Områden: Mervärdesskatt
Datum: 2016-11-08
Dnr: 131 486675-16/111
Nytt: 2023-06-01
En ny mervärdesskattelag (2023:200) träder i kraft den 1 juli 2023. Det medför att paragrafhänvisningarna till mervärdesskattelagen (1994:200) och vissa begrepp i ställningstagandet blir inaktuella. Skatteverkets uppfattning är att den rättsliga bedömningen dock kvarstår oförändrad varför ställningstagandet ska finnas kvar. Mer information om den förändrade terminologin och en jämförelsetabell mellan GML och ML (paragrafnyckel) finns i Rättslig vägledning under Mervärdesskatt fr.o.m. 1 juli 2023 > Systematik och terminologi i ML jämförd med GML.
Enligt Skatteverkets bedömning bedriver en egenanställd inte någon ekonomisk verksamhet självständigt eftersom det normalt finns ett anställningsavtal eller ett annat rättsligt förhållande som skapar ett anställningsförhållande med ett egenanställningsföretag. Den egenanställde är därmed inte en beskattningsbar person.
Skatteverket anser att ett uppdrag som utförs av en egenanställd inom ramen för ett avtal mellan en kund och egenanställningsföretaget ska beskattas hos företaget när omsättningen är skattepliktig och har skett inom landet. Egenanställningsföretaget är en beskattningsbar person som bedriver ekonomisk verksamhet.
Ett egenanställningsföretag som bedriver en ekonomisk verksamhet har i normalfallet rätt till avdrag för ingående skatt på förvärv för verksamheten. Vid en egenanställning gör dock den egenanställde själv alla inköp som ska användas för ett uppdrag och först i samband med löneutbetalningen får denne ersättning för det som köpts. Avdragsrätt hos egenanställningsföretaget förutsätter i dessa fall att inköpen kan behandlas som utlägg.
Om det är frågan om varor eller tjänster som i sin helhet förbrukas vid ett enskilt uppdrag kan ett inköp anses som ett utlägg för företagets räkning. Enligt Skatteverkets uppfattning har ett egenanställningsföretag rätt till avdrag för ingående skatt på sådana inköp. Avdragsrätten gäller även om det är den egenanställdes namn som står på fakturan.
Skatteverket anser dock att en sådan tillgång som den egenanställde köpt och behåller för egen del efter avslutat uppdrag ska anses som den anställdes privata tillgång. Det gäller både investeringsvaror och lager av förbrukningsvaror som inte i sin helhet förbrukas under det uppdrag som personen blivit anställd för. Det kan inte anses naturligt att en arbetsgivare står för ett sådant inköp. Det kan därför inte anses som ett utlägg för egenanställningsföretagets räkning. Företaget har därmed inte rätt till avdrag för ingående skatt på sådana inköp. Det gäller oavsett om fakturan är utställd på den anställde eller på egenanställningsföretaget och även om tillgången till viss del används för att utföra ett uppdrag. Motsvarande bedömning gäller även inköp av tjänster som inte i sin helhet förbrukas under det uppdrag som personen blivit anställd för.
Ett egenanställningsföretag har aldrig rätt till avdrag för ingående skatt som avser inköp som den anställde har gjort innan denne påbörjat sin anställning.
Vid en egenanställning anses varje uppdrag normalt som en tidsbegränsad anställning. Det innebär att den anställdes arbetsplats i regel är densamma som den plats där uppdraget utförs. En resa mellan bostaden och arbetsplatsen får i normalfallet anses ha skett för den anställdes privata bruk. Arbetsgivaren har inte rätt till avdrag för ingående skatt på sådana inköp av resor som gjorts för den anställdes privata bruk.
En egenanställning innebär att en person blir anställd i ett företag för egenanställda, ett egenanställningsföretag. Företaget fungerar som en arbetsgivare och sköter administrativa funktioner såsom kontakter med myndigheter, fakturering, lön och skatter.
Egenanställningen innebär att den egenanställde ansvarar för att söka kunder och uppdrag. Kunderna sluter dock avtal med egenanställningsföretaget. Den egenanställde utför arbetet mot kunden och lämnar därefter in ett fakturaunderlag till företaget. Egenanställningsföretaget ställer ut en faktura till kunden i företagets namn. Kunden betalar till företaget som sedan betalar ut överskottet till den anställde som lön efter avdrag för provision, utlägg för kostnader, arbetsgivaravgifter och preliminärskatt.
Ett anställningsavtal mellan den egenanställde och egenanställningsföretaget innebär i normalfallet att anställningen påbörjas när den egenanställde har skaffat en kund och avslutas när arbetet är slutfört. Avtalsvillkoren kan variera mellan olika företag, men anställningen gäller enbart under den tid respektive uppdrag pågår.
Egenanställningsföretag är en växande bransch och Skatteverket har fått följande frågor om vad som gäller för dessa företag.
Mervärdesskatt ska betalas till staten vid sådan omsättning inom landet av varor eller tjänster som är skattepliktig och görs av en beskattningsbar person i denna egenskap (1 kap. 1 § första stycket 1 mervärdesskattelagen [1994:200], ML).
Med beskattningsbar person avses den som, oavsett på vilken plats, självständigt bedriver en ekonomisk verksamhet, oberoende av dess syfte eller resultat. Anställda och andra personer anses inte bedriva verksamhet självständigt i den mån de är bundna till en arbetsgivare av ett anställningsavtal eller av ett annat rättsligt förhållande som skapar ett anställningsförhållande vad avser arbetsvillkor, lön och arbetsgivaransvar. Med ekonomisk verksamhet avses varje verksamhet som bedrivs av en producent, en handlare eller en tjänsteleverantör, inbegripet gruvdrift och jordbruksverksamhet samt verksamheter inom fria och därmed likställda yrken. Utnyttjande av materiella eller immateriella tillgångar i syfte att fortlöpande vinna intäkter därav ska särskilt betraktas som ekonomisk verksamhet (4 kap. 1 § ML).
Motsvarande bestämmelser finns i artikel 9 och 10 i rådets direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt (mervärdesskattedirektivet).
Den som bedriver en verksamhet som medför skattskyldighet får göra avdrag för ingående skatt som avser förvärv eller import i verksamheten (8 kap. 3 § ML). Motsvarande bestämmelse finns i artikel 168 i mervärdesskattedirektivet.
Vad som föreskrivs om verksamhet avser både hela verksamheten och en del av verksamheten (1 kap. 7 § ML).
Avdragsrätten ska styrkas genom en faktura. Om det finns särskilda skäl behövs ingen faktura, om förvärvaren är skattskyldig och kan styrka avdragsrätten genom annan tillgänglig dokumentation (8 kap. 5 och 17 §§ ML).
Med faktura avses dokument eller meddelanden i pappersform eller i elektronisk form som uppfyller villkoren för fakturor i 11 kap. ML (1 kap. 17 § ML). En faktura ska bl.a. innehålla köparens namn och adress. I vissa situationer kan dock en förenklad faktura utan köparens namn och adress godtas. Det gäller bl.a. om fakturans totalbelopp inte överstiger 4 000 kronor inklusive mervärdesskatt (11 kap. 8 och 9 §§ ML).
I vissa fall när en verksamhet inte medför skattskyldighet enligt ML finns det i stället en rätt till återbetalning. Det gäller t.ex. när ett inköp eller en import görs för en omsättning som köparen är skattskyldig för, vissa undantagna omsättningar eller en omsättning av varor eller tjänster genom export (10 kap. 9, 11, 11 e -13 §§ ML). Bestämmelser om rätt till avdrag och återbetalning av mervärdesskatt finns i bl.a. artikel 169 i mervärdesskattedirektivet. Det som sägs i detta ställningstagande om verksamhet som medför skattskyldighet och avdragsrätt avser även de fall då rätt till återbetalning gäller enligt nämnda bestämmelser (jfr 10 kap. 13 § ML).
En vara anses förvärvad eller införd i en verksamhet endast om varan ska användas eller förbrukas i verksamheten (prop. 1993/94:99 s. 209).
Bestämmelsen om avdragsrätt i 8 kap. 3 § ML har ansetts stå i överensstämmelse med EU-rätten. Tolkningen av bestämmelsen ska också i första hand ske utifrån EU-regler och den EU-rättsliga praxis som finns på området (RÅ 1999 not. 282).
Ett företag måste uppträda i egenskap av beskattningsbar person vid förvärvstillfället för att få rätt till avdrag för ingående skatt. Den vara eller tjänst som förvärvas måste även vara avsedd att användas i en ekonomisk verksamhet (C-97/90 Lennartz punkt 8 och C-118/11 Eon Asett Menidjument punkterna 57 och 69).
I princip krävs det ett direkt och omedelbart samband mellan en viss ingående transaktion och en eller flera utgående transaktioner som medför rätt till avdrag. Avdragsrätt finns också vid förvärv som utgör sådana allmänna omkostnader som har ett direkt och omedelbart samband med hela den beskattningsbara personens verksamhet och således utgör en del av de kostnadskomponenter som ingår i priset för de varor eller tjänster som tillhandahålls (se t.ex. C-104/12, Becker, punkterna 19 och 20).
Det direkta och omedelbara sambandet avgörs av det objektiva innehållet i den vara eller tjänst som förvärvas. Även om det finns ett visst orsakssamband mellan ett förvärv och den samlade ekonomiska verksamheten så kan det saknas ett direkt och omedelbart samband (C-104/12, Becker, punkterna 23-25 och 31).
Avdragsrätt finns inte för inköp av varor eller tjänster som avser personalens privata konsumtion (jfr RÅ 2008 not. 76, RÅ 2004 ref. 112, RÅ 1999 ref. 37 samt RÅ 1999 not. 176).
En resa mellan bostaden och arbetsplatsen utgör visserligen en nödvändig förutsättning för närvaron på arbetet och därmed för arbetets utförande, men en sådan indirekt koppling utesluter inte att en sådan resa kan anses ha skett för privat bruk. Under särskilda omständigheter kan däremot en viss verksamhet kräva att arbetsgivaren själv ordnar med transporten av de anställda mellan deras bostäder och arbetsplatsen på ett sådant sätt att transporten har anknytning till verksamheten (C 258/95 Fillibeck punkterna 27-30 och C-118/11 Eon Asett Menidjument punkterna 50-52).
En förutsättning för avdrag är att det är den beskattningsbara personen som gjort förvärvet. Om ett företag enbart lämnar en kostnadsersättning för ett inköp som en anställd har gjort har företaget inte rätt till avdrag för ingående skatt på den anställdes inköp (C-338/98, kommissionen mot Nederländerna).
För att en beskattningsbar person ska ha rätt till avdrag för ingående skatt som avser en vara som tillhandahålls en anställd måste det även finns garantier för att förvärvet enbart används för den beskattningsbara personens skattepliktiga transaktioner (C-33/03, kommissionen mot Förenade kungariket, punkt 26).
Ett bolag som bildar och säljer lagerbolag har bl.a. kostnader för de avgifter som betalas till Bolagsverket vid nyregistrering av lagerbolagen. Högsta förvaltningsdomstolen har konstaterat att betalningen av registreringsavgifterna är en förutsättning för lagerbolagets existens. Vid tidpunkten för respektive betalning är lagerbolagen fortfarande under bildande. Avgifterna för nyregistrering kan därför inte se som ett utlägg för lagerbolagets räkning utan är kostnader i bolagets egen verksamhet (RÅ 2009 not. 175).
Det är den beskattningsbara personen som har bevisbördan för att avdragsrätt finns. Frågan om en beskattningsbar person i ett enskilt fall har förvärvat varor för att de ska användas i en ekonomisk verksamhet är en bevisfråga som ska bedömas med hänsyn till alla omständigheter i fallet, däribland vilket slags varor som det är frågan om och den tid som förflutit mellan förvärvet av varorna och användningen av dessa i den beskattningsbara personens ekonomiska verksamhet (mål 268/83 Rompelman punkt 24, C-153/11 Klub OOD punkt 41 och RÅ 2004 ref. 112).
Enligt Skatteverkets bedömning kan den egenanställde inte anses bedriva någon ekonomisk verksamhet självständigt eftersom det normalt finns ett anställningsavtal eller ett annat rättsligt förhållande som skapar ett anställningsförhållande med egenanställningsföretaget. Den egenanställde är därmed inte en beskattningsbar person.
Skatteverket anser att ett uppdrag som utförs av en egenanställd inom ramen för ett avtal mellan en kund och det egenanställningsföretag som den egenanställde blivit anställd av ska beskattas hos egenanställningsföretaget. Även om den egenanställde själv söker kunder och uppdrag samt utför uppdraget så sker tillhandahållandet till kunden av egenanställningsföretaget enligt det formellt ingångna avtalet.
Egenanställningsföretaget är en beskattningsbar person som bedriver ekonomisk verksamhet. Under förutsättning att omsättningen är skattepliktig och skett inom landet så är egenanställningsföretaget skattskyldigt för de utförda uppdragen.
Ett egenanställningsföretag som bedriver en ekonomisk verksamhet kan ha rätt till avdrag för ingående skatt på förvärv för verksamheten.
En förutsättning för avdragsrätt är bl.a. att inköpet avser en verksamhet som medför skattskyldighet. En vara eller tjänst kan anses inköpt för en verksamhet endast om den ska användas och förbrukas i verksamheten, d.v.s. varan eller tjänsten ska ha ett direkt och omedelbart samband med en enskild omsättning eller en verksamhet som medför skattskyldighet.
Det innebär att ett egenanställningsföretag endast har rätt till avdrag för ingående skatt om företaget gör ett inköp som har ett direkt och omedelbart samband med det uppdrag som den egenanställde utför mot en kund. Avdragsrätt finns dock inte till den del inköpet används för en skattefri transaktion eller om det finns ett avdragsförbud.
Ett egenanställningsföretag kan även ha avdragsrätt för inköp som har ett direkt och omedelbart samband med hela verksamheten. Om företaget har både skattepliktiga och skattefria transaktioner/uppdrag och kostnaderna avser hela verksamheten ska en fördelning av den ingående skatten göras. Det kan t.ex. gälla kostnader för revisionsarbete som avser egenanställningsföretaget i sin helhet. Detsamma gäller om kostnaderna är gemensamma för flera uppdrag och något eller några av uppdragen innebär att skattefria transaktioner genomförs.
En förutsättning för avdragsrätt är att det är företaget som har gjort inköpet av varan eller tjänsten. Om ett företag enbart lämnar en kostnadsersättning som ska täcka kostnader för ett inköp som en anställd har gjort har företaget inte rätt till avdrag för ingående skatt på den anställdes inköp. Det förhållandet att den anställde begär och får kostnadsersättning kan inte ses som en ersättning för en omsättning från en beskattningsbar person. Ett företag har inte heller rätt till avdrag för inköp som avser de anställdas privata bruk.
Den som yrkar ett avdrag har bevisbördan för att det finns en avdragsrätt. En bedömning ska göras med hänsyn till alla omständigheter i det enskilda fallet.
Avdragsrätten måste även kunna styrkas med en faktura, d.v.s. en handling som uppfyller kraven i 11 kap. ML. En faktura ska bl.a. innehålla köparens namn och adress. Det innebär att egenanställningsföretagets namn ska stå på fakturan. I vissa situationer kan dock en förenklad faktura utan köparens namn och adress godtas. Det gäller bl.a. om fakturans totalbelopp inte överstiger 4 000 kronor inklusive mervärdesskatt.
Det finns situationer där anställda gör vissa inköp med egna medel och sedan får ersättning av arbetsgivaren. En sådan ersättning kan antingen bedömas som en kostnadsersättning eller som ett utlägg. När det är fråga om ett utlägg har arbetsgivaren avdragsrätt för mervärdesskatten enligt de allmänna reglerna.
För att det ska vara frågan om ett utlägg ska i normalfallet någon annan vara betalningsskyldig gentemot tredje man än den som betalat fakturan. När en anställd gör ett inköp är det normalt denne och inte arbetsgivaren som har betalningsansvaret gentemot säljaren. Enligt Skatteverkets uppfattning kan det dock i vissa situationer godtas att en anställd gör ett utlägg för arbetsgivarens räkning även om den anställde har betalningsansvaret. Det gäller om det kan anses naturligt att arbetsgivaren står för inköpet. Då kan den ersättning som den anställde får från arbetsgivaren anses vara en ersättning för ett utlägg för arbetsgivarens räkning i stället för en kostnadsersättning. Exempel på inköp som det kan anses naturligt att den anställde gör i eget namn är facklitteratur, kost, logi och representation.
Vid en egenanställning gör den egenanställde själv alla inköp av varor och tjänster som ska användas för ett uppdrag. Vid inköpstillfället betalar den egenanställde med egna medel. Fakturorna på inköpen skickas därefter till företaget tillsammans med underlag som avser den anställdes arbete gentemot kunden. Egenanställningsföretaget sammanställer fakturan till kunden och betalar sedan ut överskottet till den anställde som lön efter avdrag för provision, skatter och avgifter m.m. I samband med löneutbetalningen kan den egenanställde även få ersättning för sina inköp. Ofta sammanfaller utbetalningen med att anställningen upphör.
En egenanställd får inte ersättning av företaget om det inte finns en motsvarande intäkt. Det innebär att den egenanställde inte får ersättning för eventuella kostnader om uppdraget inte resulterar i någon utfakturering eller för de kostnader som överstiger intäkterna för uppdraget.
För att kunna avgöra om ett inköp kan anses som ett utlägg för egenanställningsföretagets räkning måste det, enligt Skatteverkets uppfattning, göras en bedömning av om det kan anses naturligt att företaget står för inköpet. I många fall kan det vara svårt att skilja den privata nyttan för den egenanställde från nyttan för egenanställningsföretaget. Det gäller särskilt sådana inköp som till sin karaktär även lämpar sig för privat användning.
Enligt Skatteverkets uppfattning är det ovanligt att en anställd är tvungen att göra större inköp i eget namn och därmed göra utlägg med egna medel för sin arbetsgivares räkning. Det är inte heller vanligt att den anställde förvarar arbetsgivarens tillgångar i sitt eget hem, eller att den anställde får behålla tillgångar när anställningen upphör. Det gäller både investeringsvaror, d.v.s. varor som normalt används över längre tid, och lager av förbrukningsvaror som förvaras i den anställdes hem och som inte i sin helhet förbrukas under det uppdrag som personen blivit anställd för. Enligt verkets mening är det inte naturligt att arbetsgivaren står för sådana inköp. Det innebär att inköpen inte kan anses som utlägg för arbetsgivarens räkning. Sådana tillgångar som den egenanställde köpt och som behålls för egen del efter ett avslutat uppdrag ska istället anses som den anställdes privata tillgångar.
Ett egenanställningsföretag har därför inte rätt till avdrag för ingående skatt på inköp av investeringsvaror och lager av förbrukningsvaror som förvaras i den anställdes hem och som inte i sin helhet förbrukas under det uppdrag som personen blivit anställd för. Det gäller oavsett om fakturan är utställd på den anställde eller egenanställningsföretaget och oavsett om tillgången till viss del används för att utföra ett uppdrag. Om företaget ersätter den egenanställde för inköpet ska ersättningen anses som en kostnadsersättning. Motsvarande bedömning gäller även inköp av tjänster som inte i sin helhet förbrukas under det uppdrag som personen blivit anställd för utan delvis kan användas av den anställde för annat ändamål.
Om det däremot är frågan om en vara eller tjänst som i sin helhet förbrukas vid ett enskilt uppdrag kan det anses naturligt att den egenanställde gör ett utlägg för företagets räkning. Enligt Skatteverkets uppfattning har ett egenanställningsföretag rätt till avdrag för ingående skatt på sådana inköp. Det gäller dock endast under förutsättning att egenanställningsföretaget har ersatt den anställde för utlägget. Avdragsrätten gäller även om det är den egenanställdes namn som står på fakturan.
Ett egenanställningsföretag har inte rätt till avdrag för ingående skatt som avser varor eller tjänster som den anställde har köpt innan denne påbörjat sin anställning. Vid tidpunkten för inköpet finns inget anställningsförhållande och varan eller tjänsten kan därmed inte anses förvärvad av företaget. Inköpet kan då inte anses som ett utlägg för någon annans räkning. Det gäller även om varan eller tjänsten förbrukas för ett uppdrag som egenanställningsföretaget tillhandahåller till kunden. Om företaget ersätter den egenanställde för inköpet ska ersättningen anses som en kostnadsersättning.
Enligt Skatteverkets uppfattning gäller ovanstående även för inköp som görs mellan två uppdrag, d.v.s. efter det att en anställning har upphört och innan en eventuell ny anställning har påbörjats. Eftersom det inte finns en pågående anställning under den tid då uppdrag saknas kan inköpet inte anses som ett utlägg för någon annans räkning. Ett egenanställningsföretag har därmed inte rätt till avdrag för ingående skatt på sådana inköp.
Vid en egenanställning anses varje uppdrag normalt som en tidsbegränsad anställning. Det innebär att den anställdes arbetsplats i normalfallet är densamma som den plats där uppdraget utförs.
En resa mellan bostaden och arbetsplatsen utgör visserligen en nödvändig förutsättning för närvaron på arbetet och därmed för arbetets utförande, men en sådan resa får i normalfallet anses ha skett för den anställdes privata bruk. Arbetsgivaren har därför inte rätt till avdrag för ingående skatt på sådana inköp av resor som gjorts för den anställdes privata bruk.
Anna har utbildat sig till målare och har kontakt med en kund som vill ha huset ommålat. Anna kontaktar AB Egen som är ett egenanställningsföretag och de sluter ett avtal den 15 juli som innebär att Anna får en tillfällig anställning under den tid måleriarbetet utförs mot kunden. Samtidigt sluter AB Egen ett avtal med kunden avseende ommålningen.
När arbetet är slutfört den 31 augusti skickar Anna ett underlag som avser arbetet mot kunden till AB Egen samtidigt som hon skickar med fyra fakturor som hon vill ha ersättning för.
Faktura 1 avser varor som Anna köpt innan anställningen. Det innebär att inköpet är gjort av Anna i egenskap av privatperson och inte kan anses som ett utlägg för AB Egen. Egenanställningsföretaget har därför inte rätt till avdrag för ingående skatt. Det gäller trots att varorna kommer att användas av Anna i hennes anställning vid uppdraget som AB Egen har mot kunden.
Faktura 2 avser inköp av färg. Inköpet har gjorts efter att Anna blev anställd. Burkarna med vit färg har använts för måleriuppdraget. Det är frågan om förbrukningsvaror och alla burkar med vit färg har förbrukats under det uppdrag som AB Egen har mot kunden. Inköpet av de vita färgburkarna kan därför anses som ett utlägg för företagets räkning. AB Egen har därmed rätt till avdrag för ingående skatt på inköpet om företaget ersätter Anna för utlägget. Avdragsrätten gäller även om Annas namn står på fakturan. Burkarna med röd färg har inte använts under uppdraget som Anna blivit anställd för. Färgen kommer att förvaras i Annas hem och behållas av Anna efter anställningens slut. Burkarna kan därmed inte anses ha förvärvats av AB Egen utan är Annas privata tillgångar. Det kan inte anses naturligt att arbetsgivaren står för inköpet, vilket innebär att Anna inte kan anses ha gjort ett utlägg för företagets räkning. Egenanställningsföretaget har därför inte rätt till avdrag för ingående skatt på de röda färgburkarna. Det gäller även om färgen kanske kommer att användas av Anna i kommande anställningar/uppdrag.
Faktura 3 avser inköp av en stege som Anna har köpt i eget namn och vid inköpstillfället betalat med egna medel. Stegen kommer att förvaras i Annas hem och behållas av Anna efter anställningens slut. Varan kan därmed inte anses ha inköpts av AB Egen utan är Annas privata tillgång. Det kan inte anses naturligt att arbetsgivaren står för inköpet, vilket innebär att Anna inte kan anses ha gjort ett utlägg för företagets räkning. AB Egen har därför inte rätt till avdrag för den ingående skatten på inköpet trots att stegen till viss del kommer att användas av Anna i hennes anställning vid uppdraget som företaget har mot kunden.
Faktura 4 avser inköp av ett busskort. Även om busskortet behövs för att Anna ska kunna ta sig till sin arbetsplats så är det fråga om en personlig levnadsomkostnad för Anna. Inköpet är därför inte gjort av egenanställningsföretaget i egenskap av beskattningsbar person utan är Annas privata kostnad. AB Egen har därmed inte rätt till avdrag för den ingående skatten på inköpet.