottsliga verksamhet i Sverige att ersättningen är skattepliktig enligt A-SINK.

Vad gällde den fasta ersättningen anser Högsta förvaltningsdomstolen däremot att den får antas till en del avse även annat än idrottsliga framträdanden inför publik i Sverige och bör därför inte i sin helhet omfattas av skatteplikt enligt A-SINK. Högsta förvaltningsdomstolen finner inte skäl att frångå den bedömning som Skatteverket gjort avseende hur stor del som ansågs ha samband med den idrottsliga verksamheten.

Skatteverkets kommentar

Avgörandet klargör att ersättning enligt sponsringsavtal kan utgöra sådan ersättning för idrottslig verksamhet inför publik i Sverige som är skattepliktig enligt A-SINK.

Domen gäller inkomståren 2007 och 2008 när bestämmelserna om förfarande vid uttag av särskild inkomstskatt fanns i A-SINK. Enligt dåvarande lagstiftning kunde bara den som hade betalat ut en kontant ersättning som är skattepliktig enligt A-SINK göras ansvarig om skatteavdrag för sådan skatt inte hade gjorts eller hade gjorts med för lågt belopp. Sedan bestämmelserna om förfarandet förts över till SFL kan Skatteverket besluta att även mottagaren ska betala skatten (54 kap. 2 § SFL).