HD, mål nr Ö 4027-15, sakrättsligt skydd vid pantsättning av fordran på visst EU-stöd

Högsta domstolens beslut den 22 juni 2016, mål nr Ö 4027-15

Sammanfattning

För att pantsättning av en fordran ska få sakrättslig verkan så krävs förutom underrättelse till sekundogäldenären att fordringen har blivit tillräckligt bestämd; dessförinnan har den pantsatta fordringen inte något reellt förmögenhetsvärde.

I det aktuella fallet, som avsåg pantsättning av en fordran på visst EU-stöd, ansåg HD att fordringen var tillräckligt bestämd redan vid tidpunkten för ansökan hos den beslutande myndigheten.

När det gäller överlåtelse eller pantsättning av fordran på ersättning för rättegångskostnader anser Skatteverket att en sakrättsligt verksam fordran normalt kan anses föreligga först när den beslutande myndigheten har meddelat sitt beslut i ersättningsfrågan.

Referat

En jordbrukare, TA, ansökte hos länsstyrelsen om EU-stöd i form av kompensationsbidrag och ersättning för vallodling. Ansökningen gjordes enligt förordningen (2007:481) om stöd för landsbygdsutvecklingsåtgärder.

I samband med ansökningen tog TA upp ett lån hos ett kreditbolag. Som säkerhet för lånet pantsatte TA sin fordran mot Jordbruksverket (som är den myndighet som betalar ut EU-stöd). Jordbruksverket underrättades (denuntierades) omedelbart om pantsättningen.

Länsstyrelsen beviljade ansökningen, men TA försattes i konkurs innan Jordbruksverket hade hunnit betala ut stödet. Frågan uppkom om det fanns en sakrättsligt giltig pantsättning när TA försattes i konkurs. I så fall hade kreditbolaget rätt att få ut medlen.

Kreditbolaget väckte talan mot konkursboet om bättre rätt till medlen, varefter tingsrätten hänsköt frågan om pantsättningens sakrättsliga verkan till Högsta domstolen (HD).

HD uttalade att det följer av allmänna rättsgrundsatser att pantsättning av en fordran får verkan gentemot tredje man (dvs. sakrättslig verkan) först när fordringen kan anses som tillräckligt bestämd; dessförinnan har panten inte något reellt förmögenhetsvärde. Här hänvisade HD till de tidigare rättsfallen NJA 1973 s. 635 och NJA 1995 s. 157. Vidare konstaterade HD, med hänvisning till rättsfallet NJA 2009 s 291, att det inte finns någon allmänt gällande princip för när en fordran ska anses ha uppkommit i detta avseende.

Vid bedömningen av vid vilken tidpunkt den nu aktuella fordringen kunde anses tillräckligt bestämd så konstaterade HD att förutsättningarna för det aktuella EU-stödet var fastlagda i 2007 års förordning och anslutande EU-regler. Länsstyrelsens prövning var normstyrd utifrån givna förhållanden och gav inte utrymme för några skönsmässiga bedömningar eller mera allmänna överväganden om lämpligheten av stödet. Därmed ansåg HD att en fordran på jordbruksstöd av detta slag normalt får anses som tillräckligt bestämd redan vid tidpunkten för ansökan, dvs. innan länsstyrelsen beviljat stödet. Genom en hänvisning till NJA 1953 s. 465 markerade HD att det kunde bli aktuellt med en annan bedömning i andra fall av ansökningar om stöd, beroende på omständigheterna i det aktuella fallet.

HD fastslog också att det förhållandet att en bristfällig ansökan kunde behöva kompletteras eller leda till ett lägre stödbelopp inte i sig påverkade det sakrättsliga skyddet.

Slutsatsen blev att sakrättsligt skydd för kreditbolagets fordran uppkommit genom ansökningen om stöd, pantsättningen och underrättelsen.

Skatteverkets kommentar

För att en överlåtelse eller pantsättning av en enkel fordran ska få skydd mot överlåtarens/pantsättarens borgenärer så krävs det att gäldenären i det enkla fordringsförhållandet (sekundogäldenären) underrättats om överlåtelsen/pantsättningen (se 31 § första stycket lagen [1936:81] om skuldebrev, SkbrL, jämfört med 10 § samma lag).

Det räcker emellertid inte med att det har skett en sådan underrättelse (denuntiation). För en verksam pantsättning krävs dessutom att fordringen är tillräckligt bestämd i den meningen att den kan anses innefatta ett reellt förmögenhetsvärde. Vid vilken tidpunkt en sådan beaktansvärd fordran uppkommit går inte att ange generellt. I enlighet med vad HD uttalat i NJA 2009 s. 291 får detta bedömas med utgångspunkt från vad som gäller i det aktuella typfallet. Att en fordran inte blivit slutligt bestämd vid en viss tidpunkt hindrar inte att den i en viss situation ändå kan anses ha funnits vid den tidpunkten, om åtminstone visst eller vissa - om än inte alla - nödvändiga omständigheter för fordringens slutliga tillkomst då förelegat.

I rättsfallet NJA 1973 s. 635 hade en konkursgäldenär pantsatt sina fordringar enligt ett avtal med en skogsägarförening om löpande skogskörningar. Den omständigheten att skogsägarföreningen hade underrättats om pantsättningen innan gäldenären hade tjänat in fordringarna innebar inte att underrättelsen skulle frånkännas verkan. Däremot ansåg HD att pantsättningen fick sakrättslig verkan först efter hand som tillgodohavandet hos föreningen hade tjänats in. Det räckte alltså inte för sakrättsligt skydd att en pantutfästelse gjorts och att sekundogäldenären (skogsägarföreningen) underrättats om denna. Det krävdes även att gäldenären hade fullgjort sina prestationer enligt avtalet. Först i takt med att så skedde var den pantsatta fordringen förenad med ett reellt förmögenhetsvärde (och därmed tillräckligt bestämd).¹

Rättsfallet NJA 1995 s. 157 avsåg en utmätningsgäldenär som hade ett förstahandskontrakt till en hyreslokal och som hade tecknat avtal om andrahandsuthyrning av lokalen. Gäldenären hade överlåtit sin rätt till framtida hyra från andrahandshyresgästen samt underrättat denne om överlåtelsen. Utmätning hade skett av en kvartalshyra för andrahandsuthyrningen som skulle betalas i förskott. Utmätningen skedde efter överlåtelsen och underrättelsen till andrahandshyresgästen men innan hyran förföll till betalning. HD fann att överlåtelsen fått sakrättslig verkan i och med underrättelsen till andrahandshyresgästen. Här grundade sig fordringen på att gäldenären i egenskap av förstahandshyresgäst förfogade över ett befintligt hyresavtal, med det ekonomiska värde som detta hade. Redan genom avtalet om andrahandsuthyrning av lokalen kunde därmed fordringen anses vara tillräckligt bestämd för att överlåtelsen, tillsammans med denuntiationen, skulle ges sakrättslig verkan. För sakrättsligt skydd krävdes det alltså inte att hyresfordringen även var förfallen till betalning.²

I det nu aktuella fallet med ansökan om EU-stöd ansågs fordringen vara tillräckligt bestämd redan vid ansökningen. Det krävdes alltså inte att länsstyrelsen hade beslutat i stödärendet. Utgången kan förklaras av att rätten till de aktuella EU-stöden var beroende enbart av att ett antal objektivt konstaterbara omständigheter och villkor. Var dessa uppfyllda så kunde en beaktansvärd fordran anses föreligga redan vid ansökningstillfället. I fallet NJA 1953 s. 465 var förutsättningarna annorlunda. Där var det fråga om en begäran om ersättning för krigsförluster, där prövningen synes ha inrymt mera av subjektiva bedömningar. I det fallet ansåg HD att en giltig panträtt förelåg ”i vart fall” sedan myndigheten fattat beslut om att betala ut ersättningen.

I samband med rättegångar och andra tvister kan det förekomma att en part som har begärt ersättning för ombudskostnader överlåter eller pantsätter sitt ersättningsanspråk innan myndigheten har meddelat beslut i målet eller ärendet. Med hänsyn till att ersättningsfrågan normalt är beroende av utgången i tvistefrågan och ersättningsfordringen därmed väsentligen grundar sig på myndighetens beslut anser Skatteverket att det finns fog för att hävda att någon sakrättsligt verksam ersättningsfordran inte föreligger innan beslutet har meddelats (må vara att det, i enlighet med NJA 1973 s. 635, kan föreligga en giltig denuntiation dessförinnan). HD:s uttalanden i NJA 2005 s. 425 ger stöd för en sådan ståndpunkt. Den avgörande frågan i det rättsfallet var om denuntiation hade skett till rätt myndighet när staten stod som ersättningsskyldig sekundogäldenär, men HD uttalade även att det var genom domstolens beslut i ersättningsfrågan som ersättningsfordringen hade uppkommit.

____________________

Fotnoter

1. Här kan anmärkas att en förutsättning för att en fordran ska kunna utgöra pantobjekt är förutom att fordringen har ett ekonomiskt värde att fordringen även är möjlig att överlåta eller pantsätta. I vissa fall kan en avtalspart inte med giltig verkan överlåta eller pantsätta sin rätt enligt avtalet. Exempelvis gäller sedan gammalt att en arbetstagare inte kan förfoga över sin fordran på lön innan den har förfallit till betalning, se HD:s uttalanden i NJA 2001 s. 381. Vad gäller fordringar mot det allmänna ska observeras det överlåtelseförbud som gäller beträffande fordran på återbetalning av sådana skatter och avgifter som omfattas av skatteförfarandelagen (2011:1244), se 71 kap. 2 § i den lagen. Att detta överlåtelseförbud även innebär hinder mot pantsättning följer av allmänna principer.

2. Detta utesluter inte att bedömningen i andra sammanhang kan bli att en hyresfordran uppkommit först när den förfallit till betalning. I NJA 2000 s. 569 uttalade HD att i preskriptionshänseende får en hyresfordran anses ha uppkommit först när den tid som hyran avser har gått till ända eller när hyran förfallit till betalning, om det handlar om förskottsbetalning. Å andra sidan gäller enligt NJA 2013 s. 725 att vid tillämpning av medansvarsbestämmelsen i 25 kap. 18 § ABL får en hyresfordran anses ha uppkommit redan genom avtalet. Detta exemplifierar att den relevanta uppkomsttidpunkten för en viss slags fordran kan komma att bedömas olika beroende på typsituationen och tillämpliga bestämmelser.