Europadomstolen, A och B mot Norge (nr 24130/11 och 29758/11), Dubbelprövningsförbudet

Europadomstolens dom den 15 november 2016 i målet A och B mot Norge (nr 24130/11 och 29758/11).

Sammanfattning

Dubbelprövningsförbudet i artikel 4.1 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen överträds inte när dubbla sanktioner, tilleggsskatt (skattetillägg) och brottspåföljd för skattebrott, avseende samma brott tas ut i ett administrativt respektive ett straffrättsligt förfarande av två olika myndigheter om det finns en tillräckligt nära koppling i sak och tid mellan förfarandena.

Domen påverkar inte Skatteverkets handläggning av skattetillägg och brottsanmälningar.

Referat

Två norska medborgare, A och B, beskattades den 24 november 2008 respektive den 5 december 2008 för oredovisade inkomster på 3,2 och 4,5 miljoner norska kronor. Båda två påfördes även tilleggsskatt med 30 procent av skatten på de oredovisade inkomsterna. De oredovisade inkomsterna avsåg vinster från en försäljning av ett bolag år 2001 som A och B varit delägare i. A och B överklagade inte besluten och betalade skatten och skattetilläggen.

Dessförinnan, den 14 oktober 2008 respektive den 11 november 2008, hade A och B åtalats för grovt skattebrott avseende de oredovisade inkomsterna.

Den 2 mars 2009 dömdes A till fängelse 1 år för grovt skattebrott av Follo tingrett. Domen fick laga kraft genom Høyesteretts beslut den 27 september 2010 att avslå A:s överklagande.

B dömdes den 30 september 2009 till fängelse 1 år för grovt skattebrott av Oslo tingrett. Domen fick laga kraft genom Høyesteretts beslut den 29 oktober 2010 att inte meddela B prövningstillstånd.

A och B vände sig till Europadomstolen och hävdade att Norge överträtt dubbelprövningsförbudet i artikel 4.1 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen genom att var och en av dem i två skilda förfaranden, ett administrativt och ett straffrättsligt, påförts två sanktioner, tilleggsskatt och fängelse, avseende ett och samma brott.

Målet prövades av Europadomstolen i Stor Kammare (Grand Chamber) och med sexton röster mot en kom domstolen fram till att det inte hade skett någon överträdelse av dubbelprövningsförbudet.

Europadomstolen slog inledningsvis fast att tilleggsskatt med 30 procent är ett brott i den mening som avses i artikel 4.1 i sjunde tilläggsprotokollet och att de sakförhållanden som låg till grund för tilleggsskatten och skattebrottsdomen var tillräckligt lika för att det skulle vara fråga om ett och samma brott enligt artikel 4.1 i sjunde tilläggsprotokollet.

Vad härefter gällde frågan om det hade förekommit dubbla förfaranden konstaterade Europadomstolen bl.a. följande. Tilleggsskatt och påföljd för skattebrott har delvis olika syften. Någon anledning att ifrågasätta varför den norska lagstiftaren valt att hantera skatteundandraganden i två integrerade processer (administrativ/straffrättslig) fanns inte. Inte heller fanns det någon anledning att ifrågasätta varför de norska myndigheterna valt att hantera skattebrottet i ett straffrättsligt förfarande i stället för i ett administrativt förfarande. De dubbla förfarandena, med möjligheten att kombinera olika sanktioner, hade varit fullt förutsebara för A och B. Det administrativa och det straffrättsliga förfarandet hade skett parallellt och varit ihopkopplade. Uppgifter i det ena förfarandet hade använts i det andra. Dessutom hade hänsyn tagits till den påförda tilleggsskatten vid bestämmandet av straffet för det grova skattebrottet.

Europadomstolen slutsats av det ovan anförda blev att trots att tilleggsskatt och straff för grovt skattebrott påförts av två olika myndigheter i olika förfaranden fanns det en tillräckligt nära koppling, i sak och i tid, mellan de båda förfarandena för att de skulle ses som en integrerad sanktion enligt norsk lag mot oredovisade inkomster. Domstolen ansåg därför att det inte förekommit dubbla förfaranden som stod i strid med dubbelprövningsförbudet i artikel 4.1 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen.

Skatteverkets kommentar

Den tilleggsskatt som A och B blev påförda har stora likheter med det svenska skattetillägget, bl.a. därför att den tas ut på objektiva grunder. Trots likheterna påverkar domen inte Skatteverkets handläggning av skattetillägg och brottsanmälningar. Enligt de bestämmelser som gäller från och med den 1 januari 2016 är det nämligen inte längre möjligt att för en och samma felaktighet eller passivitet ta ut skattetillägg och åtala för bl.a. skattebrott i två olika förfaranden.