HovR SoB, mål nr ÖÄ 2544-15, bevisbörda vid utmätning av andel i fastighet

Hovrätten över Skåne och Blekinges beslut den 3 december 2015, mål nr ÖÄ 2544-15.

Sammanfattning

Den som påstår att fast egendom tillhör annan än den som är lagfaren ägare till egendomen har bevisbördan för det. För att bryta lagfartspresumtionen krävs att det finns en överlåtelsehandling som uppfyller de formella kraven enligt jordabalken (1970:994, JB).

En åberopad överlåtelsehandling bör dock inte utan vidare godtas. Finns det omständigheter som ger anledning att misstänka att det är fråga om en skenöverlåtelse bör Skatteverket invända mot att äganderätten har övergått. Det är tredje man eller gäldenären som har bevisbördan för att överlåtelsehandlingen innebär en verklig överlåtelse och inte utgör en skenöverlåtelse.

Referat

Kronofogden utmätte TA:s andel, 50 procent, i en fastighet för betalning av hans skulder i allmänna mål. TA hade lagfart på halva fastigheten. TA överklagade utmätningsbeslutet och påstod att han tre år tidigare hade gett bort sin halva av fastigheten till AU. Till stöd för sitt påstående åberopade TA ett gåvobrev.

Staten invände mot att TA kunde anses ha överlåtit sin andel av fastigheten genom gåva och påstod att gåvobrevet utgjorde en skenrättshandling.

Tingsrätten konstaterade att det är den som gör gällande att en handling är en skenrättshandling som ska visa detta, även i ett utsökningsärende. Det kan inte krävas att det till fullo ska styrkas att det är fråga om en skenöverlåtelse utan det räcker att borgenären gör det mer sannolikt att handlingen är en skenrättshandling än att den inte är det.

Tingsrätten konstaterade därefter att det faktum att AU inte sökt lagfart på förvärvet visserligen kan ge upphov till misstankar om att gåvobrevet inte avspeglar parternas verkliga avsikter. Men eftersom en överlåtelse mellan sambor av en gemensam bostad medför få praktiska konsekvenser så kan avsikten med gåvobrevet ändå ha varit en övergång av äganderätten. Tingsrätten upphävde Kronofogdens utmätningsbeslut då staten inte hade gjort det övervägande sannolikt att gåvobrevet utgjorde en skenrättshandling.

Hovrätten konstaterade att den som påstår att egendomen tillhör annan än den lagfarne ägaren har bevisbördan för det. Det är således TA som ska lägga fram den utredning som krävs för att det ska framgå att den utmätta andelen tillhör UA. En gåvohandling från den lagfarne ägaren som uppfyller de formella kraven kan som utgångspunkt bryta lagfartspresumtionen. Till skillnad mot tingsrätten ansåg hovrätten att frågan om handlingen utgör en skenrättshandling ska bedömas som ett moment vid prövningen av om TA har uppfyllt sin bevisskyldighet. Det är således TA som ska visa att omständigheterna är sådana att gåvohandlingen ska godtas i utmätningsärendet (jfr NJA 1983 s. 436).

Hovrätten uttalade att den omständigheten att AU inte sökt lagfart på sitt förvärv kan ge upphov till misstanke om att handlingen kommit till för skens skull. Eftersom överlåtelsehandlingen var daterad långt tillbaka i tiden finns det särskild anledning att ifrågasätta om parternas egentliga avsikt varit att föra över äganderätten. TA hade också i ett tidigare utmätningsärende anfört att överlåtelsen skulle ses som betalning av en stor skuld och inte som en gåva.

Hovrätten fann att TA inte hade förmått bryta presumtionen i 4 kap. 24 § utsökningsbalken (1981:774, UB) och fastställde Kronofogdens utmätningsbeslut.

TA överklagade beslutet men Högsta domstolen meddelade inte prövningstillstånd.

Skatteverkets kommentar

Har gäldenären lagfart på fast egendom antas gäldenären vara ägare till egendomen, d.v.s. lagfart utgör en presumtion om äganderätt (4 kap. 24 § andra meningen UB). Detta gäller inte bara hel fastighet utan även andelar i en fastighet. Presumtionen kan brytas om det framgår att egendomen, trots gäldenärens lagfart, tillhör någon annan. Den som påstår att det har skett en överlåtelse av äganderätten måste kunna visa på att så har skett. Det krävs då att den som påstår sig vara rätt ägare kan visa att det finns en överlåtelsehandling som uppfyller de formella kraven enligt 4 kap. 1 § jordabalken (se Gregow, Tredje mans rätt vid utmätning, s. 304-305).

I rättsfallet NJA 1974 s. 684 uppfyllde inte överlåtelsehandlingen de formella kraven för att äganderätten skulle anses ha övergått. Makens förklaring om vad som var orsaken till dröjsmålet med att få till stånd en giltig bodelning saknade betydelse.

Även om det finns en överlåtelsehandling som uppfyller de formella kraven kan det finnas anledning att fundera över om handlingen innebär en verklig överlåtelse eller om den utgör en skenöverlåtelse.

I ett avgörande fann hovrätten att den åberopade bodelningshandlingen inte kunde anses ha inneburit någon verklig överlåtelse av fastigheten. Makarna hade inte ansökt om inskrivning förrän sju år efter att bodelningshandlingen undertecknades (Svea HovR 2010-09-24 mål nr ÖÄ 2098-10).

Om avsikten med överlåtelsen är att äganderätten ska övergå så måste den godtas även om skälet för överlåtelsen är att förhindra att fastigheten utmäts. Lagfart ska i allmänhet sökas inom tre månader från det att överlåtelsehandlingen upprättades (20 kap. 2 § JB). Situationer där det kan finnas skäl att misstänka skenrättshandling är t.ex. om tredje man inte har ansökt om lagfart på sitt förvärv, om överlåtelsehandlingen är daterad längre tillbaka i tiden eller om handlingen är daterad kort tid före utmätningsförrättningen. En annan omständighet som kan tala emot äganderättsövergång är om gäldenären bor kvar på egendomen eller utåt uppträder såsom ägare till fastigheten. Tredje man och gäldenären måste kunna lämna en godtagbar förklaring till varför lagfart inte har sökts eller, om handlingen är ganska ny, till varför överlåtelsen skett strax innan utmätningsförrättningen (se Gregow, a.a., s. 306).

För bevisbördan och beviskrav i tvistemål gäller att om någon påstår sig vara ägare till en fastighet som någon annan har lagfart på måste denne styrka sitt anspråk. Samma krav gäller i utsökningsmål. När fråga om skenöverlåtelse uppkommer i ett utsökningsärende är det inte aktuellt med någon fördelning av bevisbördan utan det får anses ingå i tredje mannens (eller gäldenärens) bevisskyldighet att visa på att omständigheterna är sådana att överlåtelsehandlingen bör godtas (se Gregow, a.a., s. 307).

Sammantaget innebär detta att om gäldenären gör gällande att fast egendom har överlåtits men gäldenären fortfarande har lagfart på egendomen bör Skatteverket inte utan vidare godta en åberopad överlåtelsehandling. Förutom att kontrollera om de formella kraven för överlåtelse är uppfyllda bör en utredning göras om det finns omständigheter som ger anledning att misstänka att det är fråga om en skenöverlåtelse. Om Skatteverket åberopar att överlåtelsen är en skenöverlåtelse är det tredje man eller gäldenären som har bevisbördan för att överlåtelsehandlingen innebär en verklig överlåtelse och inte en skenöverlåtelse.

Referenser

4 kap. 24 § utsökningsbalken (1981:774)