Områden: Mervärdesskatt

Dnr: 202 447686-19/111

Högsta förvaltningsdomstolens dom 2019-10-25, mål nr 6174-18, 6175-18 och 6177-18.

Sammanfattning

Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har ansett att det förhållandet att den el som en solcellsanläggning producerar till viss del används i byggnader som utgör stadigvarande bostäder inte medför att anläggningen som sådan kan anses vara en del av en stadigvarande bostad. Solcellsanläggningen har monterats på taken till byggnaderna. Föreningen har således rätt att göra avdrag för den del av den ingående mervärdesskatt som hänför sig till förvärvet av solcellsanläggningen och som kan anses hänförlig till föreningens skattepliktiga försäljning av el.

Med anledning av HFD:s uttalande kommer Skatteverket att se över följande ställningstagande.

2018-03-01, dnr 202 90662-18/111, Avdragsrätt för mervärdesskatt vid inköp och installation av en solcellsanläggning för mikroproduktion av el,

2017-12-20, dnr 202 492055-17/111, Beskattningskonsekvenser för den som har en solcellsanläggning på sin jordbruksfastighet och

2017-12-20, dnr 202 492052-17/111, Beskattningskonsekvenser för den som har en solcellsanläggning på sin villa eller fritidshus som är privatbostad.

Referat

Målet gällde en bostadsrättsförening (föreningen) som har installerat solceller på taken till föreningens byggnader. Två tredjedelar av den producerade elen såldes till ett elhandelsföretag och en tredjedel förbrukades i bostäder och gemensamhetsutrymmen i de egna byggnaderna. Föreningen redovisade utgående mervärdesskatt för försäljningen till elhandelsföretaget. Föreningen gjorde avdrag med två tredjedelar av den ingående mervärdesskatten avseende kostnaden för installationen av solcellsanläggningen.

Av RÅ 2003 ref. 100 I och II framgår att avdrag som hänför sig till en byggnad eller del av en byggnad av bostadskaraktär bör medges om byggnaden eller byggnadsdelen på något vis har anpassats för verksamheten och den del där verksamheten bedrivs är klart avskild från bostadsdelen. Båda avgörandena gällde byggkostnader avseende småhus där en viss del av byggnaderna skulle användas som kontor och övriga delar som bostad.

HFD framför att de situationer som behandlades i rättsfallen RÅ 2003 ref. 100 I och II skiljer sig från den som nu är aktuell. I det här fallet rör det sig om en solcellsanläggning som har monterats på taken till byggnader som är utformade och används för bostadsändamål. En del av den producerade elen säljs till ett elhandelsföretag och resterande del förbrukas i byggnaderna.

Enligt HFD:s mening innebär det förhållandet att den el som en solcellsanläggning producerar till viss del används i byggnader som utgör stadigvarande bostäder inte att anläggningen som sådan kan anses vara en del av en stadigvarande bostad. Föreningen har således rätt att göra avdrag för den del av den ingående mervärdesskatt som hänför sig till förvärvet av solcellsanläggningen och som kan anses hänförlig till föreningens skattepliktiga försäljning av el.

Skatteverkets kommentar

Frågan i målet gällde om förvärvet av solcellsanläggningen ska anses vara hänförlig till stadigvarande bostad, och därmed omfattas av avdragsförbudet i 8 kap. 9 § mervärdesskattelagen (1994:200), ML. Solcellsanläggningen har monterats på taken till byggnader som omfattas av avdragsförbudet för stadigvarande bostad. Anläggningen betjänar dessa byggnader med el men används också för produktion av el för försäljning. HFD anser att solcellsanläggningen som sådan inte kan anses vara en del av en stadigvarande bostad.

Med anledning av HFD:s uttalande kommer Skatteverket att se över följande ställningstagande.

2018-03-01, dnr 202 90662-18/111, Avdragsrätt för mervärdesskatt vid inköp och installation av en solcellsanläggning för mikroproduktion av el,

2017-12-20, dnr 202 492055-17/111, Beskattningskonsekvenser för den som har en solcellsanläggning på sin jordbruksfastighet och

2017-12-20, dnr 202 492052-17/111, Beskattningskonsekvenser för den som har en solcellsanläggning på sin villa eller fritidshus som är privatbostad.

Referenser

8 kap. 9 § ML

RÅ 2003 ref. 100 I och II