Offentligt ackord vid företagsrekonstruktion - när ingår statens regress för utgiven lönegaranti?

OBS! Frågan prövad genom dom i Högsta förvaltningsdomstolen 2016-07-04, mål nr 5818-14.

Se även ställningstagande 2014-10-23, dnr 131 557034-14/111.

1   Sammanfattning

Skatteverket anser att statens regressfordran för utgiven lönegaranti inte omfattas av ett offentligt ackord till den del garantin avser fordran på lön eller annan ersättning för arbete som utförts efter ansökan om rekonstruktion. Lönegarantiregress för sådan lön/ersättning som belöper på tiden dessförinnan eller för uppsägningslön under tid när arbetstagaren inte utfört arbete omfattas däremot av ett offentligt ackord.  

2    Bakgrund och frågeställning

Lönegarantisystemet innebär att staten kan träda in vid en arbetsgivares konkurs eller företagsrekonstruktion och ersätta arbetstagaren för vissa av dennes fordringar mot arbetsgivaren. Bestämmelser om lönegaranti finns i lönegarantilagen (1992:497, LGL).

Vid företagsrekonstruktion omfattar lönegarantin sådan fordran på lön eller annan ersättning på grund av arbete och på pension som skulle haft förmånsrätt enligt 12 eller 13 § förmånsrättslagen (1970:979, FRL) om arbetsgivaren i stället försatts i konkurs. Detta framgår av 7 § andra stycket LGL. I viss omfattning kan lönegaranti utgå även för oprioriterade lönefordringar, nämligen sådan uppsägningslön som avser tid senare än en månad efter beslutet om företagsrekonstruktion, om arbetstagaren under uppsägningstiden inte utfört och inte heller borde ha utfört arbete,7 a § LGL.

I fråga om den utbetalade ersättningen (garantibeloppet) inträder staten i arbetstagarens rätt mot arbetsgivaren, 28 § LGL. Statens fordran mot arbetsgivaren benämns regressfordran.

Den 1 januari 2009 ändrades 28 § LGL (SFS 2008:995, prop. 2007/08:161). Ändringen innebär att vid utbetalning av lönegaranti i sådana konkurser/rekonstruktioner som grundar sig på ansökan den 1 januari 2009 eller senare övertar inte staten den förmånsrätt som gäller för arbetstagarens fordran enligt 12 och 13 §§ FRL. Staten har alltså inte längre förmånsrätt för regressfordringen. Beträffande sådana oprioriterade lönefordringar som ersatts med stöd av7 a§ LGL innebär ändringen i 28 § LGL ingen skillnad gentemot tidigare.

Vid företagsrekonstruktion är syftet att verksamheten ska fortsätta utan konkurs. Utgångspunkten är därmed att arbetsgivaren ska ersätta staten för den utgivna garantin, dvs. betala regressfordringen. Men detta gäller under förutsättning att fordringen inte kommer att omfattas av ett offentligt ackord. I en förhandling om offentligt ackord deltar borgenärer vilkas fordringar uppkommit före ansökan om företagsrekonstruktion. En borgenär vars fordran är förenad med förmånsrätt deltar dock inte i förhandlingen. Detta framgår av 3 kap. 3 § lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion (FrekL).

Fråga har uppkommit i vilken utsträckning statens regressfordran kommer att ingå i en förhandling om offentligt ackord när undantaget i 3 kap. 3 § FrekL för förmånsberättigade fordringar inte längre gäller för statens regress. Kan regressfordringen till någon del anses uppkommen efter ansökan om rekonstruktion och på denna grund undantas från ett offentligt ackord? Eller ska oberoende av uppkomstfrågan lönegarantiregressen till viss del undantas från ett ackord på allmänna sakrättsliga grunder? 

3    Gällande rätt m.m.

I prop. 2007/08:161 med bl.a. förslaget till ändring i 28 § LGL berördes endast vilken effekt förslaget skulle få i konkurssammanhang, där den slopade förmånsrätten leder till en ändrad utdelningsordning (prop. s.44 f ). I det underliggande betänkandet, SOU 2007:71 s. 132, finns däremot ett uttalande om att den slopade förmånsrätten för statens regressfordran innebär att vid ett ackord i en företagsrekonstruktion kan statens fordran sättas ner på samma sätt som för övriga oprioriterade borgenärer. De närmare förutsättningarna för en sådan nedsättning behandlas dock inte.

I NJA 1994 s. 292 har fastslagits att en fordran som har sin grund i ett ömsesidigt förpliktande avtal kan omfattas av ett offentligt ackord. En fordran som grundar sig på ett anställningsavtal är alltså inte av denna anledning undantagen från ett ackord.

Frågan om lönefordrans uppkomst har berörts i betänkandet "Nya förmånsrättsregler" (SOU 1999:1 s. 240)och i Förmånsrättskommitténs slutbetänkande "Gäldenärens avtal vid insolvensförhållanden" (SOU 2001:80 s.103). Ståndpunkten i dessa utredningar tycks vara att lönefordringar avseende arbete åt rekonstruktionsgäldenären efter betalningsinställelsen anses grundade på avtal före "den kritiska tidpunkten" och att de därför kan anses ha uppkommit före denna tidpunkt. Samtidigt tycks utredningarna hävda att sådana fordringar är undantagna från ett offentligt ackord på grund av att de med utgångspunkt från allmänna principer åtnjuter sakrättsligt skydd (SOU 1999:1 s. 240-241 samt SOU 2001:80 s. 155).  

4    Skatteverkets bedömning

Vid vilken tidpunkt en fordran har uppkommit är inte helt enkelt att avgöra och det saknas lagstiftning i frågan. Vid införandet av 5 kap. 1 § konkurslagen (1987:672, KonkL), angående vilka fordringar som kan göras gällande i konkurs, åberopades en allmän princip om att den väsentliga grunden för fordringsanspråket måste föreligga vid tidpunkten för konkursbeslutet för att fordringen ska få göras gällande (prop. 1986/87:90 s. 123). I anslutning till denna princip har hävdats att det avgörande momentet i kontraktsrättsliga sammanhang är när det avtal som ligger till grund för fordringen har träffats 1). Detta har å andra sidan kritiserats för att vara alltför schematiskt. Ett möjligt synsätt vid ömsesidigt förpliktande avtal är att bestämma fordringens uppkomst med utgångspunkt från parternas rådighet över fordringens definitiva tillkomst, dvs. att se till vilken möjlighet parterna haft att utan rättsförlust undvika att fullfölja sina åtaganden enligt avtalet 2).

Vidare måste det enligt Skatteverkets uppfattning beaktas att bestämmelser, där tidpunkten för fordrans uppkomst är av betydelse, finns på olika håll i lagstiftningen samt att hänsyn alltid måste tas till ändamålet med den bestämmelse som är i fråga. Det är t.ex. inte givet att exakt samma överväganden ska läggas till grund för bedömningen av vilka fordringar som enligt 3 kap. 3 § FrekL omfattas av ett offentligt ackord som för bedömningen av vilka fordringar som enligt 5 kap. 1 § KonkL kan göras gällande i konkurs.

Vad gäller då beträffande uppkomsten av lönegarantiregress och tillämpningen av 3 kap. 3 § FrekL?

En första delfråga är om uppkomsten av regressfordringen ska knytas till uppkomsten av huvudfordringen, dvs. arbetstagarens  lönefordran. I förarbetena till 1970 års lönegarantilag (SFS 1970:741, prop. 1970:201 s. 70) angavs att lönegarantin kan ses som ett legalt borgensansvar för staten. Denna jämförelse har i NJA 1998 s. 219 lagts till grund för ställningstagandet att staten har rätt till ränta på garantibeloppet, på samma sätt som en borgensman har rätt till ränta på sin regressfordran mot huvudgäldenären. När det gäller tidpunkten för regressfordringens uppkomst har i fråga om borgen uttalats att avgörande är när borgensåtagandet görs, oberoende av att åtagandet infrias först senare 3). En jämförelse kan även göras med 5 kap. 17 § första stycket KonkL samt 2 kap. 21 § fjärde stycket FrekL, som får anses tillämpliga även beträffande statens lönegarantiregress. Dessa bestämmelser innebär att vid bedömningen av möjligheten att kvitta i konkurs respektive företagsrekonstruktion ska regressfordringen anses ha förvärvats när förpliktelsen grundades. När förpliktelsen infriades har alltså ingen betydelse för bedömningen av dess tillkomst. Detta, tillsammans med ordalydelsen i 28 § om att staten "inträder i arbetstagarens rätt", talar för att uppkomsten av lönegarantiregressen ska kopplas till uppkomsten av arbetstagarens fordran. Att det varit senare omständigheter och överväganden som utlöst lönegarantin och därmed regresskravet bör enligt Skatteverkets uppfattning inte tillmätas någon avgörande betydelse.

Vad gäller härefter i fråga om arbetstagarens fordran? Är vid tillämpningen av 3 kap. 3 § FrekL även sådan lön och annan ersättning som intjänats under rekonstruktionen att anse som uppkommen före ansökan om rekonstruktion eftersom lönen/ersättningen har sin grund i ett anställningsavtal som träffats dessförinnan?

Om det i stället för rekonstruktion varit fråga om konkurs kan konstateras att fordringen varit att anse som konkursfordran även om arbete utförts åt konkursboet viss tid efter konkursens inledande (se NJA 1979 s. 253). Detta rättsläge är dock speciellt för konkurssituationen genom att konkursgäldenären förlorat sin rådighet samtidigt som det krävs att konkursboet formellt eller reellt trätt in som part i anställningsavtalet för att arbetstagarens lönekrav ska betraktas som en massafordran. Visserligen ska alltid lönekrav för arbete som belöper på tiden efter en månad efter konkursbeslutet riktas mot konkursboet, men detta är något som är särskilt reglerat i 5 kap. 18 § KonkL.

Vid företagsrekonstruktion är läget ett annat. Någon partsväxling är inte aktuell och syftet med en rekonstruktion är att ge gäldenären ett betalningsrådrum för att därigenom kunna rekonstruera verksamheten och eventuellt träffa en uppgörelse med borgenärerna avseende "äldre" skulder, dvs. skulder som uppkommit före rekonstruktionens inledande.  Bestämmelsen i 3 kap. 3 § FrekL måste bedömas sammantaget med bestämmelsen i 2 kap. 21 § FrekL om rätten till kvittning för fordringar som gäldenären respektive borgenären hade vid ansökningstidpunkten samt bestämmelsen i 2 kap. 15 § FrekL om förbudet att betala skulder som uppkommit före beslutet om rekonstruktion. Enligt Skatteverkets uppfattning är det inte ändamålsenligt att betrakta lönefordringar som intjänats under rekonstruktionen som "äldre" vid tillämpningen av 2 kap. 15 § FrekL 4) och det framstår heller inte som förenligt med den "frysningsprincip" som nyssnämnda bestämmelser bygger på att dessa fordringar skulle kunna omfattas av ett offentligt ackord. Avsikten är tvärtom att löner som tjänas in under rekonstruktionen ska betalas löpande och till sitt fulla belopp, allteftersom de förfaller till betalning. Vad nu sagts talar allmänt sett emot att vid en tillämpning av 3 kap. 3 § FrekL betrakta under rekonstruktionen intjänade lönekrav som uppkomna dessförinnan. I sammanhanget ska även nämnas att Lagrådet vid införandet av FrekL pekade på svårigheten att i vissa fall fastslå när en fordran uppkommit, vilket ledde till att lagstiftaren valde att inte knyta den s.k. superförmånsrätten enligt 10 § FRL för nytillkomna fordringar till sådana fordringar som "uppkommit" under rekonstruktionen, prop. 1995/96:5 s. 133-134 och 362. Som exempel på fall där uppkomstfrågan måhända kunde ifrågasättas nämnde Lagrådet fordran på lön.

Mera specifikt måste även beaktas att 2 kap. 20 § FrekL inte är tillämplig på anställningsavtal och att arbetstagaren, om arbetsgivaren inte fullgör sin skyldighet att betala avtalad lön, har rätt att stoppa sin prestation, dvs. han har rätt att lägga ner arbetet. Stoppningsrätten (detentionsrätten) innebär att arbetstagaren fortsättningsvis inte är skyldig att acceptera annat än full betalning för sitt arbete. Arbetstagaren har även rätt att omgående häva anställningsavtalet, utan att iaktta gällande uppsägningstid. När arbetsgivaren i samband med ansökan om rekonstruktion ställer in betalningen av sådan lön som belöper på tiden dessförinnan får arbetstagaren en rådighet över avtalets fortsatta bestånd och fullgörande som motiverar att härefter intjänade lönekrav vid tillämpningen av 3 kap. 3 § FrekL betraktas som uppkomna efter ansökan om rekonstruktion. Och oavsett hur man väljer att se på uppkomstfrågan har detentionsrätten inneburit att arbetstagaren inte varit skyldig att utföra fortsatt arbete annat än mot full lön. Härigenom bör utifrån allmänna sakrättsliga principer arbetstagarens fortsatta lönekrav rimligen vara skyddat från att sättas ner genom ett offentligt ackord (se SOU 1999:1 s. 240—241, SOU 2001:80 s. 155 samt Danhard, Lön i Företagsrekonstruktion, 2005, s. 104). Det förhållandet att arbetstagaren utverkat full betalning för sin fordran genom att utnyttja sin rätt till lönegaranti och att staten övertagit arbetstagarens lönekrav påverkar enligt Skatteverkets uppfattning inte detta förhållande. I likhet med arbetstagarens lönefordran ska statens regressfordran betalas fullt ut. Sammantaget är det Skatteverkets uppfattning att statens regressfordran för utgiven lönegaranti inte omfattas av ett offentligt ackord till den del garantin avser fordran på lön eller annan ersättning (inklusive semesterlön och semesterersättning) för arbete som utförts efter ansökan om rekonstruktion. Om lönegarantiregressen avser lön/ersättning som belöper på tiden dessförinnan eller uppsägningslön under tid när arbetstagaren inte utfört arbete omfattas fordringen däremot av ackordet. En sådan tillämpning av bestämmelsen i 3 kap. 3 § FrekL är ändamålsenlig och innebär att rekonstruktionsgäldenären inte under rekonstruktionen kan bedriva sin verksamhet på förmånligare villkor än konkurrerande näringsidkare, bortsett från den respit med betalning av lönefordringar som lönegarantisystemet i sig innebär.

1) Se Hellners/Mellqvist, Lagen om företagsrekonstruktion  - En kommentar, 1997, s. 1722) Se Lindskog, Kvittning, 1984, s. 158 ff3) Se Palmér/Savin; Kommentar till 5 kap. 1 § KonkL samt där gjorda hänvisningar till Walin och Lindskog.4) Betalning av "äldre" skuld kräver rekonstruktörens samtycke, vilket i sin tur förutsätter synnerliga skäl. I prop. 1995/96:5 s. 191 har nödvändig betalning av arbetstagares lönefordran "avseende tiden före rekonstruktionen" anförts som exempel på synnerliga skäl för betalning av äldre skuld. Det är tveksamt om lagstiftaren tänkt sig att lönekrav som intjänas under rekonstruktionen skulle kunna vara annat än "ny" förpliktelse för rekonstruktionsgäldenären.